Dra mig baklänges, men jag var ute med stavarna idag igen! 50 minuter blev det och det gick väl si så där. När jag hade knappt halva vägen kvar fick jag skoskav på båda hälarna. Det gjorde ont och det fick mig att sänka tempot. Jag gjorde mitt bästa för att ignorera det eftersom jag nästan var hemma, men när jag inte hade mer än några hundra meter kvar kändes det som om någon körde in en kniv i höger häl. Satfläsk vad ont det gjorde! Jag försökte glutta ned mellan skon och hälen och förväntade mig en strumpa indränkt i blod allra minst, men det syntes inget. Det gick inte att stödja på foten och jag stapplade hem i en stil som var värre än den efter stukningen och jag var frestad att gå sista biten i strumplästen, men jag höll mig tills jag kommit hela vägen fram till vår trappa och då åkte skorna av. När strumpan hade lirkats av såg jag resterna av en STOR blåsa som spräckts och vars skinn slitits sönder därav känslan av kniv i hälen. "Det kommer att kännas i duschen...." sade jag högt för mig själv och det gjorde det. Jävlariminlillalåda det gjorde det! 

NU ÄR JAG SJUKT LEDS PÅ MINA FÖTTER I ALLMÄNHET OCH HÖGER FOT I SYNNERHET SOM BARA JÄVLAS MED MIG HELA TIDEN!!!!

Det fanns en ganska otäck blåsa även på vänster häl som inte hade spruckit. Ondsint friktion är dagens uttryck. Friktion mellan en tunn bomullssocka av medioker kvalitét och en sko av suverän kvalitét som resulterade i stora vätskefyllda blåsor. 

Nu har jag packat in bägge hälarna i 5 lager gasbinda vardera och metervis av kirurgtejp. Ett annat par bomullssockor av samma mediokra kvalitét som i ovan nämnda par har som syfte att hålla allt på plats under natten vilket är absolut nödvändigt för i morgon ska jag iväg till min frisör och det är inte utan att jag undrar hur fan det ska gå till.