Träningen känns bra.

Jag kan åsidosätta min långsurhet.

Jag har bestämt mig.

Halv-fridens.    

Pär, Elin och killen tittar på finalen i fotbolls-EM, en turnering som har gått Pär och mig obemärkt förbi. Sportintresset är otroligt lågt hos oss. Killen bor här nu. Han kom igår kväll efter att ha blivit, mer eller mindre, utslängd av sina föräldrar. När det är så illa, så får han naturligtvis komma hit för inte ens jag är så styvnackad! Jag tycker inte att man ska behandla sina vuxna barn på det viset. Grälet med föräldrarna föregicks av ett möte mellan Pär, Elin och killen i Skärholmen för att, en gång för alla, reda ut allt och prata igenom missförstånd och förklara reaktioner, ungefär som mötet skulle ha varit förra söndagen ifall killen hade dykt upp då. Det hade gått bra i alla fall och killen behövde då bara prata med sin pappa, men det gick ju åt pipsvängen och nu är han alltså här. Vi får se hur det går. Mina känslor är fortfarande övervägande negativa, men hittills har jag lyckats "uppföra" mig.

Högsommarmånaden juli är här och ny månad innebär månadsvägning. Jag har ökat i vikt även denna gång, men jag tröstar mig med att jag inte har tagit tillbaka alla de kilon jag lyckades göra mig av med under hösten och nu har jag dessutom bestämt mig: den senaste månadens ökning måste bli den sista! Från och med augusti ska vågen visa minus. Det känns som om jag har hittat en bra kombination av konditions- och styrketräning och idag var jag iväg med stavarna igen. Det var varmt och det blev premiär för ryggsäck med vattenflaska i. Jag måste köpa stavar med bättre handtag!

Igår och idag har jag sett ett av de kostymdramer som jag köpte för ett tag sen. "Vanity fair" i en inspelning från 1998. Jag har inte läst boken som serien bygger på, men inte ens med tanke på att 1800-talet inte var lika frispråkigt som 2000-talet och att societén hade regler för precis allt, så har jag svårt att förstå varför den var så skandalös. Jag tyckte inte om den. Huvudpersonen, Becky Sharp är en riktig liten insmickrande apa och hon var inte den enda karaktären som var svår att tycka om. Det fanns bara en enda människa i detta myller som vann min sympati och det var major Dobbins. Filmmusiken passade inte in och fick mig ofta att sänka volymen pga det skärande ljudet av trumpeter.

Tandläkaren i morgon.

Halv-fridens.