För 20 år sedan, innan jag träffade Pär, så ansågs kontaktannonser som ett desperat sätt att hitta en livspartner. Det här var innan internet fanns (det låter som om det var för väääääldigt länge sedan och det har onekligen hänt en hel del på 20 år) och altenativet till krogliv, föreningsliv och annat minglande var kontaktförmedlingar. 1989 hade jag tröttnat på att vara ensam, så bland annonserna i DN hittade jag adresserna till två kontaktförmedlingar som jag skrev till för att få mer information. Den ena förmedlingen var inget att ha eftersom jag upplevde den som luddig och för att det inte fanns några geografiska begränsningar, så risken fanns att jag skulle kunna "paras ihop med" någon från nordligaste norrland och det var ju inte brevväxling jag var ute efter..... Den andra förmedlingen hette "Stor-Stockholms kontaktförmedling" och gav ett seriöst och detaljerat intryck och förmedlade kontakter inom just stor-Stockholm och det var mer hanterbart. När jag fyllde i formuläret, så handlade det en del om värderingar som t.ex politiska, men även om den tilltänkta partnern kunde ha redan existerande barn eller om man själv inte kunde tänka sig barn i framtiden. Det påpekades även att det INTE handlade om att "beställa" en perfekt partner som från en katalog även om det fanns möjlighet att begränsa urvalet genom att precisera längd, kroppsbyggnad och ålder. Jag svarade så ärligt jag bara kunde, kuverterade, frankerade, postade och började vänta.

Det kom ett brev med ett inbetalningskort på medlemskapet och den sk. sökavgiften samt en datautskrift med 3 namn + telefonnummer. Under kommande år träffade jag några stycken bl.a en som jag pratade väldigt mycket och länge med i telefonen, men som - när vi väl träffades - inte sa ett knyst! En var jag tillsammans med ett par månader. En smet jag ifrån innan han fick syn på mig (jag skäms fortfarande). En blev så fäst vid mig trots att vi träffades bara en enda gång att han ringde mig på arbetet nästan ett helt år senare då jag var sambo med Pär. Erfarenheter!

Jag rekommenderade den här förmedlingen till en kompis som träffade sin sambo på det viset och sedan fick 2 barn med honom. Min äldre syster har träffat sin sambo med hjälp av SSKF och de är fortfarande tillsammans. En kompis till Pär träffade sin fru som han sedan har fått 3 barn tillsammans med. Min lillasyster fnös först åt förslaget ("DET ska jag väl ändå inte behöva?!"), men när vi sedan blev presenterade för hennes kille, så visade det sig att de träffats genom SSKF! Hon hade lyckats "glömma" sitt tidigare fnysande......

Pär och jag hade en del kontakt med SSKF ett tag efter att vi träffats. Vi var t.o.m på en intervju för "Vecko Revyn" för deras räkning. Hon som intervjuade oss blev besviken och tyckte nog inte att vi var tillräckligt spännande. Jag minns att hon frågade "Ja, men vad GÖR ni på kvällarna och när ni är lediga?". Vi sa att vi inte gjorde så mycket, bara så'nt som vanligt folk gör på kvällarna och när de är lediga. Jag vet inte vad hon förväntade sig. Ett par missfoster som det lyste desperation om? Intervjun publicerades aldrig och det kändes lite surt faktiskt.

Sedan dess har det hänt en hel del när det gäller olika sätt att hitta en partner och internet har en stor del i det i form av nutidens kontaktannonser. Det finns TV-program för bönder och ensamstående mammor och så för missförstådda kändisar som vill bli tagna på allvar. I MINA ögon är det desperat att leta efter någon med hjälp av TV. Jag tycker att det är mer privat än så... Gränsen för desperation har, hur som helst, flyttats.

Fridens.

 

Sophie

18 april 2009 12:23

Jag träffade min sambo via internet för snart 3 år sedan. Även om det inte är så längesen så var det lite tabu och hysch-hysch kring att dejta via nätet då. Det sågs nog som ett rätt desperat sätt att träffa någon på och många fnyste nog åt det men idag har ju var och varannan singel en presentation på någon dejtingsajt. Tiderna förändras!

http://luneas.bloggagratis.se

 

Anna

18 april 2009 15:13

Intressant reflektion!

http://julgrisen.bloggagratis.se

 

malin

18 april 2009 17:42

Ja, visst flyttas gränser.
Men jag har aldrig sett konkatkförmedlingar som desperat, även om jag själv aldrig provat.
Det är helt klart väldigt lyckat i många fall.
Men att söka i tv, med sina barn inblandade.
Hua!

http://pillris.blogg.se

 

janet65

18 april 2009 21:06

HOPPAS DU HAFT EN TREVLIG LÖRDAG. JAG TYCKER INTE OM KONTAKTANNONSER AV NÅN UNDERLIG ANLEDNING. BÄTTRE ATT PRATA LÄNGE ÖVER INTERNET ELLER NÅT INNAN MAN SES TYCKER JAG. KRAM

http://janet65.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följ...

"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var...

Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i s...

...tycker om den träningsvärk som jag har idag och när inte ens jag gör det,ja, då är den löjligt grym. Jag har faktiskt tagit värktabletter för att över huvud taget kunna röra mig smärtfritt. I förmiddags var träningsvärken inte alltför hemsk och ja...

Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med mån...