Om jag ska uttrycka det krasst, så gäller "kan du inte säga något snällt, så håll klaffen" hemma hos oss. Smågnabbet och smågnällandet har gått för långt, så pass långt att vi vantrivs alla 3. Elin tycker att vi ska gå i familjeterapi, men det kan hon se sig i månen efter. Mitt arroganta jag tycker att jag kan tillräckligt mycket om psykologi för att ha kommit på en egen idé: för varje gång jag får lust att gnälla på Pär (för det är oftast Pär när det gäller min irritation), så ska jag även säga något positivt för att väga upp det hela och om jag inte kan komma på något positivt, så får jag fundera på om jag verkligen behöver häva ur mig det gnälliga. "Kommer det inte att bli väldigt tyst då?" undrade Pär när jag kom med förslaget. Om det blir tyst hos oss av den anledningen, så säger väl det allt om hur vi har gnabbat och gnällt på varandra, eller hur? Det är värt ett försök och jag har kommit på mig själv med att bita ihop om en del gnäll just för att jag inte har kunnat uppväga med något positivt.

Hantellyft och diverse andra övningar samt stretch. Det tar tid och jag blir trött.