......vad man kan vänja sig vid mycket! Nu har jag haft "promenadförbud" i 2 månader och den otålighet och frustration som jag upplevde i början finns inte längre kvar. Det är ganska bekvämt att ha hälsporren att skylla på, en fysisk och påtaglig anledning som ingen törs ifrågasätta. Om (pessimisten i mig) eller när (optimisten i mig) hälen har läkt, så kommer jag att ha en makalöst hög tröskel att ta mig över. Voj, voj! Den dagen, den sorgen.