Jag tål inte stress.

Jag tål allt mindre ju längre tiden går.

Mitt behov av rutiner ökar.

Jag har inget orkesmässigt utrymme för spontana ändringar i min lunk .

Det jag orkar med är regelbunden, schemalagd styrketräning, en veckohandling och MÖJLIGEN ett läkar-/frisör-/affärsbesök under en och samma vecka. Max en aktivitet per dag. Mer än så pallar jag inte utan att magen knyter sig i stress-protest. Jag tycker att det är ynkligt. Jag vill orka mer!

Dagen idag kan bli ett exempel. Jag gick upp vid 9 och hade följande inplanerat: frukost, promenad, dusch, lunch, veckohandling och matlagning. Jag läste min bok medan jag åt frukost, men kände inte att jag kunde sitta i lugn och ro eftersom jag skulle hinna med både promenad och dusch före lunch. Efter en attack av beslutsångest kände jag plötsligt att jag hade ont i foten (psykosomatiskt de luxe!) och jag ville inte förvärra det genom att promenera. Jag satte mig i köket igen och läste ut boken. Sedan duschade jag, gjorde en kanna te och såg den obegripliga, men vackra "The Fountain" från tidigare inlägg. Lunchen avklarades i lugn och ro. Veckohandlingen på Konsum blev sen och för att komma lindrigare undan, så blev det bara "frukostmiddag" i stället för lagad mat. Stressen uteblev, men i stället känner jag mig ynklig för att jag inte klarar av mer.....

I morgon är det tänkt att jag ska hinna med frukost, promenad, lunch, burstädning, utvecklingssamtal i skolan och matlagning. Inte en chans!! Jag är frestad att låta Pär ta utvecklingssamtalet själv för det är det största stressmomentet (jag avskyr så'nt över huvud taget! Jag har bra koll på Elin och hennes skolarbete och behöver inte höra att hon borde räcka upp handen oftare .). Pär har dessutom bett mig att stryka ca 5 skjortor i morgon (han tycker att det är sååååå tråkigt att göra det själv), men jag tvivlar på att jag fixar det.

Min livssituation att vara både arbetslös och leva på sjukersättning är förmodligen en stressfaktor. "Smyg-stress" skulle jag vilja kalla det. Jag klarar inte av det vanliga yrkeslivet med allt som det innebär. Jag bidrar med mindre än en tredjedel av familjens inkomster och får dåligt samvete när jag vill ha mer fickpengar att kunna spendera spontant. Jag blir, som sagt, stressad av att försöka klara av en vardag som många skulle kalla rena semestern. Jag misslyckas med att få iväg Elin till skolan, så Pär känner sig tvungen att börja senare och skjutsa henne vilket innebär att han kommer hem senare och ofta hamnar i bilköer. Som pricken över i vill jag helst slippa allt vad föräldramöten och samtal heter. Det känns inte som att jag är mycket att hänga i julgranen..... Jag tycker inte att det är synd om mig. Det är mer synd om de två som lever dagligdags med mig.

Fridens.

 

antigone

30 september 2008 22:33

Nej nej nej.....känn inte så inför dig själv!
Det ÄR ett helvete att vara där du är där stresstolerensen ligger långt ner på botten. Ond cirkel som är jätte svårt att komma på fötter med.
Efter min utbrändhet för 7 år sedan tampas jag fortfarande med perioder av extremt låg stressfaktor- ibalnd ingen alls. Kan bli superstressad av att veta att jag måste bestämma en träff med e vän i FÖRVÄG, för tänk om jag ite hinner, orkar eller har lust just den bestämda dagen?
Bara ett exempel.

Din familj är säkert jätte tacksamma över att ha tillgång till dig!!!
Kram

http://www.antigone38.wordpress.com

 

Nannis

1 oktober 2008 08:47

Har du fått hjäp med dina låga stresstålighet, jag menar någon form av rehbilitering eller KBT lr liknande?

Jobbig sits, som inte tenderar att bli bättre av sig själv - snarare är min erfarenhet sämre - om man går hemma för länge. Fortsätt med promisarna, det är viktigt att komma ut i naturen - den har större läkande kraft än många av oss tror!

Kram på dig!

 

Gröngöling

1 oktober 2008 14:22

Känner igen mig så väl. Även i det att du inte tycker att du bidrar tillräckligt. Håller dock med Antigone, varför ska du klandra dig själv? Du har ju inte valt det här. Du gör så gott du kan. Och din familj tycker om dig som du är, det verkar så på det du berättar. Men visst, kul är det inte, att känna sina begränsningar. Önskar att du kan bli mer nöjd med dig själv, som du är.
Kramar

http://grongoling.bloggagratis.se

 

Jag själv

1 oktober 2008 15:18

Nannis: jag har provat KBT i ett annat syfte. Det var ingen hit eftersom min integritet protesterar mot att terapiformen försöker få en att reagera och agera på ett sätt som anses vara sunt och som inte avviker.

http://fundringar

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följ...

"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var...

Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i s...

...tycker om den träningsvärk som jag har idag och när inte ens jag gör det,ja, då är den löjligt grym. Jag har faktiskt tagit värktabletter för att över huvud taget kunna röra mig smärtfritt. I förmiddags var träningsvärken inte alltför hemsk och ja...

Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med mån...