Pär är kräsen (hans ord)/trångsynt och feg (mina ord) när det gäller film och jag orkar inte längre föreslå någon av våra förtifjorton filmer när han bara vill se Blues Brothers, Sagan om Ringen, Star Wars och Pang i Bygget om och om igen. "Om du vill se filmer som du gillar, så föreslår jag att du skaffar filmer som du gillar och som vi inte redan har sett 15 gånger!" sa jag och det gjorde han, men han köper bara actionfilmer.    Jag gillar inte actionfilmer. De ger mig noll och intet. De är bara bullriga, gubbiga och kräver sällan någon djupare reflektion. Idag såg vi "Die hard 5" och det är banne mig kalkonvarning på den. Det är actionfilm när den är som sämst. Bara en massa gubbs som tömde magasin efter magasin eller kvaddade bilar eller sprängde byggnader. Dessutom börjar Bruce Willis se sliten ut. 

I onsdagens chatt med Författarkursen, så skulle vi tänka ut en riktigt tråååååååkig scen. Jag skrev att vilken actionscen som helst är sövande och det var filmer som den ovan som jag hade i tankarna. Nästa steg var att vi skulle tänka ut en oväntad vändning på den tråkiga scenen. Att stänga av filmen är en variant, hehe, men jag tänkte att allt helt plötslig skulle stanna upp vare sig det flög omkring eller befann sig i rörelse av annan anledning och att anledningen skulle vara en andfamilj med en radda ulliga ungar som behövde ta sig över till andra sidan. När de väl var i säkerhet, så skulle allt braka loss igen. 

Det är oftast det enkla som är det svåra, att få med det väsentliga utan att sväva ut åt alla möjliga håll och så tänker jag mig att det är att skriva noveller. Det måste vara svårare än att skriva romaner. Nu har jag försökt skriva en novell och det var svårt, men det är himla kul!

Min version av Strindbergs novell ”Ett halvt ark papper”

Ett liv på en sida

Det hade slutat att regna på eftermiddagen, den sortens försommarregn som gör grönskan grönare och lockar fruktträdens blommor att slå ut, den sortens försommarregn som lämnar kvar en hög luft som är lätt att andas och med dofter som balsam för sinnet. Bibbi promenerade i sakta mak medan hon drog in luften i djupa andetag. Det här var en favorittid på året. De ljusa kvällarna som aldrig verkade vilja gå till sängs lockade ofta ut henne på promenader. Elias brukade gå bredvid henne, men höftoperationen var fortfarande alltför ny för några längre turer än till brevlådan. Hon hade aldrig bott på någon annan plats och kunde alla gator och gångvägar utantill vilket gjorde att hon nu kunde låta tankarna tumla runt som de ville medan fötterna förde henne framåt.

Där var hennes barndomshem. Ett hus från 1930-talet med många fönster och små svårmöblerade rum. Nu var det ett allaktivitetshus för ungdomar som hindrade dem från att leva rövare och råna gamla damer som hon själv. Så var det tänkt i alla fall. Stadsparken med den lilla dammen där hon hade fått sin första kyss och även blivit friad till av Elias. Kyssen hade hon däremot fått av en tafatt pojke som hette……ja, vad hette han? Frans! Han hade kallats för Frasse, ett frasigt namn. Hon strosade förbi dammen där några änder slumrade med huvudet under vingen. I slutet av parken låg det hyreshus där Elias och hon hade haft sin första bostad. En enrummare med ett badrum som varit så litet att de inte hade kunnat vara där inne samtidigt. Trots bristen på utrymme hade de bott där med sitt första barn, Anna i två hela år innan de hade kunnat flytta till en fyra som hade känts som ett palats. När Bibbi fortsatte sin promenad passerade hon hyreshuset med fyran där tvillingarna, Hans och Ellen hade fötts och vuxit upp.

