Nu har Elin tandställningen på plats. Den ser helskum ut. Det är meningen att den ska hålla undan tungan (?????), men ingen av oss fattar hur. Den sitter fast i överkäken och ser ut som ett galler där pinnarna är ihopsatta och bildar flera små u:n. En dryg centimeter långa. Hon har inte ont, men hon har svårt att prata utan att läspa/sluddra och det går bara att tugga på högra sidan och hon dricker med sugrör. Hon är på väg att få skavsår på tungan. Redan! Jag tycker så synd om henne och jag önskar, av hela mitt hjärta, att JAG kunde ta över eländet åt henne! Jag tycker att det är skit att hon ska behöva det här ovanpå allt annat hon kämpar med!   Kanske är det för att jag själv är trött, men just idag orkar jag inte vara positiv eller stöttande. I morgon måste jag hjälpa till att få iväg henne till skolan....

O-fridens.

PS. Idag kommer jag inte att skriva upp 5 saker som jag är tacksam för. Jag orkar inte ens fundera på det.

Viktökning med 4 hg. Det är inte mycket, men det känns inte bra. Eftersom jag kan tjoa och tjimma över att ha blivit av med 5 hg, så tycker jag att det är rimligt att sucka och stöna över att ha fått tillbaka 4 av dem. Blä! Jag har 3 fullt rimliga förklaringar till detta obehagliga fenomen:

* kolhydrater i form av mycket bröd och en taco-lunch.

* styrketräningen som inte gör att jag går ned i vikt och muskler väger mer än  fett.

* hormonvecka.

Det blir bättre när jag kan komma igång med promenaderna igen! Dagens SATS-pass var urskönt! Nästa gång kommer jag att öka på flera av övningarna. På cross-trainern gick det över förväntan; jag klarade av 6 minuter i ett nafs och var inte speciellt trött efteråt. Det känns otroligt bra över att kommit igång med styrketräningen igen!   

Varje gång tåget stannar vid en (pendeltågs)station, så hörs ett meddelande: "Tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du kliver av tåget". Det här är inget jag tänker på; det går av sig själv att jag tar ett större kliv när jag stiger av tåget, men det kan kännas läskigt när det är snöigt och isigt som det är nu. När jag kom hem idag och hade gått en bit längs perrongen, så hör jag att någon ropar "Hallå!" upprepade gånger. När jag vänder mig om, så ser jag en äldre man som sitter fast mellan tåget och perrongen! Jag föreställer mig att han klev av i vanlig ordning, men halkade med den andra foten som då gled ned mellan perrongen och tågvagnen. Jag var nog ganska trött för jag reagerade inte alls så snabbt som jag brukar, men jag såg att en man kom framspringande + tågets konduktör (han som sitter i mitten av tåget) och de fick upp honom. Senare såg jag att den äldre mannen satt kvar och - förmodligen - pustade ut, så han blev nog inte skadad. Både han och jag tycker nog inte att meddelandet om att tänka på avståndet är onödigt....

Pendeltåget passerar tennishallen, som jag skrev om förra veckan och taket har rasat in med besked; det finns ingenting kvar!

Fridens.