Jag kom på idén till den här texten medan jag promenerade idag.

Jag har jobbat mycket med att få genomgående rätt tempus.

Påskpromenad

När jag startade spellistan, så var den första låten ”Satellites” med September och humöret steg direkt. Elin hade rätt när hon sms:ade låten till mig: den håller fortfarande.

”Even an angel can end up falling

Don’t you cry because you’re crawling

Start again

It’s a beautiful morning for satellites”

Jag sade “Hej då alla små!” till marsvinen, tog nycklarna, fördelade tre soppåsar och en halvfull sopsäck med spån och hö från senaste burstädningen i händerna och gick mot soprummet. Det var förmiddag och solen strålade från en klarblå himmel, men det var inte en enda granne ute på gården. Många av dem hade säkert åkt bort över påskhelgen. När jag hade låst upp dörren till soprummet dumpade jag varje påse i den tunna där den hörde hemma och jag uppskattade att sopgubbarna hade tömt tunnorna för källsorteringssopor trots att det var helg. Efter att jag hade låst soprumsdörren, så styrde jag kosan mot ICA i Salems centrum där jag skulle hämta ett bokpaket.  I lurarna hördes nu ”B-day song ” med Madonna och jag tänkte att Elin kanske skulle gilla den, så jag sms:ade den till henne och under över alla under, hon gillade den!  När det gäller musik kan hon vara ganska svårflirtad. Vid en av trapporna, så är det alltid ett myr-myller och jag hade ett fullt sjå med att inte kliva på någon. ”Se upp där nere!” sade jag, men inte så högt att någon annan än myrorna kunde höra för det behövs inte så mycket för att man ska få undrande blickar av förbipasserande.

Jag hade kommit ned till Centralvägen när jag såg en hare som var på väg åt mitt håll över en av infartsparkeringarna nere vid stationen. Den var så fin med de upprättstående öronen och de långa, kraftfulla bakbenen. Den var precis på väg att skutta fram mot vägen när en bil kom som fick den att tvärvända och springa tillbaka åt det håll den kom ifrån, men precis då kom ett pendeltåg in på stationen och haren tvärstannade igen. Jag stod kvar där jag var och iakttog den och jag tyckte synd om den för den verkade så stressad. När jag såg att den satte fart igen och in i tunneln under stationen, så bad jag en stilla bön om att det inte skulle komma en bil. Bönen blev besvarad och jag kunde lättad se hur haren fortsatte framåt några meter efter tunneln innan den vek av till höger in på en grusväg som leder till lugnare områden. Jag fortsatte min promenad.

Jag mötte en äldre dam i sällskap med en kille och en tjej, båda i tjugoårsåldern. Först tänkte jag att det var hennes dotter med pojkvän, men sedan såg jag att de var så lika henne att de måste ha varit hennes barn. Det är jobbigare att gå till Salem än hem för ditvägen består av den ena backen efter den andra och jag blev ganska andfådd, men jag kunde ta djupa andetag utan att hosta och det kändes skönt. Den envisa hostan som jag har haft i ett par månader har fått ge sig med hjälp av astmamedicin. Vitsippor stod i små klungor, fullt utslagna och sträckte sig mot den värmande solen. Mina kunskaper om vilda blommor är inte så stor som jag skulle vilja, men jag känner igen vitsippor, blåsippor, gullviva, tussilago och liljekonvalj. Jag kan ingenting om träd heller och där skyller jag på min uppväxt i Kiruna där det bara finns gran, tall, rönn och dvärgbjörk, men jag har lärt mig att känna igen eken och det är nog mitt favoritträd. Tänk ett träd som kan bli flera hundra år! Stort, stadigt och tryggt med grov och fårad bark och ett grenverk som verkar kunna bli hur omfångsrikt som helst.

Ju närmare Salem jag kommer desto mer människor i farten. Precis innan jag var framme, så hörde jag Kylie Minogue i lurarna med låten ”Kiss me once” och jag upptäckte att den är en bra gånglåt. Jag passerade en man med solglasögon och skägg som hade en labradoodle i koppel. Det är en gullig hundras trots det fåniga namnet och just den här hade en svart, lockig päls som glänste i vårsolen. Jag älskar hundar! Egentligen vill jag kliva fram och klappa varenda hund jag möter, men jag kan inte göra det utan att först ha fått ögonkontakt med hundägaren och det händer inte så ofta. Det är inte omöjligt att det beror på att jag oftast fokuserar på hunden och är ointresserad av människan i den andra änden av kopplet.

Jag hämtade paketet och gick sedan in på ICA där jag köpte en förpackning med tre öländska kroppkakor som jag planerade att skiva och steka och sedan äta tillsammans med smör och lingonsylt som middagsmat. Egentligen är jag en Coop-människa och de få gånger som jag handlar på ICA, så känner jag mig alltid som en förrädare för vi har Sveriges trevligaste Konsumbutik där jag bor i Rönninge och jag vill göra allt jag kan för att den ska få vara kvar.

När jag har kommit en bit ifrån Salems centrum passerade jag ett äldre par, kanske i 70-årsåldern. De hade båda silvergrått hår och gick hand i hand. Kvinnan var mycket kortare och nådde mannen till axeln. Han höll i handtaget på en dramaten och hon bar på en blomkasse. De var båda lätt böjda av ålder och farten var inte hög, men han hade en väldigt snygg skinnjacka i kavajmodell.

