Jag följde valvakan vid valet 2006 och när alliansen kom till makten blev jag besviken. Jag följde inte valvakan vid valet 2008 för jag kände mig trygg för vägrade tro att svenska folket skulla rösta på alliansen för ytterligare 4 år. Morgonen efter valet väckte Pär mig med beskedet att högervindarna höll i sig. Jag blev så besviken att jag blev deprimerad och jag menar allvar. Jag kom knappt ur sängen. Jag var inte ensam om att reagera så. Den här gången kommer jag inte att följa valvakan. I alla fall inte via tv eftersom vi har tagit bort vår digitalbox, men jag uppdaterar DN.se då och då för att kolla sifforna. Det är allt prat, diskussioner, spekulationer och pretentiösa analyser som jag inte orkar med. 

Elin har röstat för första gången i sitt liv och hon bestämde sig först igår kväll. Hon har min fulla förståelse. Jag var 18 när jag röstade första gången och då röstade jag som mamma, på sossarna. Jag har blivit kvar på vänsterkanten och det har jag själv kommit fram till. Jag vet inte vad Elin röstade på. Jag har försökt att svara på alla hennes frågor utan att påverka henne för mycket. Det är som hon säger, att i de tunga frågorna så säger alla partier samma sak och hur många 21 åringar har magkänsla och stark övertygelse för vilket parti som ljuger minst? Jag hade inte det. Det som skiljer partierna åt är hur de vill uppnå målen. Inget av partierna vill ha arbetslöshet eller dålig sjukvård, men de vill förbättra på olika sätt och det är det det handlar om. Det finns partier som jag helt enkelt inte kan tänka mig att rösta på, men om hon har röstat på något av dem, så är det hennes ensak. Hon e min unge och jag älskar henne villkorslöst! Jag kan tycka att hon har fel, men jag kommer inte att ställa henne till svars. Hon kommer att få möjlighet att rösta många gånger till och hon kommer kanske att ändra sig flera gånger.