Lekskolan där hennes tre barn, i tur och ordning, hade gått innan de börjat i första klass. Stadsbiblioteket med sin fula fasad av grå, väderbitna eternitplattor och där Bibbi hade tillbringat sina yrkesverksamma år med det bästa hon visste: böcker. Gymnasieskolan som var den högsta nivå av utbildning som staden hade att erbjuda och det hade inneburit att hennes barn för en tid hade försvunnit ur hennes radar för att utbilda sig vidare. Anna och Hans hade återvänt till hemstaden medan Ellen hade funnit sig tillrätta i huvudstaden. Bibbis fötter ledde henne vidare genom ännu en park som hade klätterställningar och gungor, men som vid den här tiden på kvällen låg övergiven. Hon noterade att gatlyktorna var på väg att tändas. Sjukhuset med en ny entré av glas och stål och med en trappa som vintertid var så uselt underhållen att den blev orsak till Elias nya höftled. Att skada höften i sjukhustrappan, det är väl det som är livets ironi. När hon kom i jämnhöjd med Hans hus, så stod han ute på trappan. ”Hej, mamma! Vill du komma in och dricka te?” Hon tackade nej och fortsatte och nu hade hon snart gått sin runda. När hon passerade Annas hus var där nedsläckt och hon mindes att de hade åkt med sina två barn och tre hundar för att besöka Annas svärföräldrar. Nu hade det blivit mörkt ute och till och med fåglarna hade samlat ihop sina nära och kära för natten. Bibbi såg att hennes kära Elias stod i slutet av trädgårdsgången vid brevlådan. ”Hej, gubben min” sa hon och så gick de tillsammans tillbaka in i huset.

Igår, onsdag hade vi den andra chatten i författarkursen och vi fick även läsa lektion 3 som tar upp dramatisk struktur. En av skrivövningarna är att knåpa ihop en synopsis med 3 slumpvist utvalda komponenter bestående av karäktär, mål och hinder.

Karaktären: en yrkeskriminell

Målet: att hitta sin försvunne bror

Hindret: att få ansvar för något oväntat

Som militant vegan, djurrättsaktivist och professionell inbrottstjuv har Fridolin Fängvall en tillvaro fylld av principer och spänning, men den tillvaron ställs på ända när hon får veta att hon har en äldre bror hon aldrig har hört talas om förrän på sin mammas dödsbädd. Brodern omhändertogs som femåring och mamman har försökt hitta honom utan resultat. Hon har en halva av ett foto som togs samma år som brodern försvann. Fridolin tar emot den halva bilden och lovar sin mamma att hitta brodern, den enda familj som hon har kvar.

Fridolin Fängvall tar hjälp av sina kontakter i den undre världen för att hitta brodern. Under tiden deltar hon demonstrationer för djurens rätt och mot djurplågeri och gör inbrott på uppdrag från den sortens skygga individer som lagen aldrig tycks kunna komma åt.

När hon rycker ut på ett larm om djurplågeri hittar hon en övergiven och svårt undernärd tik med nyfödda valpar. Fridolin har inget annat val än att ta med tiken och valparna hem till sig eftersom hemmet för övergivna djur är fullbelagt. Alla fyra hundarna kräver omsorg dygnet runt och det gör att Fridolin plötsligt inte kan ta på sig uppdrag om inbrott eller fortsätta att leta efter sin försvunne bror. När hon får ett samtal om att de har hittat broden vet hon inte hur hon ska göra. Hon kan inte lämna hundarna. Han måste komma till henne.

Mötet med en bror hon inte minns eller ens visste fanns blir en märklig upplevelse som tar sig surrealistiska uttryck när han visar sig ha den andra halvan av fotot. Fotot föreställer Fridolin som ettåring. Det blir det första av många möten och samtal som resulterar i en relation som får en stor betydelse för dem båda.

En tredje text om bettskenan och hur den kan användas till att göra något hemskt......

Inger hatade sin lillasyster Angelica. Hata är ett starkt ord, men det fanns inget annat ord som var tillräckligt kraftfullt för att beskriva hennes känslor inför sin syster. Hon hade inte känt så hela sitt liv utan känslan hade vuxit fram under det senaste året. Året då hon förlorade sin syster.

Det skiljde bara 10 månader mellan dem vilket gjorde att de följdes åt som ler och långhalm de första tretton åren och även hamnade i samma klass varje årskurs. Sommaren mellan sjunde och åttonde klass gjorde Angelica en tillväxtspurt och drog ifrån Inger som stod kvar aningen undrande och såg på medan systern blev bästa kompis med en ny tjej i klassen som kommit hela vägen från Stockholm och av den anledningen visste mycket mer och fick göra mycket mer eftersom hennes föräldrar gärna gav efter som kompensation för att de släpat ut henne på vischan. Den nya flickan hette Natalie och uttalade sitt namn med ett tjockt, utdraget i, så det lät som Nataliiiii. Nataliiiii fick använda smink. Nataliiiii fick tre gånger så stor veckopeng som Inger och Angelica för Nataliiiii hade inga syskon.

