.......när Björn Granath läste "Kalla kårar" i radion sena sommarkvällar? Det gör jag! Jag minns att jag låg i min säng med radion nära för att inte störa någon annan. Rullgardinen var neddragen och gjorde sitt bästa för att utestänga midnattsolens ljus. Det var halvskumt i rummet när Björn Granaths karaktäristiska röst ljöd ur radions högtalare och bara det gav mig rysningar av skräckblandad förtjusning.   

Björn Granath

Innan Elin och jag åkte till Göteborg, så beställde Pär och jag en del från Ginza. Bl.a 5 ljudböcker à två berättelser ur "Kalla kårar" för 10 kr styck. De hade levererats medan jag var borta och jag ser fram emot att lyssna på dem! Om jag lyssnar på de i sängen innan jag somnar, så kanske jag lyckas framkalla den där kusliga sommarkvällsstämningen..... Moooahahahahaaaa!

Fridens. 

Vi har länge varit registrerade hos Nix för att slippa försäljare, insamlingar och marknadsundersökningar. Någon enstaka fuling har, trots registreringen, sluppit igenom, men i det stora hela så fungerar Nix. Det har vi märkt extra mycket den senaste tiden. Den sista mars skulle vi egentligen har registrerat vårt telefonnummer på nytt för att spärren inte skulle upphöra, men det blev inte gjort som en del saker har en tendens att inte bli gjorda. Det är 2,5 månad sedan. Under den senaste månaden har vi fått betydligt fler irriteranda samtal från skurkar som vill pracka på oss än det ena, än det andra eller som vill höra vad vi tycker om ditten och datten. Om garden är nere, så har man plötsligt gått med på att prenumerera på kalsonger. Idag fick jag ett samtal från Pcketklubben som visserligen säljer så'nt jag är intresserad av, men ändå....

"Jag heter Fredrik och ringer från Pocketklubben."

"Jaha...."

"Jag vill ställa några frågor om dina läsvanor."

"Jaha...."

"Hur ofta läser du böcker?"

"Så gott som dagligen."

"Härligt!" *försäljarentusiasm - isch!*

"Har du läst Blablabla av författaren Vadhonnuhette?"

"Nä."

"Då ska jag skicka den till dig som tack för att du har svarat på de här frågorna."

"Ok...."  *kanske förväntade han sig större glädje över denna oväntat lättförtjänta påprånglade gåva?*

Efter det kom det vanliga rabblandet om villkor och godkännande och prenumeration (igen!) och så vidare. Vad trött jag blir!

Så fort samtalet var avslutat och luren pålagd, så letade jag upp numret till Nix (020 -27 70 00) och registrerade vårt hemnummer på nytt. Jag måste ringa en gång till för att bekräfta spärrningen och har upp till 4 veckor på mig, men jag kommer att ringa igen i övermorgon (vilket är det tidigaste jag kan ringa) och spärra rumpan av alla telefonterrorister!!    

Fridens.

........faktiskt inte om matbilder i bloggar. Bilder där maten antingen ligger i en kastrull/stekpanna eller upplagd på tallrik. Jag blir äcklad. Mitt förhållande till mat blir allt mer komplicerat och mat blir allt mer ett nödvändigt ont. Jag äter för att överleva eller för att jag vet hur dåligt jag kan må om jag inte intar föda regelbundet. Det känns ibland som att välja mellan pest och kolera; att äta fast jag inte vill eller att må dåligt för att jag inte äter. Ibland drömmer jag om science-fiction-visionen där all mat finns i ett enda piller.

Fridens.

.......varför hotell och kaféer alltid har Liptons tepåsar? Varför inte Twinings? Twinings är mycket, mycket godare och innehåller mer än bara garvsyra till skillnad från Liptons. Isch!

* jag har äntligen fått riktigt te sedan vi kom hem i eftermiddags och har druckt 5 muggar med Twinings Earl Grey. Te som smakar som te ska smaka. *

Fridens.

Angående rubriken, så är det ingen överdrift och jag blir alltid lika positivt överraskad varje gång jag är där! Det är ett annat tempo där jämfört med Stockholm. Jag gillar Göteborg - gôrrrmycke'!

På tisdag morgon körde Pär Elin och mig till tåget som skulle avgå från Södertälje Syd. När han bokade biljetterna via nätet, så fixade han så att vi skulle få sitta bredvid varandra, men när vi väl var ombord, så hade Elin sin plats bakom mig. Som tur var, så var platsen bredvid min inte bokad, så hon satte sig där i stället. Jag klådde henne i ett parti Alfapet och en av e-brickorna försvann för att aldrig mera hittas.

Göteborgs centralsstation är den äldsta i Sverige som fortfarande används. Jag var säker på att Stockholms centralstation var äldre eftersom som Stockholm är äldre än Göteborg.

