Den här gången hade jag tid hos LG redan klockan 9 vilket gjorde att jag fick gå upp klockan 7. Ingen favorit, men det går när jag måste. Det blev ett tungt samtal om Tunga Tankar till följd av besvikelsen över WL-pillerna och i viss mån "Vikten av gener". Dagens ord är uppgivenhet. Jag orkar inte hålla på mer. Jag vill inte hålla på mer. Nu släpper jag det. Kanske bara tillfälligt, för att dra mig tillbaka och omgruppera, kanske definitivt. Det är kanske lika bra att gå upp 100 kg till, så att jag blir helt orörlig och inte kan ta mig ut och hjärtat till slut ger upp. Jag bryr mig inte. HELVETE VAD SJUKT LEDS JAG ÄR!!!!!

När jag kom hem till Rönninge, så gick jag raka vägen till Kaffestugan och köpte de 3 tomatfrallor som fanns kvar (2 ligger gömda i frysen för jag vill inte dela med mig) och en påse med syltkakor. Klockan 11 satte jag mig i soffhörnet med kakpåsen och ett glas mjölk och läste och det är vad jag kallar för Själavård. Klockan 12 blev jag trött och hasade ner till halvliggande och i den ställningen somnade jag medan jag lyssnade till fågelkvitter och gräsklippning genom det öppna fönstret. Det kändes som om jag tog en power-nap, men jag sov i 1 hel timme!

Jag läser om barnmorskor och den boken är sååååå bra! Om jag fick välja 2 riktiga drömyrken, så skulle det ena vara veterinär alternativt djurvård och det andra skulle vara just barnmorska för det måste vara världens absolut häftigaste och mäktigaste yrke! Jag blir inte tårögd lätt, men när det handlar om nyfödingar, så är jag hjälplös och det är lika hopplöst vare sig det är i bok eller på film eller i verkligheten. Bland det mest fascinerande som finns är hur ett nytt människoliv blir till. Min stora sorg är att jag inte hade den känslomässiga möjligheten att uppleva det i samband med min egen graviditet.

......klockan 11, men fortsatte att vara trött.

Vid 15-tiden lade jag mig i soffan.

Genom det öppna fönstret och den öppna balkongdörren kom försommarljud.

Fågelkvitter.

Vindens sus.

Knarret från fönstret när vinden knuffade på det.

Flygplan.

Pendeltåg.

Trafik.

Lekande barn.

Allt på behagligt avstånd.

Ett avstånd som inte störde.

Jag somnade.

Och hade väldigt svårt att vakna.

Jag lyckades inte förrän kvart i 18 när vi skulle äta middag.

Den värsta tröttheten är borta nu.

2 x 25 minuters promenad för att tejpa foten för sjätte (?) gången. Jag fick lyssna på Rix FM medan behandlingen pågick. Först en massa pinsamt usel reklam, sedan 3 låtar och så en massa pinsamt usel reklam igen. En av de 3 låtarna var "Halo" med Beyoncé. Jag klarar fortfarande inte av att höra den låten och lyssnar inte frivilligt på den, men jag behövde bara höra de 2 första takterna för att känna igen den och så kom alla minnen och saknaden av Tösen tillbaka. Det är 4 år sedan nu, men det känns längre. Det är en dryg vecka sedan Humlan dog och Mimmi har hjärtesorg verkar det som. Ett tecken är att när jag ska städa buren, så hoppar hon inte ut själv, jag får lyfta ut henne.

En annan sorts sorg är att jag har lyssnat färdigt på den sista boken om kriminalinspektör Gunnar Barbarotti. 

I morgon har jag inga måsten. Ingen terapi, ingen tejpning, ingen burstädning, ingen dårstädning, ingen väckarklocka. Jag ska sova så länge jag bara kan!

Jag läste på DN.se om en modell som visar upp H&M:s kläder på FB. Det som är så uppseendeväckande är att hon inte är Size Zero. När jag tittar på bilderna, så ser jag en vanlig kvinnokropp, en frisk och rund kvinnokropp och inte alls överviktig, men hon räknas till plus-modellerna. Vi har den värld som vi själva har skapat, men jag tycker det är tragiskt. Det är riktigt otäckt att en kvinna som ser ut som en människa och inte som en vandrande pinne väcker så mycket uppmärksamhet.

Upp klockan 8 och iväg klockan 9 för det tredje samtalet med LG klockan 10. Det gick rätt trögt idag, trött och überleds som jag var och är. Dagens slutsats blev att när man inte tycker om sig själv, så tycker man inte om att vara med andra. Jag tycker inte om mig själv. Det är evigheter sedan jag trivdes med mig själv, men på senare tid har jag inte ens tyckt om  mig själv. Jag fick en lista att fylla i som sträcker sig över en vecka, en dag i taget som är indelad i 8 tidsintervaller à 2 timmar. Jag ska notera vad jag gör/aktivitet och hur stark ångesten är vid det tillfället. Jag minns faktiskt inte vad han sa att syftet med listan är och jag undrar om den fyller någon funktion för mig, i alla fall inte som jag mår nu eftersom det inte är ångesten som är ett problem utan livsledan, hopplösheten, uppgivenheten, men jag försöker fram till nästa samtal.