”Vad är Inger för gammalt tantnamn?” hade Natalie frågat. ”Det är väldigt lätt att säga fel och kalla dig Inget.” Inger, som i hemlighet höll med om att hon hade ett gammalt tantnamn, svarade bara att hon tyckte att Natalie var ett väldigt fint namn precis som Angelica var. Hon hade alltid varit avundsjuk på Angelica för hennes änglalika namn och ofta frågat sig hur deras föräldrar hade tänkt när deras döttrar fick så orättvist olika namn. ”Angelica är ett urtjusigt namn” höll Natalie med om. ”Man kan nästan tro att hon kommer från Stockholm hon med, men när man heter Inget, åh, förlåt Ingerrrrrr, så är man från landet, jag menar det finns ingen av mina kompisar i stan som heter Inger!” Hon skrattade ett klingande skratt. Angelica som hade stått bredvid under samtalets gång och lyst upp när hon hörde att hennes namn passade i den kungliga huvudstaden föll in i skrattet. Hon hade inte kommit till Ingers försvar då hennes namn klassades som bonnigt och det var nog då som allt började förändras.

Angelica tillbringade allt mer tid tillsammans med Natalie och de var ofta hemma hos Angelica och Inger efter skolan. Inger och Angelica delade rum och i början var de tillsammans alla tre och gjorde sina läxor, lyssnade på musik, skvallrade och Natalie lärde Angelica hur hon skulle sminka sig. Inger gjorde sitt bästa för att delta, men kände sig mer och mer utanför och den känslan förstärktes när Angelica och Natalie började tillbringa eftermiddagarna och helgerna hemma hos Natalie i stället.

Vid ett besök hos tandläkaren hade Inger fått frågan om hon gnisslade tänder om nätterna, men det kunde hon inte svara på. Angelica hade aldrig sagt något om störande gnissel nattetid. Hade Inger haft huvudvärk? Hon hade haft huvudvärk, men vem hade inte det emellanåt? Tandläkaren talade om att han kunde se förslitningar på tändernas ytor som tydde på att Inger gnisslade tänder om nätterna och att det kunde leda till spänningsvärk i huvudet och axlarna förutom att det skadade tänderna. Det bästa vore att hon fick en bettskena utprovad. Så blev det. Efter ett par veckor fick Inger sin bettskena och upptäckte efter några dagar att huvudvärken avtog. Hon tyckte inte om den. Den kändes klumpig och om hon försökte säga något med bettskenan kvar i munnen, så lät hon som ett sluddrande fyllo.

När Inger och Angelica kom till skolan en måndag morgon, så tyckte Inger att alla tittade på henne och fnissade. Plötsligt hördes någon ropa: ”Ser du vem som går där?”. ”Nä, jag ser inget.” svarade en annan. ”Precis!” ropade den förste igen ”Det är inget som går där!” Inger frågade Angelica vad de menade, men systern ryckte bara på axlarna och fortsatte gå. Det elaka skämtet upprepades om och om igen var Inger än kom gående och till slut flydde hon in på toaletten där hon började gråta. Varför sa inte Angelica något? Varför ställde hon inte upp för Inger som de alltid hade ställt upp för varandra? Det var förstås Natalies fel. Förutom att Angelica sällan var hemma och aldrig fanns där för Inger, så hade hon också blivit otrevlig gentemot föräldrarna och på sätt och vis tyckte Inger att det var jobbigare än att hon själv blev utsatt. Inger hade inte berättat hemma om det elaka skämtet utan tänkte att de inte orkade hålla på hur länge som helst, men en vecka senare mötte hon två killar från parallellklassen i korridoren och de ställde sig i vägen för henne. ”Nä, men är det inget som är ute och går.” sa den ene med ett retsamt tonfall. Han nickade åt den andre som utan att säga något tryckte upp Inger mot väggen så hårt att hennes huvud slog i. Inger blundade av smärta och kände plötsligt en hand över munnen och en andra hand som klämde åt om hennes näsa. Det tog inte många sekunder innan Inger fick svårt att andas och paniken kom snabbt när hon kände att hennes armar satt fast. ”När man är inget, så behöver man väl ingen luft, eller hur?” Plötsligt släppte de taget om henne och hon drog ett djupt andetag samtidigt som ögonen tårades av både smärta och rädsla. Hon såg hur killarna släntrade iväg genom korridoren medan de gjorde high five och asgarvade. Hon såg också hur Angelica och Natalie stod en bit bort. Hade de sett allt och ändå inte gjort något för att stoppa killarna? När även de vände sig om och gick, så blev Inger arg.

Senare den dagen satt Inger på sin säng och fingrade på den förhatliga bettskenan när Angelica kom hem.  Hon gav Inger en illvillig blick och sa: ”Titta, det sitter inget på sängen!” . Det blev droppen. ”Håll käft.” sa hon med låg röst.