Vi kom fram till centralstationen i Göteborg vid kvart över 11, halade fram kartan och började leta oss fram till Hotel Gothia Towers. Solen strålade och det blev en svettig promenad på närmare 1 timme längs en trafikerad Ullevigata och Skånegata. Dessutom fick jag djävulusiska skavsår av de nya skorna; vänstra lilltån och hälen är ännu inte återställda. Jag hade köpt nylonstrumpor utan skaft som var fullständigt värdelösa eftersom resåren var för mesig och gjorde att strumpan hela tiden gled in under foten. Blä! När jag checkade in oss, så fick vi veta att vårt rum låg på 14:e våningen (av 22 med en bar på 23:e) och hade utsikt över Liseberg. Inte illa! Vi tog hissen som visade sig fungera genom att nyckelkortet stacks in i en springa och sedan tryckte man på våningsknappen. Jag fick inte det att fungera. Vi åkte upp och vi åkte ned medan jag försökte få hissen att stanna på våning 14. Till slut fick Elin ta över eftersom hon och klassen bodde på just det här hotellet förra året. Inga problem! (Efter det skötte hon alla hissturer....    ) Rummet låg längs ned i korridoren vilket utlovade ostördhet från förbispringande typer. Det var mörkt, svalt och tyst. Utsikten var.....en magkillare.

Vi bodde i det v:a tornet                 Precis så här såg sängdelen

med fönstervy åt höger.                   av vårt rum ut.

Vi fräschade upp oss och jag plåstrade om min fot och bytte sedan resolut till MBT-skorna innan vi gav oss ut i Göteborgsvimlet! Klockan var halv 13 och vi var hungriga. På Södra Vägen hittade vi Restaurang Frågetecknet och vi kikade på deras meny; pasta med jätteräkor verkade smaskens. Vi satte oss på uteserveringen som hade en fleecefilt hängande över varje stolsrygg ifall att det skulle bli sval; fleecefiltarna i olika pastellfärger gav ett gosigt intryck. Tyvärr, var maten inget vidare och det tog ett tag innan jag kom på varför. Pastan var kryddad med dragon och det har jag svårt för. Räkorna var sega.    Vi åt tills vi var hyfsat mätta, betalade och gick sedan mot Avenyen och vidare för att shoppa.    Mitt i alltihop, så tog vi en paus för att åka med sightseeing-båten Paddan. Det är något som jag har velat göra varje gång vi har varit i Göteborg, men av någon outgrundlig anledning, så har Pär lyckats sätta stopp för det. Jag sms:ade från båten och han svarade att han var avundsjuk. Otur! Det var en bra guide och jag älskar att åka båt, men inte racer-båt i 200 knyck utan mer kluck-kluckande zen-tempo. Som med Paddan! Göteborg har många broar. Låga broar. Riktigt låga broar. En kallas för Frisören för om man inte böjer sig fram ordentligt, så kan man komma ut på andra sidan med en ny frisyr.      Den lägsta bron kallas för Osthyveln och då var vi tvungna att huka nere i durken. Jag undrar hur hon som styrde gjorde för att inte styra snett? Det blev ju tvärmörkt! Vi passerade en del kyrkor och en av dessa kyrktuppar vann faktiskt en skönhetstävling för just kyrktuppar 1986. Det ni!

Vi hade inte kameran med, men det här skulle lika gärna kunna vara vår båt. Om jag inte misstar mig, så är det Lorensbergsteatern på Avenyen som syns uppe till höger.

Efter båtturen gick vi till Nordstan. Det är så STORT! Vi behövde fylla på energidepåerna och fikade på Cassels Kafé som var helt ok, men som skulle ha kunnat vara bättre om personalen inte var otrevlig och på gränsen till halvdöd. Tillbaka till butikerna! Jag köpte ett armbandsur på Ur & Penns ständiga rea; varje sommar har de 50% och jag brukar passa på att köpa en klocka då om det är det jag har behov av. Elin köpte lite kläder och på H&M - av alla ställen - hittade jag äntligen den massage-pryl som jag har letat efter att använda till min onda högra sida (för att öka på blodgenomströmningen och förhoppningsvis slippa kramperna och smärtan). En bebis-skär plastpryl för 10 kr. Elin bjussade på den.    Gallerix är en kul affär. Det är även en farlig affär och jag undviker den så vida jag inte har onödigt mycket pengar som bränner i plånisen. Eftersom vi var på en lyx-semester, så hade jag onödigt mycket pengar som brände i plånisen och jag drog med Elin dit. En grisskär magnet och en lika grisskär nyckelring med samma motiv av ett berg av chokladbitar där en liten kulting tronar och budskapet lyder: "Save the Earth, it's the only planet with chocolate." Kommentarer överflödiga.    Det bidde även en urfin spiralförsedd anteckningsbok med den här figuren på. Känner du igen den, Gröngöling? Han heter Boofle.

Klockan var ungefär 17 och vi kände att det räckte. Jag såg ingången till Hemköp och vi köpte med oss lite tugg- och drickbart för att sedan gå tillbaka till hotellet i oooo-vad-jag-har-ont-i-fötterna-tempo, men eftersom det inte var de gamla invanda miljöerna, så kändes inte promenaden alltför jobbig. Dessutom verkade vi ha värsta Gröna-Gubben-Dagen; så fort vi stannade till vid ett övervakat övergångsställe, så slog det om till grön gubbe. Varje gång! Det ni!

Tillbaka på rummet tog vi varsin dusch och sedan beställde jag - för första gången i mitt 46-åriga liv - rumsservice; smörgåsbricka med diverse pålägg och grönsaker. Vi satt vid fönstret och tittade mot Liserberg. Vi kunde se Balder och Pariserhjulet och Uppsvinget och Lisebergsbanan. Jag hängde en beställning om frukost på rummet på utsidan av dörren och sedan var det god natt, god natt.

Del 2 publiceras i morgon, fredag.

Fridens.