Nu är hela familjen hemma igen och ordningen är återställd dvs att Elin får "Ååhh, de är så GULLIGA!!!"-utbrott så fort hon kommer in i köket och Pär smyger till de extra gurka "...nu när det är så varmt."  ;)

Ännu en äckligt klibbig dag och Pär och jag började på en promenad som inte blev mer än en omväg till Konsum och hem. Nu vill jag att hösten ska komma och då ska det vara runt +10-15 grader, knall-blå himmel och brinnande färger på löven. Hösten är min favorit-årstid och det är den enda årstiden som jag verkligen har krav/önskemål på, men huvudsaken är att värmen avtar.

Jag har fem syskon, fyra är äldre och ett är yngre. En endaste bror i samlingen. Först kom en bunt med fyra barn och sedan dröjde det hela tio år innan jag gjorde entré och 17 månader innan lill-syrran kom. Jag brukar kalla oss två sladd-barn för "sladden" och "skarv-sladden". När jag var tolv år, så flyttade den sista från den äldre kullen hemifrån och ingen av dem  stannade kvar i Kiruna. Efter det kom de och hälsade på med respektive och syskonbarn och vi hade en del brevkontakt. Anledningen till att jag skriver om det här just idag är att min äldre syster, som bor i Haninge ringde och bjöd in oss på middag nästa helg. Lill-syrran bor inne i Stockholm och de övriga tre runt om i Sverige. Trots att avstånden inte längre är stora, så har vi tappat kontakten. Till viss del beroende på slöhet (från båda sidor), men oxå beroende på att vi inte har så mycket gemensamt trots släktskapet. Personligen har jag aldrig upplevt familje-band som starkare än andra band. Det som jag upplever nu med min egen familj och "svär-familj" är mycket starkare än mina gamla blodsband. På mammas begravning för tio år sedan, sa lill-syrran något i stil med att nu är det bara vi (fast pappa fanns kvar) och nu måste vi hålla ihop. Varför det? Sentimentalt trams! Det var inte mamma som gjorde att vi höll kontakkten eller tappade den, så vad hade hennes bortgång med just det att göra? Det är mycket, mycket viktigare att ha riktigt bra kontakt med de man ärligt kan säga att man vill umgås med än att ha blodsband som argument. Däremot kan jag inte påstå att det känns bra när det går flera år mellan telefonsamtalen, men det är, som sagt, inte bara mitt fel. Med lill-syrran har kontakten brustit helt beroende på att jag inte upplever att jag får gensvar på mina försök till kontakt dvs att jag kommer ihåg när de i hennes familj fyller år och skickar kort, men det kommer inget liknande åt det här hållet. Inte ens när jag själv fyller år. Det är kanske tjurigt och omoget, men det är så jag känner. Jag vet inte om hon oxå är bjuden nästa helg, så vi får väl se. En av fördelarna med att bli äldre är jag vågar stå för det jag tycker och tror på även när andra tycker att det går utanför det "normala", så jag ryggar inte för att erkänna att ännu en anledning till att kontakterna tryter är att jag inte är angelägen om att lägga ned energi på dem bara för att hålla dem igång, så att säga. Hellre få och ärliga kontakter än flera halv-bra. Ju äldre jag blir och ju mer jag inser hur vår omvärld är, desto mindre tycker jag om människor över huvud taget.

Över till något HELT annat för idag läste ut den sista boken om Harry Potter och den var BRAAA! Jag tyckte om slutet. Jag tycker oxå att det är bra att det inte blir fler böcker även om det känns trist. Det är bättre att det avslutas medan det är bra precis som de gjorde med "Vänner" och "Frasier".

Slut för idag.