En 80 minuters promenad som inte gick fort och där det haltades och pausades, men för en gångs skull, så var det inte jag själv som drog ned tempot för Pär hade, mot bättre vetande, valt att följa med trots att han hade ont i knäet. Förutom att tempo saknades, så kortades promenaden av, men det gjorde inte mig så mycket för det kändes tungt och det var klibb-varmt och jag borde ha haft med mig en flaska vatten. Bättre än 80 minuter i soffan i vilket fall.