Jag tjatade mig till att få med mig Pär till veterinären för att slippa SL och vi fick en tid kvart över 12 idag. Knölen på Mimmis mage är en tumör (vilket jag misstänkte eftersom den är ganska hårt och hon inte får ont när jag klämmer på den), den är klart avgränsad, den bör tas bort och kommer att vara enkel att ta bort och det kommer att ske på torsdag. Vi fick träffa samma veterinär, CS, som Alice och jag träffade i slutet av november och han hade flottigt hår även den här gången, men han luktade inte vitlök (halleluja!) och han var bra idag med. Han såg i Mimmis journal att hon opererade bort en knöl för 11 månader sedan och lät lite förvånad över att den inte hade kommit tillbaka för det är tydligen vanligt. Han sa att vi hade jobbat bra (och syftade på det öppna såret som hon hade efter ingreppet) och att det inte är många som klarar det och jag minns vilket jäkla pyssel det var med saltlösning, sårsalva och byte av handdukar varje dag. Nu ska Mimmi alltså gå igenom en andra operation på knappt 1 år, men hon är i prima form och bara 2 år (på tisdag noga räknat), så det borde gå bra. Hon ska skrivas in hos veterinären på torsdag klockan 8 vilket innebär att hon och jag får gå hemifrån vid 6 och jag måste alltså stiga upp klockan 5 - med marsvinsbur på SL i den absolut värsta rusningstrafiken.....

Fördelarna som Djurkliniken Roslagstull har jämfört med Animalen:

* de är alltid trevliga

* de är alltid hjälpsamma och svarar på hur många frågor som helst

* de tycker verkligen om djur (jag vet inte om det är så himla självklart, faktiskt)

* de är proffsiga och har aldrig kommit med kommentarer i stil med "åh nej, ett marsvin, de som är så svåra och vi kan egentligen ingenting om dem"

Den enda nackdelen är att de finns på Valhallavägen och dit tar man sig inte på 5 minuter vare sig med bil eller kommunalt.

......för 14 år sedan var den första natten vi sov här i lägenheten. Vi hade inte flyttat hit ännu, men hade nycklarna och jobbade med att lägga golvet på övervåningen. 3 madrasser på golvet i vårt sovrum. Då var det bara ett par veckor kvar till flyttdagen, men otåligheten var stor och jag minns fortfarande hur jobbigt det var att åka tillbaka till Fornbacken.

......som jag var på samtal med LG? Härregu', den här da'n har känts en vecka lång! Jag hade tid hos LG halv 9 vilket innebar att jag hade mobillarmet på halv 7 och gick hemifrån halv 8. Jag har aldrig varit någon morgonmänniska och inte lär jag väl bli det på gamla da'r heller. En enstaka morgon då och då går ju, men fy, jäsiken, jag gillar det inte.Samtalet med LG blev inte så givande av 3 anledningar: det var helt enkelt för tidigt för mig (min hjärna börjar sällan fungera före 10), jag hade spänningshuvudvärk som har hållt mig sällskap sedan i söndax och så hade jag ett samtal hängande över mig som jag inte såg fram emot. Det obekväma samtalet pratade vi om redan förra veckan och då föreslog LG att jag skulle vänta lite och så kunde vi använda oss av rollspel nästa gång dvs. idag som en sorts förberedelse. Vi pratade igenom vad jag ville säga och framför allt hur jag skulle säga, sedan skrev han ett kort manus på ett word-dokument och så körde vi. Resultat? Njaaa. Det kändes inte rätt. Det slutade med att hjärnan kortslöt sig och jag inte fick ur mig nå'nting. Fram emot kvällen tog jag tjuren i hornen, men jag slängde manuset över bord och det blev väl ganska bra ändå. Nu är det sagt, det viktigaste, även om inte allt blev sagt och en viss lättnad har infunnit sig och det känns som om spänningsvärken är på tillbakagång (med hjälp av 2 Ipren).   

