Tidningar.

Närmare bestämt den enda tidningen jag prenumererar på och läser  har läst regelbundet i fem års tid (jag vet att det är fem år eftersom en rubrik på senaste omslaget skvallrar om det) och som heter "PS!". Jag började läsa den för att jag är väldigt intresserad av psykologi och till en viss del av personlig utveckling. Alla år i terapi har väl gjort sitt till för att väcka intresset.

Det var när jag hade bläddrat igenom förra numret och då betonar jag BLÄDDRAT IGENOM som jag beslöt mig för att inte förlänga prenumerationen nästa gång det blir dax. Jag läser endast någon enstaka kort notis numera, aldrig artiklarna. Tidningen har hållt stilen och samma höga klass under åren och är gudomligt befriad från mode, smink och recept, men den är ändå specialiserad, en smal tidning och den sortens tidningar går lätt i den fällan som innebär att det blir för mycket, för koncentrerat - de blir nästan en parodi på sig själva.

Det finns mycket tänkvärt, mycket som är enkelt och som går att använda i vardagen, men det jag har börjat reagera negativt på är att allt är så satans positivt JÄMT. Det är väl tänkt att alla berättelser och tips ska fungera som sporrar och uppmuntran och ge en känsla av att "..du är inte ensam"  och "kan hon/han, så kan du!". Var finns de andra då? De som oxå har tagit till sig tips & knep, men inte nått ända fram. De som har misslyckats. De som kanske eller kanske inte orkar försöka igen. Var är de? Jag får bara läsa om hon som tog sig igenom sin livskris genom att måla och nu har ett eget galleri där hon säljer sina tavlor. Eller han som fick så mycket hjälp av någon personlig coach att han bytte yrkesväg och är mer framgångsrik än någonsin. För att inte tala om alla dessa traumatiserade människor som skriver en bok om sina erfarenheter och får böckerna publicerade.  Jag blir kräkfärdig! Jag vill läsa mer om de andra, så att det blir en BALANS som det är i det riktiga livet. Människor som går genom livet med ett ständigt småleende, som alltid har tid över för sina vänner, som alltid orkar lyssna, som aldrig klagar, som aldrig missunnar eller är avundsjuka - de människorna är inte mänskliga. De blir jag misstänksam mot. De är FÖR BRA.

Fridens.

 

Nannis

27 juni 2008 09:14

Lustigt, jag har också slutat köpa den tidingen. Av ungeför samma anledning som dig. Jag håller med om att det vore bra med någon form av balans med vad som skrivs. Det kan blir lite att man får känslan "varför får inte jag till det när alla andra verkar kunna må bra, så lätt?"... det blir lite förenklingar av verkligheten på nåt vis.

*kram*

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följ...

"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var...

Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i s...

...tycker om den träningsvärk som jag har idag och när inte ens jag gör det,ja, då är den löjligt grym. Jag har faktiskt tagit värktabletter för att över huvud taget kunna röra mig smärtfritt. I förmiddags var träningsvärken inte alltför hemsk och ja...

Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med mån...