När jag hade pratat med Husläkaren i samband med FK:s hot om avslag, så frågade hon upprepade gånger om det inte kändes litet bättre, om jag ändå inte kunde hoppas på en bra utgång. Vi pratade med varandra vid flera tillfällen och varje gång frågade hon samma sak och varje gång svarade jag att nej, jag hoppades ingenting. Jag vågade inte. Jag orkade inte. När jag sedan hade skrivit mitt personliga brev och läst det som Pär hade skrivit, så kunde jag inte låta bli att börja hoppas lite vagt. Kanske, kanske, kanske skulle jag få permanent ersättning. Kanske, kanske, kanske hade FK en mänsklig cell någonstans. För mig handlade det om ytterligheterna avslag = självmord eller permanent ersättning. Jag spände mig mer och mer ju närmare Beslutsdagen kom och när jag slutligen fick beskedet om en sista omgång med tidsbegränsad ersättning, så gick luften ur mig fullständigt och jag tyckte allt kändes som ett satans limbo. Överläkaren, som jag träffade dagen efter, rådde mig att ändra mitt katastrof-tänkande, så till vida att mitt liv inte alls är slut bara för att jag inte får permanent ersättning. Var min reaktion på FK:s beslut överdriven? Vem är det som bestämmer vad som är överdrivet eller vad som är rimligt?

Så när jag hade accepterat att jag inte kommer att få permanent ersättning, så sattes mitt hopp och min lit till riksdagsvalet. Enligt opinionsmätningar och debatt-resultat, så verkade de röd-gröna ta sig mot slutet av kampanjen. Det hade dessutom varit mer skriverier om FK:s behandling av sjuka och många upprörda stämmor, så jag hoppades, till och med trodde på att alliansen skulle knuffas ned från tronen. Jag trodde faktiskt att svenskarna skulle inse att om alliansen gavs fortsatt makt, så kommer vår välfärd att urholkas. Om alliansen verkligen hade knuffats ned, så hade Mona Sahlin intagit tronen och som De Svagas Rödklädda Försvarare ändrat på alliansens alla sjuka idéer om hur vi sjuka ska piskas tillbaka till arbetslivet och retroaktivt sett till att alla som varit sjukskrivna i 10 år eller mer automatiskt får permanent sjukersättning. Jag gjorde det jag kunde genom att rösta igår, men det räckte inte. Det jag nu ser framför mig är 4 år till med en känslokall regering som, och det skulle inte förvåna mig, förmodligen hittar sätt att försämra ytterligare för de som redan lever med kniven på strupen. Det jag oxå ser framför mig är möten med FK-Handläggaren där jag måste försöka övertyga och bevisa att ingen vinner på att försöka få ut mig i arbetslivet utan att det bara slutar med att jag är tillbaka där jag  var för 10 år sedan dvs början av sjukskrivningscirkeln. Är det så förvånande att jag kraschade efter valresultatet? (Möjligen därför att jag i vanliga fall inte är politiskt engagerad.) Är verkligen min reaktion överdriven?

Jag försöker att inte vara en känslokall robot som inte tillåter mig Hopp och Förväntan. Jag vill inte vara så! Det är bara det att jag har lärt mig vad Hopp och Förväntan kostar nämligen Psykisk Trötthet de Luxe och psykisk trötthet är ingenting som botas med ett par nätters god sömn; det kan ta flera veckor av åtehämtning som är frustrerande och som tär på hela familjen. Vad skulle du välja? Känslokall Robot eller en tröttande återhämtning? Pest eller kolera?

O-fridens.

 

Gröngöling

20 september 2010 22:42

Jag väljer inte, jag hoppas nästan aldrig för jag klarar inte att bli besviken.
Så jag är en robot.
Det är en styrka att våga hoppas tycker jag. På något sätt.
Många kramar, vi behöver nog tröst många idag.

http://grongoling.bloggplatsen.se

 

Åsa-Maria

21 september 2010 07:43

Alla snackar om att SD är rasister men jag tycker nog att alliansen är det också - mot sitt eget folk! De svaga och sjuka ska tryckas ner ytterligare, DET är väl mobbing om nåt! USCH.

http://www.mittlchf.bloggplatsen.se

 

Nannis

21 september 2010 18:18

Det är för illa hur det blev =(

*kramar om*

http://nannis.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följ...

"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var...

Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i s...

...tycker om den träningsvärk som jag har idag och när inte ens jag gör det,ja, då är den löjligt grym. Jag har faktiskt tagit värktabletter för att över huvud taget kunna röra mig smärtfritt. I förmiddags var träningsvärken inte alltför hemsk och ja...

Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med mån...