Det jag hade i bakhuvudet när jag krävde att få en läkarkontakt inom psyk var att jag skulle ha skickat in en ny ansökan om permanent ersättning i juli månad. Min ersättning går ut den sista oktober och eftersom FK:s normala handläggningstid är 120 dagar (4 månader), så hade jag planerat att skicka in min ansökan i så pass god tid dvs. i juli att jag skulle slippa bli utan ersättning i flera månader i väntan på besked.

Den andra tanken jag hade i bakhuvudet var att läkaren skulle kunna skriva ett utlåtande som inte baserades på gamla journalanteckningar utan på att läkaren kände mig hyfsat och för det krävdes regelbundna träffar, kanske en gång i månaden.

Nu sitter jag här med en knapp månad kvar med sjukersättning och jag har träffat läkaren vid endast 3 tillfällen med start i mars.

Vid det första mötet fick jag förtroende för AH mycket tack vare att hon blev så upprörd över KBT-fanatikern. Vid det tillfället var jag i behov av ett intyg som visade att jag var för sjuk för att delta i samverkans-prylen. Hon sa att hon skulle skriva ett och skicka till mig, så snart som möjligt.

Inget hände.

Nästa besök var den 1 juni (2,5 månad sedan första besöket) och då erkände hon att hon hade glömt intyget fullständigt. Hon skrev ut det medan jag satt där. Mitt förtroende för henne blev naggat i kanten. Vi kom överens om att träffas i augusti igen för att skriva ihop utlåtandet.

Jag fick tid, inte i augusti utan i början av september (2 månader sedan förra besöket) och just den dagen mådde jag inte bra. Jag hade genomgått ect-behandlingar utan större effekt och jag orkade inte prata. Vi enades om att byta Cymbalta mot Tryptizol och hon sa att jag skulle få en ny tid om 2 veckor för att följa upp medicinbytet. Att vi inte snickrade ihop utlåtandet där och då som vi enats om tidigare gjorde att mitt förtroende för AH blev ytterligare sämre.

Nu har det gått nästan 3 veckor och Pär har ringt kliniken för att fråga vad de håller på med. AH kommer inte tillbaka förrän den 4 oktober och det syntes ingen notering om återbesök för mig. Dessutom hade hon skrivit i journalen att jag inte behövde utlåtandet förrän den sista oktober! Är jag så otydlig i mina förklaringar eller är det hon som faktiskt är dum i huv'et?!

Nu kan jag glömma all fin planering och se fram emot 4 månader av ovisshet och utan ersättning. Tack för det, psykvården! 

Jag kommer att skriva ett brev till AH där jag tar upp hur missnöjd jag är. Jag har ju skrivit i bloggen om varje enskilt möte, så jag har mina journalanteckningar jag med!

O-fridens.

Upp vid halv 10 och ett kokt ägg till frukost och sedan gick jag ut i ett strålande höstväder. 90 minuter sammanlagt, men efter 60 minuter blev jag tung i benen och trött, såååå trött. Det var skönt i alla fall.

Nu har jag 10 böcker att läsa. 10 sprillans olästa böcker som står i min hylla och väntar tålmodigt på att jag ska bli färdig med tjockisen "En ängel vid mitt bord". Det känns tryggt på samma sätt som en välfylld kyl kan göra. De andra böckerna heter: Mrs Dalloway av Virginia Wolf och ingick i klassikerna från AdLibris. "Dödssynden" (To kill a mockingbird) av Harper Lee, även den en klassiker. "Oskuldens tid" av Edith Wharton är den sista klassikern jag köpte. "Huset vid moskén" av Kader Abdolah. "Konsten att tala med en änkling" av Jonathan Tropper är ett desperatköp på Konsum när jag inte hade 10 böcker som stod och väntade. "En ren skandal" av Penny Vincenzi är tillsammans med 3 böcker av Nora Roberts den sorts böcker som jag kallar för lättlästa; när jag inte orkar läsa så'nt som kräver stor koncentration. Böckerna av Nora Roberts heter "Dödligt villospår", "Nyckeln till mod" och "När dimman lättar". Den tionde och sista boken heter "Darling Jim" av Christian Mörk. Här ska läsas!!

Förresten! Vad är det som gör att en bok blir en klassiker/kan kallas för klassiker?

Fridens.