Fy, vad jag tycker att det är äckligt att höra hur grannen nedanför nästan hostar lungorna ur sig pga att hon röker som en borstbindare. Uäck! Sluta röka!!

O-fridens.

Jag köpte ju första säsongen av både "Millenium" och "Medium". Igår blev jag färdig med "Millenium" och kommer inte att köpa fler säsonger. Jag tyckte om den när den gick på TV även om jag inte såg hela serien, men nu tycker jag att den var för dyster. Den fd. FBI-agenten Frank Black som har förmågan att "se" hur mördaren tänker/fungerar och ingår i Millennium-gruppen. Han är gift med Catherine och tillsammans har de dottern Jordan. Frun är insatt i allt han har varit med om - inga som helst lögner i det äktenskapet. Hon är lugn och har en lågmäld röst, ett oerhört tålamod och avgudar både sin man och dottern som är något av ett medicinskt mirakel. Han, å sin sida, är öppen och gör alltid sitt yttersta för att inte vara borta från hemmet för mycket. Han dyrkar sin fru och sin dotter. Sedan störde jag mig på det faktum att han är en hel del äldre än sin fru och han är rynkig och ärrad (läcker, tycker jag, men inte snygg i egentlig mening) medan hon är lång, smal, med vackert lockigt hår. Varför är det aldrig tvärtom??! De brott som han utreder är ofta brutalare än vanligt och han ändrar sällan en min och är alltid lika allvarlig. Inte ett uns av humor. Hemma är friden total. Paret höjer aldrig någonsin rösten mot varandra och dottern är aldrig någonsin besvärlig eller tjurig. Blä! Det var sådana kontraster mellan hans arbetsliv och hans privatliv, helvete mot himmel, att det inte blev trovärdigt. Jag hoppade faktiskt över några avsnitt som var tråkiga (för politiska) och ett avsnitt där en sjuk dj-l dödade ston (det pallade jag inte att se).

När "Medium" gick på tv, så hängde jag nog med i vartenda avsnitt av de första 2 säsongerna, men sedan orkade jag inte hålla reda på när den började igen och så gick den ju på reklam-proppade TV4..... Jag tyckte om den. Mycket! Dels för det övernaturliga temat och dels för skådespelarna. Patricia Arquette som spelar Allison är, för en amerikansk serie, ovanligt knubbig; hon ser vanlig och äkta ut. Hennes man spelas av Jack Weber och är inte heller så där vansinnigt plast-snygg. Han är mysig och trovärdig som make och pappa till deras 3 döttrar. Jag minns från serien att det inte alltid är så gulle-gulligt mellan de två, de tröttnar ibland och de tjafsar med sina barn. Betyyyyyydligt trovärdigare! Idag såg jag de första 2 avsnitten och jag kände direkt att jag kommer att köpa fler säsonger och att jag inte kommer att hoppa över några avsnitt. Värdefullt vetande om Patricia Arquette är att efter ett par säsonger, så ombads hon gå ned i vikt, men vägrade och sa att det är så här hennes kropp ser ut efter att ha fött x antal barn. Heja! Den sortens attityd behövs det mer av!   

Fridens. 

Jag diskar när det behövs. Nu när jag är ensam. I morse tog jag den sista frukosttallriken med muminmotiv och bestämde att det var dax att diska. Sagt och gjort! Snabbt avklarat. Jag har upptäckt att om det står odiskad disk i många dagar, så luktar det otroligt illa när jag sedan spolar på hett vatten.... Det gäller att hitta balansen där, så att jag inte väntar för många dagar.   Sedan lade jag mig i soffan och läste ut första boken om fröken Stackhouse och började på den andra och sedan somnade jag.

Jag hade otroligt svårt att vakna trots att jag inte sov länge. Ibland när jag har svårt att vakna, så hamnar jag i något sorts mellanläge där jag varken sover eller är vaken. Det är inte slummer heller. Varje gång upplever jag det som att jag inte kan vakna, att ögonen är ihoplimmade och att jag försöker och försöker skrika mig själv vaken, så där som de alltid gör i filmer. Ibland fungerar det och jag vaknar. Idag fungerade det inte. När jag befinner mig i det där mellanläget, så upplever jag alltid att någon rör sig i lägenheten (om det här händer när jag är ensam hemma) och att någon närmar sig rummet där jag ligger och att jag gör mitt bästa för att försöka se vem denne någon är, men jag lyckas aldrig. Det är då jag brukar försöka skrika mig vaken för att jag känner mig otroligt utsatt. Idag låg jag i soffan med huvudet mot hallen i syfte att kunna dra nytta av fläktarna från korsdraget (det fungerade!). Jag försökte vakna och hörde hur någon gick nedför trappan från övervåningen som jag inte kunde se då jag låg med huvudet åt det hållet. Jag försökte att vrida på huvudet för att se vem det var, men icke. Jag försökte ropa "Pär?" samtidigt som jag visste att han var på Öland. Han svarade! Han kom fram till soffan och stod bakom mig, så att jag inte kunde se honom. Han sträckte fram bägge händerna och jag tog tag i dem. "Vart ska du?" frågade jag. "Jag ska iväg och köpa en bil" svarade han med låg röst. "En brun."  "Ok..." svarade jag. När han hade gått, så tänkte jag att han kommer att råka ut för något, det här en sorts varning. En stund efter att jag hade vaknat fick jag ett sms om att han hade blivit stungen av ett tio-tal getingar. Kan det ha varit ett varsel? I så fall var det en himla tur att det inte var något värre! Misstolka mig inte, Pär, jag tänker på värre som i bilolycka. Stackars min gubbe! Jag har blivit stungen några gånger, men det var vid olika tillfällen. Det gör ju så djäkla ont efteråt! Jag var livrädd för getingar tills jag blev stungen. Annars brukar effekten bli den motsatta. Nu är jag mest arg på dem, men när de förirrar sig in hit, så hjälper jag dem ut. Jag slår aldrig ihjäl dem.

Fridens.

PS. Pär! När vi väl byter bil, så vill jag inte ha en brun.