Igår var jag hos Rosie och blev av med den tätväxande hårhjälmen och det blev till att gå en del och det blev till att gå ännu mer idag. Mindre bra. Jag har haft ont i knäna och riktigt ont i hälen, pulserande ont. 1 månad kvar till stötvågsbehandlingen. När jag kom hem efter samtalet med LG, så lade jag mig i sängen direkt med öronproppar. Det dröjde nog närmare 1 timme innan jag somnade och jag hann sova 1 timme innan det var lunchdax och sedan iväg igen med protesterande knän och fot för att veckohandla. Den här da'n är i alla fall slut snart och i morgon får jag sova!

Ordentligt ont i foten hindrade mig åter igen från att promenera, så jag styrektränade vilket inte heller är så lysande eftersom jag står mycket, men jag står åtminstone på min mjuka träningsmatta. Den här gången lyckades jag fläta in ryggövningarna oxå och fick med nästan alla. Det är skönt och ganska kuligt, synd bara att armbågarna inte är lika förtjusta......

Mimmi har en ganska hård knöl på magen som Pär upptäckte igår. Jag fick ångest direkt för jag avskyr när de är sjuka och jag verkligen, verkligen avskyr att åka till veterinären, men jag ställde in mig på att ringa tidigt idag och sedan ta Mimmi i transportburen på pendeltåg och t-bana och promenad. Det är bara att bita ihop. När jag var upp på toaletten i samband med att jag skulle ha stigit upp, så gjorde det j-t ont i hälen och jag kände av bägge armbågarna och som grädde på moset ångest. Lavli, jast lavli. Nej! Fan, heller, jag pallar inte!! Jag ringde aldrig veterinären och Mimmi slapp stressas. Jag sov i några timmar till. Varför är det alltid jag som ska ringa, förresten? Visst, jag har tid att ringa och jag har möjlighet att ta mig dit med kort varsel, men det är ingen picknick även när min hälsa inte motarbetar mig. Nu har jag dåligt samvete oxå.

En dålig fot-dag.

En dålig hungerdag.

En spänningshuvudvärkdag.

"När döden kom till Pemberly". En liten skruv på en väldigt fristående fortsättning på en av mina favoritböcker, "Stolthet och fördom". Katarina Ewerlöf läser och hon har blivit en av mina favoriter, men jag skulle ha tänkt efter en gång extra med tanke på att det är deckardrottningen PD James som skrivit den. Jag är dödligt trött på deckare och den här deckaren är helt enkelt ointressant. Punkt. Slut.

Min dårdoktor, EK ringde igår morse, som avtalat och jag kunde meddela att ökningen av Sertralindosen verkar fungera. Livsledan är borta och de Tunga Tankarna dyker inte längre upp dagligen. Vi avvaktar med den nya stämningshöjande medicinen och jag kommer att få en tid hos henne i september igen. De långa uppehållen mellan besöken ger mig inte längre samma känsla av panikeftersom jag har möjlighet att prata av mig hos LG.

Jag är inne på sluttampen av en riktigt bra bok, "Innan floden tar oss". Författaren, Helena Thorfinn har själv bott 3 år i just Dhaka vilket ger handlingen ökad trovärdighet. Jag gillar när det är 2 parallella handlingar som senare vävs samman. Kontrasten mellan ambassadfolkets och de inföddas liv är så stor att jag hisnar. Den är nästan större än konstrasten mellan svart och vitt. Jag kan inte låta bli att undra om de inte skulle klara sig bättre utan vårt bistånd? Den korruption som råder i Bangladesh och som tydligen är den allra värsta i hela världen kombinerad med västvärldens dubbelmoral gör att jag får en känsla av att ytterst lite av vår hjälp når fram till de som verkligen behöver. Det är, i och för sig, väldigt lätt att sitta här i mitt Paradis och vara moraliskt rättrådig, men jag skulle aldrig kunna åka dit utan att ha ett konstant dåligt samvete med i bagaget. Jag minns fortfarande hur illa berörd jag blev av de relativt få tiggarbarn som Pär och jag kom i kontakt med när vi var på Madeira för drygt  20 år sedan. Den här boken kommer jag definitivt att läsa mer än en gång!  

