.........på att få en tid hos psyk-läkaren i Södertälje. Dels ska vi snickra ihop läkarutlåtandet med STORT L dels behöver jag prata med henne eftersom jag mår så fruktansvärt dåligt.

Jag vet inte vem jag kan prata med.

Jag vet inte vart jag ska vända mig.

Nationella hjälplinjen?

Det känns inte som att jag skulle bli hjälpt av att prata anonymt med någon som inte känner mig eller känner till de omständigheter som gör att jag mår som jag mår.

Jag blir inte tröstad av att veta att jag inte är ensam.

Jag blir inte hjälpt av att veta att jag borde ha någon att prata med.

Möjligen skulle jag kunna ventilera Förbjudan Tankar.

Jag känner mig handlingsförlamad.

Allt som jag gör måste jag ta sats för att få gjort och jag måste rå-koncentrera mig hela tiden för att inte tappa tråden.

Det som fungerar just nu är dvd-serier och att sova.

Jag kan läsa om jag verkligen koncentrerar mig.

Jag bär på en orationell (?) rädsla för att Pär ska vilja skiljas för jag vet att jag är körd både ekonomiskt och i övrigt om jag ska leva själv.

Mina dygn består av 11 timmar vaken tid och 13 timmar sovande tid och jag vill ha det så eftersom det är det enda sättet för mig att komma undan meningslösheten och hopplösheten och paniken.

Extra Theralen-droppar idag och många andra dagar.

O-fridens.