För 7 månader sedan mådde jag dåligt.

Fruktansvärt dåligt.

Ångest från morgon till kväll.

Ständiga gråtattacker.

Trötthet.

Jag tyckte inte om mörkret.

Jag vaknade alltid vid 5.

Jag drog upp rullgardinen och låg sedan och väntade på dagsljuset.

När jag sedan steg upp, sällan före 11, så tände jag varenda lampa på nedervåningen även utebelysningen.

Jag hade svårt att få dagarna att gå och det ökade på ångesten.

Jag började promenera på eftermiddagarna.

Så gott som varje dag.

En ständig knut i magen gjorde att jag hade svårt att äta lagad mat.

Jag undrade ofta om jag någonsin skulle få må bra igen.

Det kändes som om jag aldrig mer skulle kunna ta mig ur sängen och ut före klockan 12.

Jag avskydde att vara ensam.

Jag var rädd för att vara ensam.

Jag var konstant orolig för att det skulle hända Pär något, allt från bilolycka till hjärnblödning.

Det var då han började sms:a varje morgon när han kommit fram till arbetet och det gör han fortfarande.

När Elin och Pär var borta tillsammans och jag föreställde mig att något hände som skulle lämna mig helt ensam......

Redan då, i december började jag gruva mig för de sommarveckor som Pär alltid tillbringar på Öland.

Jag mådde så dåligt att jag blev rädd.

Jag mådde så dåligt att jag inte längre kände igen mig själv.

Idag mår jag bättre.

Inte bra, men bättre.

Jag har varit deprimerad i, i princip, ett års tid.

Innan jag fick det positiva beskedet från FK i februari, så var jag säker på att det var det som var en av de större anledningarna, rentav den huvudsakliga.

Efter beskedet kom en psykisk trötthet som höll i sig i många veckor.

Jag var än en gång säker på att jag skulle må bättre bara jag inte forcerade tröttheten.

Så blev det inte.

Det ville aldrig lyfta riktigt.

Jag struntade i kosten och jag hade ingen lust att träna.

Sedan kom dramatiken med Elin och hennes kille.

Och så min spräckta tand.

Jag har i alla fall inte ångest hela dagarna, inte ens varje dag.

Jag sover bra tack vare Stilnoct.

Jag får inte ångest av att inte ha något att göra.

Jag klarar av att ta mig ut och promenera före klockan 12.

Jag är inte längre konstant rädd för att det ska hända Pär något.

Jag är inte längre rädd för att vara ensam - tvärtom.

Jag tycker om mörkret igen och tänder lampor bara när det behövs.

Även om jag inte mår så bra som jag skulle önska, så är jag taxam för att jag orkar mer än jag gjorde för 7 månader sedan och är tack vare att jag slipper ångesten.

Fy, fan för ångest!

O-fridens.    

 

xxx

10 juli 2012 18:51

Skönt att höra att du mår bättre, att det går att komma ifrån det där du beskriver. Känner igen mig så otroligt mycket. Ha en fortsatt trevlig kväll!

http://sodelicate.bloggplatsen.se

 

Gröngöling

11 juli 2012 12:19

Det är ju en stor förbättring från när du mådde som sämst. Men visst, ångest är ju nästan det värsta man kan råka ut för. Känner med dig och gläds att du har det mycket bättre nu!
Kramar

http://grongoling.bloggplatsen.se

Ewa

11 juli 2012 12:32

Tack, kompis!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följ...

"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var...

Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i s...

...tycker om den träningsvärk som jag har idag och när inte ens jag gör det,ja, då är den löjligt grym. Jag har faktiskt tagit värktabletter för att över huvud taget kunna röra mig smärtfritt. I förmiddags var träningsvärken inte alltför hemsk och ja...

Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med mån...