Ett förtydligande redan från början: jag VET att anorexia är en livshotande sjukdom. Jag kan inte, på något vis, sätta mig in i hur det är att leva med sjukdomen eller att vara närstående till någon som lider av detta. Eftersom vi lever i ett fritt land där man får tycka vad man vill, så skriver jag ned mina högst personliga tankar om denna sjukdom.

Ibland kan jag bli sittande och hoppa fram och tillbaka i registret här på "Blogga gratis" och jag har upptäckt att många bloggar om just anorexia. De bloggar som jag har läst har jag inte uppfattat som att de för en kamp mot sjukdomen utan det är endast en strävan mot att bli sjukligt smal. En anledning till att jag över huvud taget läser dessa bloggar är INTE att jag själv väger för mycket utan för att jag är intresserad av den psykologiska delen av det hela; hur de tänker. Eftersom jag är medveten om att mitt eget tankesätt blir snedvridet när jag är djupt deprimerad, så känner jag igen den snedvridningen även i detta. Deras självbild är helt åt fanders!

Förutom att de, när de betraktar sig själva i spegeln, bara kan se ett överviktigt missfoster, så är det makalöst narcissistiska och självupptagna.

Forskningen har kommit fram till att alkoholism är en ärftlig sjukdom vilket ökar riskerna när man dricker starkare saker än mjölk. Redan där finns det ju en möjlighet att stoppa förloppet om man vet att alkoholism finns inom familjen/släkten. Anorexia är även det en sjukdom, men den är inte ärftlig, så vad är den utlösande faktorn? Dr Phil brukar säga att man kan inleda något av EN anledning, men fortsätter av en helt ANNAN anledning. Börjar alla fall av anorexia med ett försök att gå ned i vikt på ett sunt sätt för att sedan barka iväg åt att bli en fixering, en besatthet?

När jag skriver att anorektiker är narcissistiska och självupptagna, så baserar jag det på att de bara skriver om sig själva (vänner och familj verkar inte ha så stor del), de är övertygade om att varenda människa bryr sig om ifall de ser feta ut eller ej, de är övertygade om att om någon tar avstånd ifrån dem, så beror det ENBART på att det är för att de är feta. De är även arroganta, så till vida att det aldrig skulle falla dem in att sätta upp samma stränga självsvälts-regler för oss vanliga dödliga.

Jag kan se sjukdomen ur två synvinklar. Dels den psykologiska eftersom de ofta lider av ångest och depression och kastas mellan hopp och förtvivlan varje gång de väger sig. Den biten måste var fruktansvärt jobbig; den måste ta så mycket av krafterna att de egentligen inte borde orka så mycket mer; den delen kan jag känna igen mig i. Den andra synvinkeln är den utseendefixering som sjukdomen yttrar sig i. Att alltid jämföra, att alltid komma till korta i dessa jämförelser, att tro att omgivningen är lika fixerad vid deras utseende som de själv är. Till den biten har jag ingen medkänsla över.

Om du visste hur lite folk lägger märke till dig och ditt utseende. De är fullt upptagna med att oroa sig för sitt eget utseende.

Här på "Blogga gratis" hittade jag en blog med titeln "Superslim me!!". Hon hade en engelsk lista med tips för hur man ska lyckas att nå målet. Här är några av tipsen och jag har översatt de till svenska. De visar tydligt hur snedvridet deras tänkande är.

* Ät iskuber. Du får känslan av att du faktiskt äter samtidigt som kroppen bränner fett när den försöker få upp kroppstemperaturen igen.

* Om du har hunger-smärtor så kan du krypa ihop till en boll för att dämpa dem.

* Ät vitaminer dagligen. De dämpar hungerkänslorna och gör dig snygg.

* Drick ISKALLT vatten eller ta en ISKALL dusch av just den anledningen att kroppen måste arbeta för att få upp värmen igen.

* Sov minst 6 timmar - då minskar hungern med 15%.

* Du gör av med minst 10% fler kalorier om du sitter rak i ryggen än om du kutar med ryggen.

* Tag 2 msk vinäger före varje måltid. Den suger upp fettet i maten. Försiktigt - du kan bränna dig i munnen....

* Väg dig före och efter varje måltid. Det minskar onödigt ätande, men verkar även avskräckande och du vill hellre äta ännu mindre.

I en annan, liknande, lista fanns två tips till.

* Tugga alltid sockerfritt tuggummi. Det dämpar hungerkänslorna, du kan inte äta eftersom munnen redan är full och du bränner kalorier när du tuggar.

* Ta en klunk vatten mellan varje tugga, så känner du dig mätt fortare.

Vad är det som gör att denna sjukdom verkar ha samma spridningshastighet som förkylningar eller vinterkräksjukan? Hur stor del i detta har media med alla undernärda modeller och filmstjärnor? Det kan väl inte vara möjligt att varenda en med anorexia har det tufft hemma eller med kompisar?

Fridens.

Steg upp 8.20

Gav grisarna frukost.

Åt själv frukost.

Lyssnade på "...och Picadilly Circus ligger inte i Kumla" av Håkan Nesser medan jag spelade mah-jong.

Bytte kläder.

Langade upp tränings-ryggan på ryggen för ännu en tung handling på Konsum.

Hämtade ut ett Apoteks-paket med piller och annat.

Mer CD-bok och mah-jong.

Lunch med DDD och ett inspelat avsnitt av "Carnivàle" som jag inte begriper mycket av, men jag ger den chansen i ett avsnitt till.

Dusch.

Kör en tvätt med svart som inte får tumlas.

Blogga.

Så småningom ska jag äta middag och även städa buren.

Jag sov inte alls bra i natt och är väldigt trött idag med, men jag har lyckats undvika tupplurar. Roligare än så här blir det inte idag, men jag har inte tråkigt. Jag höll på att fastna framför VH1 igen med deras "Ladies weekend all weekend". Jag tänker inte läsa färdigt "I ondskans spår" - det är inte kul att veta slutet. I stället ska jag läsa "Fri" av Natsuo Kirino. Omslaget har lite av "The Grudge" över sig och det var väl därför jag över huvud taget lade märke till den. :-P

Fridens.

PS: Igår kom jag in i slutet av ett franskt program om choklad och hann snappa upp att det inte är kakao-halten som avgör kvalitén på chokladen utan jordmånen för kakao-bönorna. Det kunde jag ta till mig eftersom jag har svårt för mörk choklad. Det har ju varit ett väldigt tjat om att ju högre kakao-halt desto finare och NYTTIGARE choklad och att jag som faktiskt tycker om Marabous mjölkchoklad inte har någon smak över huvud taget!