Det regnade i morse och det var bara 8 grader. Jag hade 2 valmöjligheter: jag kunde hålla mig torr om fötterna eller så kunde jag slippa få ont. Jag valde att hålla mig torr och tog de vanliga kängorna som har noll dämpning och jag höll mig torr, men jag fick ont. Det hade inte varit fel om jag hade tagit handskar.....

Jag har inte gjort ryggövningarna sedan i torsdags. Jag har inte haft ont idag, men jag orkar helt enkelt inte. Det går inte. Det finns inga reserver till övers hur nödvändiga övningarna än må vara. I stället sover jag middag. Jag ligger bland filt och kuddar och inväntar sömnens möjlighet att få slippa undan en stund.

För tredje året i rad har vi en invansion av yttepyttiga myror. De kommer i maj och lämnar oss inte förrän framåt augusti. De håller till i köket och med tanke på den städning som gjordes för 1 vecka sedan, så har det ju nada, noll och intet med lort att göra. Ibland är det så'na mängder att det blir äckligt, men jag vet faktiskt om jag blir så störd av dem. Hade det varit spindlar däremot......

Pär och jag satte upp de nya lamporna i hallen igår kväll och det blev väldigt bra, riktigt bra ljus.

En dålig hungerdag.

Klockan 9 igen. Kroppen har sovit färdigt, men jag är allt annat än utvilad. Vad är det för poäng med att gå upp på morgonen om man ändå är så trött att man måste sova på eftermiddagen? Det blir att jag slösar energi på att ignorera tröttheten, att knuffa den framför mig tills det inte går längre och jag måste ta en rupplur och så - vips - har 2 timmar av eftermiddagen försvunnit. Jag tar hellre bort 2 timmar av förmiddagen då jag ändå sällan mår prima. Om jag sover på dagen, så gör jag inte det i sängen utan i soffan. Jag vill lixom hålla isär de 2 vilomöblerna och de gånger jag tupplurar i sängen, då är det allvar, då mår jag dåligt och det gjorde jag idag. Tavelspiken satt kvar i ryggen och till lunch tog jag 1 Ipren och efter lunchen vägrade jag göra ryggträningen pga värken utan stängde in mig i sovrummet, satte i öronproppar och sov i nästan 2 timmar. Det behövdes! Jag gjorde inte ryggträningen nu på kvällen heller. Jag orkar inte!!!!

Har jag tagit mig vatten över huvudet med dessa dårstädningar eller var det bara det överjävliga slitet i köket? Hur hade jag mått om Elin inte hade gjort så mycket som hon gjorde? Det är tänkt att jag ska ta hallen på onsdag och den borde bli en baggis i jämförelse. Det skulle kännas så snopet om jag inte orkade med de 3 rummen som är kvar. Jäkligt snopet. Tillfredsställelsen har varit oväntat stor.

Det blev en tung och långsam promenad idag när jag hämtade mitt bokpaket hos Filmkedjan (25 minuter plus 30 minuter). Jag hade Håkan Nessers röst i lurarna och fördelen med ljudbok jämfört med musik är att jag var så fokuserad på att lyssna att jag inte tänkte på hur tungt det var. Musik gör att jag vill hålla uppe tempot, kanske gå i takt när det är möjligt och jag blir bara besviken när jag känner att jag inte orkar.

Jag är solokvist ikväll. Pär är ju på Öland och Elin sover hos sin pojkvän, Robin. Elin träffade honom på ett gammalt hederligt sätt då han helt enkelt raggade upp henne en lördagskväll då hon var ute och svängde sina lurviga. Han är svensk, vuxen, har flyttat hemifrån, har ett arbete och går inte i ledbanden av någon religiös inriktning. Han e ok!

Jag gav marsvinen frukostgrönsakerna klockan 5 och somnade sedan om utan problem. Jag vaknade av mig själv klockan 9 och tydligen hade kroppen sovit färdigt även om jag inte kände mig utvilad. Jag låg kvar i sängen i en timme till och lyssnade på det oupphörliga fågelkvittret och sämre kan man ha det.

Vi har haft sommartemperaturer både igår och idag och kanske är det jag som inte har vant mig vid värme ännu, men när jag gick till Konsum kändes det som runt 25 grader istället för de 18 som termometern visade. Jag köpte en pocket, "Samnang, tiggarpojken" som jag har börjat läsa i fortsatt väntan på bokpaketet. Det var det dokumentära, det verklighetsbaserade som lockade mig, men jag tror att det blir för mycket verklighet. Det är så fruktansvärt eländigt att jag inte vet om jag orkar och då har jag läst knappt 50 sidor. Det är ju den här verkligheten som jag gör allt för att slippa hantera genom att inte hänga med i nyhetsflödet. Jag klarar inte av det. Den ger mig ångest.

