Vid några tillfällen har barn i skolåldern ringt på och frågat om de kan få våra pantburkar eftersom de behöver pengar till en klassresa. De kan lika gärna tigga, be om kontanterna direkt. Jag gillar det inte. Det är en helt annan sak om de går runt och säljer träningskläder (som Elins klass gjorde) eller salami som är ett legitimt sätt att få ihop respengar, men att be om pantburkar, nä, det går jag inte på. Varför skulle jag ge de pengar som de kan köpa godis för? Oskick är ordet!

Vi hamnade i en filosofisk diskussion vid middagen när jag sa att människan aldrig gör något som hon inte får ut något av det. Pär tycker att det är en fruktansvärt självisk inställning. Även om det rör sig om själviskhet i väldigt liten skala, så tror jag på det. Jag skulle inte ge pengar till WWF om jag inte själv mådde bra av att tro att pengarna hjälper till att rädda isbjörnarna. Jag skulle inte städa om det inte gav mig en viss tillfredsställelse av att ha det rent. Jag skulle inte utsätta mig för en koloskopi om det inte gav mig sinnesro vad gäller min hälsa. Pär kunde inte komma på ett motargument, men ska höra av sig när han gör det. Någon annan som inte håller med mig?

Vad är skillnaden mellan självförtroende och självkänsla? Jag uppfattar det som att självförtroende är den egna tron på sig själv, på vad man klarar av och ju mer man klarar av desto bättre självförtroende får man. Självkänsla handlar om känslan för ens eget värde, gränser och värderingar. Elin och Pär hävdar att det är tvärtom, men de har fel.

Halv-fridens.