Jag HAR redan tillgång till ett gym och det gäller bara att jag tar mig dit.

Våra marsvin. Igen. ALLTID.

Det svala vädret verkar hålla i sig.

Igår åt vi LCHF-lax till middag och jag blev MÄTT och jag hade inte sug efter något mer på hela kvällen, så JAG VET ATT DET ÄR RÄTT för mig.

Fridens.

Min favoritparfym från Body Shop.

Det finns få anledningar för mig att skämmas över mig själv. Jag skäms INTE över att jag lider av en sjukdom som få klarar av att tala om och jag skäms INTE över att jag medicinerar mot den (depression och ångest). Jag skäms INTE för att jag har träffat min man genom en kontaktförmedling. Jag skäms INTE för att erkänna att jag inte fylldes av omedelbar kärlek till Elin när hon var nyfödd. Jag skäms INTE för att jag tillhör en liten skara som faktiskt inte tycker om sommaren och som inte jagar sol och värme genom att åka utomlands. Jag skäms inte för att vara vad många kallar tråkig genom att alltid längta hem när jag är borta. Det FINNS 2 ämnen är känsliga: att jag inte klarar av att arbeta och att jag har gått upp så mycket i vikt.

Min oförmåga att arbeta är sjukdomsrelaterad och det är faktiskt inte mitt fel. Trots att jag rent intellektuellt vet det, så känner jag mig ynklig och värdelös. Jag skäms för att jag inte kan dra mitt strå till den stack som vårt samhälle utgör.

Jag skäms över att jag har blivit så pass överviktig att jag är fet. Jag skäms över att jag inte hade vett att stoppa det i tid. Vi lever i ett informationssamhälle och när det gäller vad som är vettigt och vad som fungerar när det gäller kost och träning, så är informationsflödet hur stort som helst. Det är så stort att jag inte klarar av att ta in tillräckligt med information ens när det rör så'nt jag är intresserad av. Ni som läser min blog vet att jag kämpar med detta dagligen och då handlar det inte så mycket om att jag går omkring och är hungrig och hindrar mig själv från att äta mig mätt. Det handlar mer om att jag försöker och hitta en balans (som jag envisas med att tro INTE är omöjlig att uppnå) som i princip går ut på att äta kakan och ha den kvar. Det är inga problem att hitta ett sätt att träna för det har jag redan gjort även om det går i vågor pga hälsan. Jag vill INTE styra in mig själv på något extremt kostprogram som inte känns naturligt och som av just den anledningen inte kommer att hålla. Jag har egentligen hittat min kost - LCHF - och det jag försöker med just nu är att lite i taget, men sakta och säkert styra in mig på strikt LCHF-kost.

Kampen mot skamkänslan över fetman tar sig mer uttryck i en daglig inre dialog där Det Dåliga Samvetet tjatar och gnatar om att jag borde veta bättre. De gånger som Det Dåliga Samvetet lånar Pärs kropp och påpekar så'nt som redan är uppenbart, så blir jag arg och snäser. Det hjälper inte att tala om för mig att jag skulle må bra av att gå ned i vikt, både fysiskt och psykiskt för DET VET JAG. Det hjälper inte att tala om för mig hur farligt fettet i chips är för DET VET JAG redan, men vetskapen tar inte bort suget. Det hjälper inte att tala om för mig att jag bara måste bestämma mig och sedan hålla mig till det för DET VET JAG och det är just det som gör att jag skäms. Varför - VARFÖR - kan jag inte bara bestämma mig och hålla mig till det??? (Jag är inte öppen för förslag om KBT e.dy för det har jag provat och tyckte inte om det.)

Att vara fet TROTS all informtion och TROTS alla sorters hjälp och hjälp till självhjälp som finns - hur KAN jag? Jag borde skämmas!! Allt oftare upplever jag all denna information som aggressiv. Om jag inte har vett att utnyttja all denna kunskap, att ta den till mig och att lyckas, ja, då är jag en idiot, rent ut sagt. Jag kan tänka på samma sätt om rökare; med all denna information och kunskap om tobak och rökning; hur kan NÅGON vara så otroligt korkad att frivilligt börja röka?? Hur KAN jag var fet i detta informationssamhälle? Jag skäms.....

Fridens.

Ingen promenad vare sig igår eller idag eftersom jag knappt orkar ta mig runt i lägenheten. Denna sjukliga trötthet och så har jag småont i knän och annat. Det är inte kul och dessutom stannar hjärnan av. Jag måste, måste, MÅSTE komma iväg till SATS i morgon för att bryta den envisa cirkeln och för att jag VET att jag mår bra av det! Jag måste, måste, MÅSTE!!! Klubbtidningen från SATS damp ned i brevlådan och jag fick tillbaka suget efter styrketräning. Jag vill, jag vill, JAG VILL!

"Berättelse om herr Roos" av och med Håkan Nesser har jag börjat lyssna på för andra gången. I ett inlägg här om dagen skrev jag att bl.a Pär tycker att CD-böcker har för långsamt tempo och är det någon som är långsam så är det Håkan Nesser! Efter första halvan av första CD:n var jag nära att ge upp eftersom det långsamma tempot gav ett så deppigt intryck, men jag lät CD:n gå till slut och sedan bytte jag till nästa och, ja - den är BRA. 

Det finns många olika sätt att ragga läsare till sin blog (för de som sysslar med så'nt) och ett av de mer effektiva är att kommentera/länka till en tidningsartikel. Både igår (ersättningen från ComHem) och tidigare (ett eller flera barn), så har besökarantalet skjutit i höjden. Det är en helt annan sak att behålla dessa nya besökares intresse.....

Framåt sena eftermiddagen, så har jag en träff med min gubbe på Konsum för veckohandlingen. Tack vare storhandlingen i lördags, så är handlingslistan ovanligt kort. Det är, tyvärr, allt som händer idag.

Fridens.