Pär och jag handlade på Coop idag och på vägen hem svängde vi in till vårt centrum för att skriva på en lista i ett försök att få till stånd en folkomröstning om de hemska planer som finns för vårt centrum. Det är en stor inflyttning till Rönninge och den har nog pågått så länge vi har bott här vilket är 14 år och jag tycker att man ska fråga sig varför man flyttar hit? En av anledningarna är att det inte finns tillstymmelse till förortskänsla här utan mer en känsla av att komma till en småstad, ut på landet, men ändå bara en halv timme från Stockholm. Om man har ett behov av affärer och kaféer, så finns Salems centrum på gångavstånd och det större centrumet i Tumba bara en station bort. Planerna för ett nytt centrum i Rönninge har funnits länge och härom året lyckades vi protestera bort ett 10-vånings hus och nu ska vi försöka sätta stopp för resten av vansinnet.

Den här bilden har jag kopierat från Rönningepartiets sida. Bilden ovan är ses från "mitt" håll där de vita byggnaderna är de som finns idag och de blå byggnaderna är de som planeras. Längst ned i bild syns järnvägen, brunfärgad.

De blå byggnaderna längst till vänster är bostäder och där försvinner en liten, lummig dunge och en av 2 parkeringar. Den blå, låga, långa byggnaden är ett parkeringshus som ska ersätta de parkeringsytor som försvinner. "P-däck är väldigt svåra att göra attraktiva och fina. Tyvärr, brukar bara klottrare finna de åtråvärda. P-däck riskerar att bli tillhåll på kvällar och nätter."

Det blå huset direkt till höger om p-däcket kommer att ha bostäder i de övre planen och affärer/kaféer i bottenplanet. Frågan är hur det blir att ha sin bostad endast 25 meter från järnvägens mitt när det innebär att fönster och dörrar inte kommer att vara öppningsbara. Tänk att ha ett fönster i söderläge som inte går att öppna. Vår bouleplan försvinner om huset byggs.

De blå byggnaderna längst till höger är oxå bostäder, men vem kommer att ha råd? "Ungdomar behöver ettor till rimliga priser. ----- Dyra hyreslägenheter i attraktiva lägen som inom kort tid kan säljas ut som bostadsrätter blir på sikt bara en dålig affär för kommunen."

Jag inser att en folkomröstning endast är rådande, men det är värt ett försök tycker jag.

För knappt 1 år sedan skrev jag hur djupt besviken jag blev över att mina minnen av serien "I vår herres hage" var lite väl rosafärgade, men att serien tog sig mot slutet av säsongen. Jag tänker ge den en andra chans och nu när jag är beredd på de stora skillnaderna mellan inomhus- och utomhustagningarna, så tycker jag om den igen. Jag tycker om den så pass mycket att jag har beställt säsong 2 och 3.

Jag hade tänkt att promenera idag eftersom det verkar vankas regn de närmaste dagarna, men jag orkade inte upp och jag hade ont av hälsporren. Jag sov till kvart i 11, men bara låg i ytterligare 45 minuter. Trött, trött, trött och motivation att stiga upp var noll och intet. Det var lunchutfodringen av 5 marsvin och 1 kanin som fick upp mig och det var taxamt - glada skutt och trynen mot burgallret.

Det blev styrketräning och de skulle ha blivit inklusive ryggträning om jag inte hade tappat koncentrationen och glömt bort den. Pinsamt. Det har inte blivit som planerat med nystart numro femtielva när det gäller träningen. 1 promenad och 2 styrketräningspass på 2 veckor - inte nöjd. Efter fredagens shoppingtur, så hade både kropp & själ fått så mycket stryk att jag inte har orkat nå'nting.