Jag fortsätter och kommer till ett vägskäl där jag kunde välja att gå direkt hem (vilket jag var väldigt frestad att göra eftersom jag har fått idén till den här texten och jag ville börja skriva på en gång) eller åt höger upp för en kort backe för att förlänga promenaden. Jag gick åt höger och i lurarna hördes ”Crazy” med Kat Dahlia. Den är lite för snabb för att vara en bra gånglåt, men om jag gick med kortare steg, så funkade det och när det kändes tufft drog ett mantra igång i huvudet: ”Kondition och förbränning. Kondition och förbränning. Kondition och förbränning” i takt med musiken.

När jag hade passerat Säbykyrkan med klart gula påskliljor i rabatten och vattentornet, så började det luta nedåt. En lång, svängd nedförsbacke. Jag fick syn på ännu en hund på promenad med sin husse och jag kastade längtansfulla blickar efter den. Kanske var blickarna alltför intensiva bakom solglasögonen för det verkade som om husse hajade till och undrade varför jag glodde på honom. Ack, så fel han hade! Det var hunden jag var ute efter. ”Gaudete” med Erasure.  ”Gaudete, gaudete cristos es natos” går refrängen. Är det latin eller grekiska? Jag förstår så pass mycket som att det handlar om Kristi födelse, så det är kanske en julsång.

Backen planar ut i en lång raksträcka som går förbi Statoil och en byggarbetsplats och plötsligt slår det mig att det stod en byggnad där tidigare som nu tydligen har rivits. När hände det?  Hur länge sedan är det jag har promenerat här egentligen? Det fanns inga skyltar som skvallrade om vad som byggs, så jag får väl styra stegen hit emellanåt för att få reda på fortsättningen. Raksträckan gjorde att jag fick ett riktigt bra tempo. Solen sken och värde och för en gångs skull var de isande vindarna frånvarande. Sol på näsan är inte dumt! Så kom en riktigt bra gånglåt, ”Liar, liar” med Chris Cab.

”Liar, liar, she’s on fire

She’s waiting there around the corner

Just a little air and she’ll jump on ya”

Jag föll in i takten och då kände jag hur kroppen fylldes av energi som gör att jag rätade ännu mer på ryggen, armarna svängde med och munnen mimade orden i refrängen. Det var inget mindre än en endorfinkick. Ett rus som bubblade i kroppen och gjorde att jag kände mig hög. Det är beroendeframkallande. Musiken fortsätter och Chlöe Howl tar över med ”Rumour”.

”I just try to work out how to be like myself

I just try to work out these cards I’ve been delt”

Jag passerar vår pizzeria som gör väldigt goda pizzor och hamburgare. Salladerna är också goda. Jag brukade äta deras kebab tills jag fick veta att de använder halal-slaktat kött och den slaktmetoden är rent djurplågeri, så inga fler kebab för mig.

Nu är jag framme vid tunneln som haren och jag gick igenom i början av texten. Där växer en syrenhäck och tack vare vårvärmen har knopparna börjat brista. När syrenerna blommar, så stannar jag alltid till och sticker ned näsan och sniffar, sniffar, sniffar. Det är en av mina favoritdofter. Efter att jag åter igen har korsat Centralvägen, så kommer sluttampen. Jag har bott i Rönninge i snart 15 år och inte en enda gång har jag tyckt om sluttampen. Den är en plåga! Den består av en ganska lång backe som sedan övergår i en svagt sluttande gångväg fram till den första av tre trappor. Trappa nummer ett har 13 steg och sedan kommer trappa nummer två som har 15 steg och det är där alla myror myllrar. Om jag har matkassar att släpa på, så brukar jag ofta stanna efter trappa nummer två och pusta medan jag lutar mig mot räcket. Ännu en sluttande gångväg fram till den tredje och sista trappan som har 12 steg. Det är låten ”Disco heart” med Laust Sonne som har ackompanjerat mig uppför backar och trappor och när den tar slut stänger jag av musiken. Nu kan jag höra fåglarna.

Jag gick över Engelsbergsvägen och in på vår gård. En granne gick framåtböjd och plockade vitsippor. En annan granne vårstädade sin altan (han har en marklägenhet med uteplats) och förbereder ännu en grillsäsong. På altanräcket satt en snedställd pinne fastskruvad. Det måste vara ett fäste för ett parasoll. Nu är min promenad slut och jag tar mig uppför den absolut sista trappan som består av 15 steg upp till vår trappavsats. ”Nu hemma” tänker jag och citerar Elin när hon var liten och vi hade kommit hem efter en sju timmar lång bilresa från Öland och hon satt i mitt knä med en flaska kvällsvälling. Jag låser upp och öppnar dörren. ”Hallå, alla små!” ropar jag som jag alltid gör när jag kommer hem och jag får ett intensivt marsvinstjatter till svar. Det värmer i hjärtat tills jag slänger en blick på klockan och ser att deras mat är tjugo minuter försenad. Det intensiva tjattret var nog mer en utskällning än ett välkomnande för de vet minsann när klockan har slagit matdags. Jag låser dörren om mig, tar av mig skor och jacka och skyndar sedan in i köket för att utfordra mina fyrbeningar.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följ...

"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var...

Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i s...

...tycker om den träningsvärk som jag har idag och när inte ens jag gör det,ja, då är den löjligt grym. Jag har faktiskt tagit värktabletter för att över huvud taget kunna röra mig smärtfritt. I förmiddags var träningsvärken inte alltför hemsk och ja...

Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med mån...