”Ursäkta, men jag hörde inget” svarade Angelica.

”Jag sa håll käft. Håll. Käft. Håll käft!”

Inger flög på Angelica och fick ned henne på rygg på mattan sittande grensle över hennes mage medan armarna klämdes fast under Ingers knän. ”Vill du veta hur det känns att kvävas?” väste Inger och tog ett hårt tag om Angelicas näsa för att täppa till den. Angelica öppnade automatiskt munnen för att kunna andas och då körde Inger ned bettskenan i halsen på henne. ”Varför hjälpte du mig inte när de där killarna höll på att kväva mig? Va? Och varför protesterade du inte när varenda jävel retade mig och skrattade? Varför? Vad har jag gjort dig för att du ska ha blivit så jävlig?!” Plötsligt far dörren upp och föräldrarna står där med frågande miner. Pappan rusar fram och knuffar undan Inger medan han skriker att Angelica håller på att bli blå i ansiktet och någon måste ringa 112. Mamman rusar iväg för att ringa medan Inger efter att ha varit rasande och stark nu är apatisk och orörlig. ”Hon övergav mig” var det enda de fick ur henne. ”Hon övergav mig.”

Jag skulle skriva om en pryl på olika sätt. Min bettskena låg närmast och jag ville inte göra det allt för lätt för mig själv.

Först skulle jag skriva vackra meningar om den.

Bettskenan ligger i en skyddande ask av midnattsblå plast som glittrar när man ser på den i en viss vinkel. Själva bettskenan har en vacker smidig bågform och det transparenta materialet gör att den inte verkar tung eller kompakt. Groparna som är anpassade efter tänderna i överkäken gör att ytan inte blir slätstruken och ger skenan en intressant struktur. De två metallbågarna glänser vackert i silver och ser inte hotfulla ut tack vare att de inte är spetsiga. Bettskenan för med sig trygghet och skydd. Den hindrar att tandskador uppstår.

Sedan skulle jag skriva ogillande meningar.

Bettskenan ligger i en trist plastask som har några missprydande lufthål längs ena kanten. När jag har öppnat och stängt asken några gånger, så blev plasten i gångjärnet vit vilket ger ett billigt intryck. Själva bettskenan är allt annat än vacker. Den är tillverkad i en genomskinlig hård plast som snabbt blev matt och trist när jag hade använde den. Skenan ser missbildad ut med sina ojämna gropar och de två metallbågarna förskönar den inte direkt. Jag avskyr att behöva ha den för jag kan inte prata med den i munnen utan att låta som en äcklig typ med munnen full av mat. Visst, den hindrar mig från att gnissla tänder och till och med att spräcka någon tand, men den är övervägande ett aber. Jag försöker se den som en tandförsäkring, men det är svårt. Varje morgon måste jag rengöra den från saliv och äckel som samlats i munnen under natten.

Sedan skulle jag skriva som om prylen har stor betydelse för någon.

Nisse har en bettskena och den bettskenan betyder allt för honom. Han har alltid haft tandproblem från den allra första mjölktanden till de nyligen framträngda visdomständerna. När den första mjölktanden sprack och satt kvar i tandköttet som två tänder i stället för en, så tog hans mamma med honom till tandläkaren. Visserligen ska ju en mjölktand fungera som en stand-in tills den riktiga tanden kommer fram, så Nisses mamma hade ju kunnat strunta i att släpa sin motspänstige son på tre olika bussar för att bara få höra att Nisse behöver få fler tänder för att de ska kunna bedöma vad som är fel. Nisse hade sin spräckta tand i några månader och lärde sig att vissla genom den. Det blev en stark ton som skar genom alla andra ljud, så det blev Nisse som fick hålla vakt när resten av gänget pallade plommon i herr Fabergs trädgård.

När Nisse till slut hade fått alla mjölktänder på plats och hans ömma moder upptäckte att flera av dem var spräckta, så var det dags att åka till tandläkaren igen med tre olika bussar. Tandläkare Root   tog sig en lång funderare. Varför gick pojkens tänder sönder? De visade inga andra tecken på att bli misskötta. Han tog sig en extra titt på kindtänderna och såg då tecken på slitningar som kommer sig av att personen gnisslar tänderna i sömnen. Eftersom Nisse verkar ha extra känsliga tänder, så gör väl hans tandagnissel att tänderna spricker.  Mjölktänder i all ära, men när det börjar handla om de permanenta tänderna, så är det inte lätt att laga en spräckt tand. Nisse skulle få en bettskena att ha i munnen om natten för att skydda tänderna.

