För några dagar sedan skrev jag om dagens gymnasieskola och igår läste jag en mycket intressant artikel hos DN.se, "När egot tar examen", som till viss del handlar om just det. Faktum var att när jag såg rubriken, så förstod jag vad det rörde sig om utan att behöva läsa vidare. Jag bad Elin att läsa artikeln eftersom hon tillhör just den egotrippade generation som det skrivs om och hon kände igen mycket. Det fanns vissa kännetecken som hon kunde pricka in hos vissa av sina skolkompisar. Det är en lång artikel och eftersom jag inte är säker på att verkligen få sagt det jag vill ha sagt, så kopierar jag vissa stycken och kommenterar dem i stället.

"Tidigare kunde föräldrarna agera förebilder för barnen, förklara för dem hur de ska vara som vuxna. I dag kan de inte göra det på samma vis, farsan kan inte lära sina barn sociala medier eller datorer. De unga är inbjudna i en serie ovanliga läroprocesser där de själva måste söka hur de ska vara som vuxna, de är tvungna att hitta sig själva innan de kan orientera sig vidare." 

Det har väl alltid varit så att unga själva måste komma underfund med hur de ska vara som vuxna? Av vilken anledning skulle det vara svårare idag än när jag själv gick igenom det? Ja, samhället ser absolut annorlunda ut och ja, all teknik och media och internet för med sig mängder av information som unga måste processa för att sedan bilda sig en egen uppfattning, men jag vidhåller det jag ständigt återkommer till: huvuduppgiften för en förälder är och förblir densamma nämligen att se till att ens barn blir en sund och fungerande medmänniska och det spelar ingen roll om det handlar om 1970-talet eller 2000-talet.

"Moderna och medvetna svenska föräldrar vill ofta hjälpa sina barn på vägen mot självförverkligande. Ett av verktygen är byggandet av en god självkänsla. Frågan är bara hur man egentligen bygger god självkänsla."

För mig är skillnaden mellan självförtroende och självkänsla tydlig även om det är svårt att ha det första utan att även ha det andra. Att ha självförtroende är att våga. Våga anta utmaningar, våga prova, våga fråga. Att ha självkänsla är helt enkelt att våga känna sig själv, att känna var ens personliga gränser går och att våga stå för dem, att kunna stoppa när man känner att man är på väg mot något som går emot ens principer, att förstå och inse att man är lika mycket värd som någon annan. Att bygga upp en god självkänsla hos sitt barn är inte svårt, tycker jag för antingen har man själv vuxit upp med det eller så har man saknat det och det gör att man automatiskt likadant respektive gör precis tvärtom.

"Men hur svårt är det att förstå att man måste plugga för att få bra betyg och, i förlängningen, ett bra jobb? Måste läraren verkligen förklara det, gång på gång?

Det här kände Elin igen sig i, att läraren måste tjata om självklarheter. Läraren får agera förälder i stället för utbildare och det upplever jag som extra magstarkt eftersom gymnasiet, till skillnad från grundskolan är frivillig.

" Många pluggar utan något större intresse för studierna. Det finns också en viss infantilisering, många unga individer är vana att bli omhändertagna. Vi talar ibland om att man förväntas vara en ”curlinglärare”, vi måste börja med att säga självklara saker till studenterna, som att de själva ska sköta sina studier, att man inte får godkänt på tentor om man fuskar; rådgivning och hjälpfunktioner måste hela tiden tydligt lyftas fram. I stället för att själva ta ansvar för sitt liv och se till att skaffa sig de nödvändiga kunskaperna fokuserar många av studenterna på sina rättigheter de ser sällan sina skyldigheter.  Alvesson menar att vi lever i ett hedonistiskt samhälle där fokus ligger på att allt ska vara kul. – L’Oréals ”Because I’m worth it” kan ses som en slogan för vår tid. Man är värd höga betyg och ska få komma in på åtråvärda utbildningar utan att behöva anstränga sig särskilt mycket."

Inga övriga kommentarer än "Exakt!".

"Först i gymnasieåldern kan man kanske räkna med att barnen fått en djupare förmåga att uppfatta hur andra mår, och vad de förväntar sig av en, och vem man är i deras ögon. Då kan man utveckla fördjupade och förtroliga vänskapsrelationer även om man inte är riktigt färdigutvecklad som separat och vuxen individ."

För ganska precis 4 år sedan skrev jag om att empati sitter i hjärnan. Förmågan till empati är medfödd och kan tränas, men under tonårstiden, så tar den här förmågan en lång paus och om den sedan inte börjar tränas igen, så är man, som människa, illa ute. I 20-årsåldern (gymnasieexamensåldern) är empatin fullt utvecklad, men om man inte har fått någon träning innan dess, så misstänker jag att man blir just egocentrisk, på gränsen till sjukligt narcissistisk. Här har, återigen, föräldrarna en stor uppgift.

Fridens.