Pär är hos sina föräldrar på julgransplundring. Elin skulle ha följt med, men är hemma med mig (jag hade tackat nej från början). När Pär åkte hemifrån var han sur. Han tyckte att Elin gjorde fel som inte följde med som det var tänkt från början. Elin mår dåligt idag av flera orsaker, men bl.a är det lite ångest inför skolstarten i morgon.

Det är nu jag riskerar att bli tjatig för jag blir så trött på inställningen och attityden till den här sortens sjukdom! "Låt inte sjukdomen vinna!" sa Pär till Elin när hon redan igår sa att hon inte ville följa med. Om Elin hade varit magsjuk eller haft migrän eller feber, så hade han aldrig sagt så åt henne, men bara för att den här sjukdomens främsta yttring ligger i humöret, så verkar det som att man är patetisk som ger efter för den.

Depression och ångest tar oerhört hårt på den fysiska såväl som på den psykiska orken. På julafton mådde jag skit, men följde med till svärföräldrarna. Jag lät inte sjukdomen vinna.... På kvällen mådde jag ännu sämre för att inte tala om hur jag mådde dagarna efteråt. På nyårsafton mådde jag inte heller något vidare, men jag följde med. Jag lät inte sjukdomen vinna..... DEN kvällen blev trevlig och jag mådde inte sämre efteråt. Om jag hade vetat hur jag skulle må dagarna efter julafton, så hade jag inte följt med för det hade det inte varit värt. Elin tordes väl helt enkelt inte chansa eftersom det handlar om att hon ska orka med skolan i morgon igen.

Jag förstår att Pär blir frustrerad över att många planer stjälps omkull pga att Elin eller jag inte mår bra. Det är oerhört frustrerande för oss oxå, men att vi skulle pressa oss själva för att inte avvika från redan uppgjorda planer är inte rimligt eftersom det påverkar vår hälsa. Det är en balansgång och det handlar om att välja vid varje enskilt tillfälle. Det är av den här anledningen som varken Elin eller jag sällan lovar något oavsett vad det handlar om och den som säger att vi "låter sjukdomen vinna" snackar skit. Jag tycker att det känns extra tungt att behöva slåss på hemmaplan.   

O-fridens.

 

Gröngöling

10 januari 2010 22:10

Fattar att det är jobbigt.
Har lite samma här som du vet.
Jag försöker ibland säga att vi tillsammans kan vara arga på sjukdomen, inte på den som har den.
Blir inte lättare av att jag själv också blir arg på mig när jag inte klarar saker.
Kramen

http://grongoling.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följ...

"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var...

Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i s...

...tycker om den träningsvärk som jag har idag och när inte ens jag gör det,ja, då är den löjligt grym. Jag har faktiskt tagit värktabletter för att över huvud taget kunna röra mig smärtfritt. I förmiddags var träningsvärken inte alltför hemsk och ja...

Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med mån...