Bettskenan var klumpig att ha i munnen och han sov ofta med munnen öppen av den anledningen och vaknade med en tunga och en gom torr som Sahara. Det fanns nätter när Nisse var så trött att han somnade ifrån bettskenan och när han vaknade hade han ont i huvudet och även en tand som spruckit. Tandläkaren försökte laga tanden, men Nisse hade fortfarande ont, ont dygnet runt. Till slut kom de fram till att ta ut tanden. Sagt och gjort! Efter det, så var Nisse nitisk när det gällde att ha bettskenan på plats innan han somnade. När Nisse vid ett tillfälle gjorde en oplanerad övernattning, så hade han inte bettskenan med sig och nästa dag var ännu en tand spräckt. Tillbaka till dr Root och ut med tanden och efter den händelsen har han bettskenan i sin ask som i sin tur är fäst vid en kedja som han bär runt halsen som en berlock modell större. Sedan dess har Nisse inte spräckt fler tänder. 

”Bettskenan is da shit!” säger Nisse.

JM har ett uttryck jag gillar skarpt: att fulskriva. Det innebär att man sätter sig ned och bara skriver utan att bry sig så mycket om formuleringar eller tempus eller punktering. Baaaara skriva! Femminutersövningar passar alldeles utmärkt och idag gjorde jag 2 stycken.

”Det sinne jag skulle sakna mest.......……”

Det sinne jag skulle sakna mest är synen. Om jag förlorade synen så skulle jag även förlora möjligheten att läsa eller se en bra film. Jag skulle inte längre kunna njuta av färgspel eller ljus och skugga. Jag skulle gå miste om att alla djur i min omgivning. Att inte kunna se det intensiva solljuset en vinterdag i december när snön gnistrar som av miljoner diamanter. Att inte kunna se den utsökta formen hos blomman på en orkidé. Att inte längre kunna se den verklighetstrogna lystern i sammeten på en tavla från 1700-talet. Att inte kunna se den ljust gröna färgen i nyligen utslagna löv.

”Jag retar mig verkligen på människor som......……”

Jag retar mig verkligen på människor som inte kan slänga en blick bakåt för att kolla så att dörren de precis har gått igenom inte smäller i ansiktet på den som kommer efter. För att inte tala om de som bara stannar mitt på trottoaren för att börja pilla på mobilen. Jag retar mig verkligen på människor som vet att deras platser är i mitten av raden, men ändå kommer sist av alla och från fel håll. Det som stör mig allra mest är människor som inte kan passa en tid för det visar på en stor brist på respekt och ett märkligt behov av den uppmärksamhet som de alltid får av att komma just sist. Vad ger dem rätten att slösa med min tid? Varför är deras tid mer värdefull än min?

Jag har chattat för första gången i mitt liv! Det var inte svårt rent tekniskt, men jag tycker att det var rörigt. Vi är 10 personer inklusive JM och att läsa vad en säger och kanske kommentera eller fråga samtidigt som det kommer in inlägg..... Det är kanske en vanesak och jag kommer att få tillfällen att vänja mig eftersom det blir ett chat-tillfälle varje onsdag medan kursen pågår.

Skrivövning till musik i 10 minuter. Jag valde Enya som för mig är nästan instrumentell för om jag hade lyssnat på någon av mina vanliga spellistor, så hade risken att jag blev distraherad blivit för stor och jag hade börjat rocka loss och sjunga med.

Ett samtal mellan 2 personer.

”En frusen uteliggare”

Vi har suttit tysta en stund när hon plötsligt nämner att hon passerade uteliggaren nere vid stationen. Jag nickade för jag har själv sett honom så gott som dagligen och han väcker många motstridiga känslor hos mig. ”Jag blir irriterad samtidigt som jag får dåligt samvete. Jag blir rädd också.” säger jag. ”Rädd?” frågar hon. Jag blir rädd eftersom jag fasar för att själv hamna där. Det verkar vara så lite som behövs. Hon tänker efter och håller med om att det måste vara en mardrömslik situation och frågar sedan varför jag får dåligt samvete. I stället borde jag bara vara glad över att det är han och inte jag. Det tar en stund innan jag hittar orden. ”Jag tycker nog att jag borde vara generösare eftersom jag har så mycket. Med risk för att låta som en som står i kö för en helgongloria, så är jag väldigt tacksam för det jag har. I det lilla. I det vardagliga. Det minsta jag kan göra är väl att lägga ut två tjugor på den där tidningen som de hemlösa ger ut och varje gång jag passerar en som säljer tidningen utan att köpa någon, så känner jag mig självisk.”