Ellen har ont när hon kissar och hon har haft det till och från i ett par månader nu. Tranbärsjuicen fungerade inte och det gjorde inte ProViva Blåbär heller, så nu blir det veterinären. Jag tycker inte om att åka till veterinären och det har inte bara att göra med det faktum att det är pga att en av grisarna är sjuk utan det har att göra med dåliga erfarenheter.

Vi anlitar Animalens smådjursklinik i Södertälje därför att den ligger närmast. När jag tittar på deras hemsida och ser vilka veterinärer som arbetar där, 8 stycken, så är det endast en som verkligen kan något om "...kaniner och smågnagare". Som marsvinsägare känner jag mig smått diskriminerad. Vi har haft 12 marsvin genom åren varav 5 har dött i hemmet pga sjukdom och 1 blev avlivad. I noll av 5 sjukdomsfall kunde veterinären göra något (Nåna dog förmodligen av en hjärnblödning, så henne räknar jag inte med just denna gång). Då var symtomen att de inte ville äta eller dricka pga någon åkomma som veterinären inte lyckades diagnostisera. Vi har ofta varit med om att få svara på frågor angående marsvins hälsa därför att veterinären är okunnig! Marsvin är bytesdjur och de visar ogärna att de är klena, så när det har gått så långt att jag, som marsvinsägare, upptäcker att de inte äter eller dricker, så är det ofta för sent att göra något. Den här gången ökar väl chanserna eftersom det inte är något som helst fel på Ellens aptit eller drickvanor och kanske blir det så enkelt som att det kan åtgärdas med antibiotika. Vi ska till veterinären i morgon eftermiddag.

Det finns ytterligare 2 anledningar till att vi numera ringer veterinären som en absolut sista åtgärd: vi har inte längre någon försäkring och att det är så dj-a stressande både för oss och för marsvinet i fråga. Nä, jag tycker inte om det! Inte på något sätt! Jag kan intala mig själv att jag gör det för Ellens skull, men jag kan inte övertyga Ellen om det nödvändiga.....

O-fridens.