För ett tag sedan skrev Xecute om hycklande föräldrar. Det är ett hett ämne oavsett årstid (hahahaaa...).

Jag har varit förälder i 17 år varav de tre första var vidriga. Jag fick inte vara med om den där omedelbara förälskelsen när jag höll i min dotter för första gången. Den enda tanke som for igenom min skalle var att hon faktiskt var min eftersom jag såg en liten kopia av min egen mun i hennes lilla ansikte. Det var en mycket konstig känsla, men det var inte förälskelse. Sedan följde 3 eländiga år innan jag över huvud taget kunde känna att jag tyckte om henne. Jag minns ett foto som jag tog när hon satt vid bokhyllorna i köket. Hon hade sina prylar på de nedersta hyllorna och på fotot sitter hon med ryggen mot mig och pular med något. Hon är i sin egen värld och märker inte att jag fotograferar. Jag blir ledsen när jag ser den bilden samtidigt som den sortens oarrangerade foto tillhör mina favoriter. Hon sitter stadigt på sin blöjklädda rumpa med benen lätt böjda, Hennes rygg är rak och huvudet lätt böjt över det hon håller i handen och förmodligen smakar på (hon är ca 8 månader). Anledningen till att jag blir ledsen är att jag vet med mig att det snarare var jag som vände henne ryggen genom att jag hade så svårt att ta henne till mig. En känsla av att hon fick klara sig själv redan då.....

När jag på den tiden hörde eller läste om föräldrar som sa att det bästa som hänt dem var att få barn, att de älskade denna lilla varelse mer än livet självt, att de hade det skit-jobbigt när de var tvungna att vara åtskilda och att det bästa som fanns var att vara hemma med detta "bundle of joy". När jag hörde eller läste om det här, så blev jag alltmer övertygad att det var fel på mig. Det jag upplevde med mitt barn måste vara någon form av snedvridet exempel. Ingen annan hade det som jag! Eftersom jag avvek från mönstret, så måste det vara mig det var fel på. Jag vantrivdes fruktansvärt med att vara föräldraledig och så fort jag fick en chans att vara ensam utan Elin, så rusade jag hemifrån.

Medan åren gick, så läste jag mycket om förlossningsdepressioner och såg verklighetsbaserade filmer. Det var inte för att få bekräftat att det inte var mig det var fel på utan mer att jag inte kunde låta bli att peta i ett ömmande sår. Det började pratas mer och mer om det här och i vanlig ordning var det genom att kändisar (Marie Osmond och Brooke Shields t.ex.) blottade sig som vanligt folk vågade erkänna att den Rosenkindade Drömmen Som Nybliven Mamma sällan inträffade. Det dök upp förtvivlade mammor hos Dr Phil med hjälplösa äkta män i släptåg. Efter ett tag insåg jag att det inte var något fel på mig utan att jag led av en sjukdom som satte käppar i hjulet för mig. Jag insåg oxå att jag tillhörde det exklusiva fåtal som vågade be om hjälp, som vågade erkänna att allt inte var jopp-hej-di.

Nu har jag varit förälder i 17 år och när jag nu ser att Elin är på väg att bli en bra människa, så vet jag med säkerhet att det aldrig var något fel på mig som förälder och att det kan bli bra trots att den omedelbara förälskelsen aldrig infann sig. Jag är en ytterligheternas person och har svårt att kompromissa, så när jag väl insåg att jag fungerade alldeles utmärkt som förälder med de verktyg och erfarenheter jag hade, så började jag bli misstänksam mot de föräldrar som vidhöll Den Rosenkindade Drömmen och inte bara när barnen var nyfödda utan högt upp i åldrarna. Mammor (för det är ju oftast mammor) som upplever att de är satta till jorden för att vara just mammor är skit-läskiga (dr Phils fru tillhör de som uttalar sig på det viset). De har inget eget liv! Det måste vara en obeskrivlig börda för barnen att deras mammas välbefinnande i stort har att göra med vad de gör och inte gör.

Föräldrar som aldrig har varit ifrån sina barn över natten har förmodligen ett kontrollbehov som borde ses över. Eller så är de svartsjuka på de kompisar med föräldrar som barnen oxå verkar komma överens med. Eller så är de själviska och vill inte dela med sig av barnen, men det resulterar endast i att barnen blir utan erfarenheter och en möjlighet att bygga upp självförtroendet. Eller så är de osäkra i största allmänhet och livrädda för att barnen faktiskt överlever utan sina föräldrar. Det finns inget annat däggdjur som behåller sin avkomma i boet så länge som människan gör. På gott och ont.

