För att orka med andra människor, så måste man i första hand orka med sig själv.

Jag trivs inte med mig själv.

Jag har svårt att tycka om mig själv.

Jag har därmed svårt att orka med andra människor och det inkluderar min familj.

Jag vill vara ensam.

Jag vill vara ifred.

På lördag kommer min syster med sambo hit och jag fasar för det.

Inte bara gruvar.

Jag fasar.

Vi har inte träffats på några år.

Vi har inget att prata om.

Det är Pär som vill att kontakten upprätthålls.

Det är Pär som insisterar på att de ska komma.

Det suger.

Att försöka hålla mig till LCHF är svår.

Jag känner mig oinspirerad.

Mat är så vansinnigt tråkigt!!!!

Inte ens mitt samvete mår bättre den här gången.

Promenaderna har känts bra, men efteråt har jag fått en helt sjuk huvudvärk som varken vätska eller Ipren rår på. På eftermiddagarna har jag blivit så trött att jag har slumrat i soffan någon timme.

Värmen hetsar pollenhalterna vilket leder till att ögonen blir irriterade och jag har ökat på både allergimedicinen och ögondropparna.

Det suger.

Det är möjligt att jag är på väg ned igen.

Jag vaknar ofta med ångest.

Även kvällarna känns tunga.

Precis som det var för ett halvår sedan.

Jag funderar på att försöka komma i kontakt med läkare DS.

Justering av medicinen?

Det suger.

Jag känner mig oerhört negativ.

Trött.

Leds.

Folkilsken.

Min negativitet ger mig dåligt samvete gentemot min familj.

Jag vill ingenting.

Ingen lust.

Ingen glädje.

Tröghet.

Inte långt till själslig förlamning.

Det suger.

Livet suger, big tajm.

O-fridens.