Jag har inte haft riktigt lika ont i ryggen idag. Igår var spiken i samma storlek som den man använder när man lägger räls och idag är den i samma storlek som man använder att hänga upp tavlor med. Jag slumrade i soffan en dryg timme idag igen.

Nu när Humlan inte längre är kvar, så provade vi att sätta ihop Maja och Alice med dem övriga igen. Maja mobbade Humlan å det grövsta och jag hoppades att det skulle ändras till det bättre nu, men icke. Maja gav sig på Ester i stället som är gammal och rätt skruttig och dessutom ser dåligt vilket gör att hon sällan lämnar buren. Till slut satte jag upp systrarna Gnissel & Gnek i den övre buren igen. Kan ett marsvin vara elakt? Eller hade Maja det inte bra hos sina förra ägare?

Åh, vad jag sov gott i natt! Somnade långt före midnatt och har förmodligen snarkat eller så har jag sovit som en död. Det finns inga vittnen. Vid halv 10 hade jag sovit färdigt, så jag steg upp. Elin var redan igång med städning hos marsvinen och en timme senare tog jag itu med lådorna som jag var tvungen att hoppa över igår och dörrarna till kylskåpet och frysen. Jag rensade lådorna och hittade en hel del som Elin kan ta med till Röda Korset-butiken där hon frivilligarbetar några timmar varje lördag. Det var inget tungt arbete jämfört med gårdagens, men ryggen tjoade inte av glädje och nu har jag som-en-spik-rakt-in-ont. En dubbeldos hjälpte inte, att röra mig hjälper inte, att sitta hjälper definitivt inte, ryggträningen kändes bra 2 gånger och det enda som har känts bra var att ligga på sidan (i soffan) och sova en stund.

Jag har läst 2 bra böcker den senaste tiden, "Caipirinha med döden"  som har ett slut som jag tycker är sååååå bra, exactly my cup of tea och "Hjärtblad". Båda hamnar i hyllan för omläsning. Jag lyssnat färdigt på "Sagan om Ringen" och visst är den bra, men den tredje delen är seg med alldeles för många slag och högtravande tal om släkter och anfäder. Not my cup of tea. Sedan lyssnade jag på den fjärde boken av Lars Kepler, "Sandmannen" som kändes som en sorts upplösning och fick mig att undra om det blir en femte bok om den sjukt envise kriminalkommissarien Joona Linna. Jurek Walter hade mycket som påminde om Hannibal Lecter. Så bra att jag sträck-lyssnade. Nu lyssnar jag på "Himmel över London" vars handling jag inte kände mig så lockad av, men som är riktigt bra, Håkan-Nesser-bra med honom själv som uppläsare. Jag väntar på ett bokpaket och läser om en gammal bok medan jag väntar.

Det tog 25 minuter att promenera till sjukgymnasten. Jag hade ont och jag var erbarmligt trött. EB körde först ultraljud på hälen. Hon smetade på gelén och gnuggade runt med ultraljudsmojängen. Den här gången var det på gränsen till smärtsamt, vanligtvis känns det ingenting och jag undrar om det verkligen har någon effekt. Sedan fick jag elbehandling. Självhäftande lappar som hon fäste sladdar på som i sin tur är kopplade till ett batteri. Sedan skruvar hon upp styrkan och det är en pulserande, pirrande känsla som påminner om när foten har somnat. Jag låg och räknade pulserna. Ett-två-tre-fyra-fem-sex-sju-åååååtta. Ett-två-tre-fyra-fem-sex-sju-åååååtta. Det är skönt! Under tiden fick jag lyssna på avslappningsmusik. Panflöjt, stråkar och piano, mycket behagligt. Jag var ännu tröttare efteråt och hade ONT.

Jag hämtade ut en ny laddning av Stilnoct (egentligen Zolpiderm som ju är billigare, gu'bevars!) på apoteket och det var faktiskt ingen kö. Medan jag var där bestämde jag mig för att faktiskt ta bussen hem och jag hade tur igen när jag inte behövde vänta mer än 1 minut innan den kom tuffande. Visserligen får jag gå sista biten från Rönninge centrum (knappt 10 minuter), men jag sparade in 15 minuter och skonade foten.

Efter lunchen skulle jag ha kört rygg-programmet, den längre versionen, men jag kände att nu räcker det. Idag orkar jag inte, helt enkelt! Jag halvsov i soffan i dryga 2 timmar i stället och jag har inte ryggträna nu på kvällen heller.

Det är ledset hemma hos oss ikväll för vår älskade Humlesnurr har dött. Hon har varit sjuk länge, men hon har absolut inte mått dåligt utom de senaste veckorna. Jag har velat ta henne till veterinären för avlivning, för hennes skull, men jag har blivit nedröstad varje gång. Visst f-n är det jobbigt att genomföra en så'n sak, men det här tycker jag är betydligt jobbigare! Humlis blev 4,5 år och jag vet att hon har haft det bra hos oss och jag kan inte låta bli att undra vad hennes radarkompis Mimmi ska göra nu?