Föräldrar som döljer negativa känslor för sina barn gör dem en otjänst. De snuvar sin barn på sitt kompletta känsloregister. Om barnen har rätt att vara griniga, besvikna, arga, avundsjuka, leds eller bara ha en dålig dag, varför skulle inte föräldrarna ha samma rättighet? Är det för att man är vuxen och ska kunna kontrollera känslorna? Kontrollerade känslor tar sig, förr eller senare uttryck på andra sätt genom värk eller sjukdom. Hur blir det för barnet som äldre när det konfronteras med omvärlden och får se att vuxna visst kan vara griniga, besvikna osv? Antingen så tror de att omvärlden är galen eller så upptäcker de att föräldrarna har dolt något. Som exempel kan jag ta min mamma som inte trivdes i Poikkijärvi där vi hade vår stuga. Hon var kraftigt allergisk mot gräs och hö och hon tyckte dessutom att det aldrig var någon egentlig semester för henne där ute eftersom hon fick göra allt som hon gjorde i lägenheten i sta'n + det extra arbete som en sommarstuga medför. Min pappa var inte av den jämställda sorten.  Det här fick jag veta när jag var i övre tonåren då hon äntligen sade ifrån och slutade följa med. Hur skulle jag kunna respektera henne när hon inte stod upp för sig själv? På mammas begravning läste prästen från sitt tal, som min äldsta syster hade skrivit, att mamma älskade att vara ute i Poikkijärvi och att det var hennes tillflyktsort, hennes fristad. Vilket hyckleri! De första åren av Pärs och mitt förhållande och de första åren sedan Elin kom, så åkte vi allihop till Öland en eller två gånger om året. Innan vi fick barn, så tyckte jag att det var ok att vara där, men inte efter det. Huset är litet och man är väldigt beroende av vädret för kan man inte vara utomhus större delen av dagen, så blir det snart inbördeskrig och att varje dag göra utflykter med fika tillhör inte mina favoritaktiviteter. Jag är en stugsittare och inte någon skogsmulle! Det dröjde inte länge innan jag slutade följa med. Det är nästan 10 år sedan jag var där senast. Jag har åtminstone sagt ifrån och står för vad jag tycker och det kan Elin se.

Föräldrar som inte vågar erkänna att de skulle kunna sälja sina barn på Blocket för 1 kr/st är jag misstänksam emot. De erkänner villigt att de skulle kunna sälja sin man på samma sätt, men på vilket sätt är känslor gentemot barn heligare än känslorna gentemot ens partner? På samma sätt som jag kan blir så irriterad på Pär att jag bara vill skrika, på samma sätt kan jag bli irriterad på Elin. Av vilken anledning skulle jag inte erkänna det? På vilket sätt blir jag en sämre förälder för att jag erkänner de negativa känslorna? De negativa känslorna behövs för att göra mig komplett som person. Jag litar inte på dem som bara är solsken & kramar. De döljer något. De är inte ärliga.

Har man sett, ett lååååångt inlägg, men inte vet jag om jag fick sagt det jag ville få sagt. Det var kanske värt att läsa i alla fall?

Fridens.

 

Viktoria

12 juli 2010 17:51

Jag kan bara hålla med, jag vet hur det är! MEN varför är det bara mammorna som är dåliga? Jag önskar att vi "känt" varandra när vi fick barn. Himmel, det är en massa stöd jag önskar att jag fick, när jag fick barn!

http://vickileh.bloggagratis.se

 

Gröngöling

13 juli 2010 15:01

Bra inlägg!
Jag är en sådan som inte vågar visa så mycket negativt för barnen och det är verkligen inte bra, så jag håller med.

http://grongoling.bloggplatsen.se

 

sussi

16 juli 2010 20:11

Så bra skrivet! De talas bara om guld och gröna skogar och hur man älskar sitt barn från stund 1. Jag är totalt emot att man ska skicka hem som i Luleå från BB barn/föräldrar efter 6 timmar. Man missar då om de finns en förlossningsdepression med i bilden tex. Med min dotter tog de ett tag innan jag ens riktigt fatta att hon var "min" Kom hem från BB humpa över dottra till maken och börja städa, tvätta (Hon vart flaskbarn). Ingen av mina vart de de som folk skriver om "kärlek vid första ögonkastet"
Ojaaa... I bland skulle jag kunna ge bort mina barn till kring resande circus men man ska vara försiktig med att säga de till "fel" personen då är man dålig mamma >

http://fritidsforskare.wordpress.com

 

Blackberry

16 juli 2010 20:24

Jäkligt bra inlägg.
En fundering: Bör man bry sig om ifall någon tycker att man verkar vara en dålig mamma?
Huvudsaken är att man själv vet att man är det.
Om någon yttrar tvivel på grund av det du skriver om, visar det ju bara att den personen saknar några hjärnceller...
By the way så tänkte jag lägga ut mina egna barn på Tradera imorgon eftersom de bråkat hela dagen i värmen... och en av mina förlossningar gick så satans snabbt att det tog flera veckor att fatta att jag hade fått barn och borde vara lycklig.
Men hallå, vem fan är lycklig de första skitjobbiga veckorna? Jag menar genuint lycklig? Man har ju hundrafemton hormoner som rusar omkring, sömnbrist och bröst som vill dö av smärta.

http://blackberry.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följ...

"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var...

Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i s...

...tycker om den träningsvärk som jag har idag och när inte ens jag gör det,ja, då är den löjligt grym. Jag har faktiskt tagit värktabletter för att över huvud taget kunna röra mig smärtfritt. I förmiddags var träningsvärken inte alltför hemsk och ja...

Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med mån...