En polis kommer till en brottsplats och behöver få upplysningar från en tonårstjej som finns i lägenheten, men är chockad. 

Brottsplatsen

”Hej. Jag heter Karin och är polis. Vad heter du?”

”Vilma.”

”Bor du här?”

”Mm.”

”Är det ok om jag sätter mig här bredvid dig?”

”Mm.”

”Vet du vem det är som ligger där?”

”Min pappa.”

”Bor han här tillsammans med dig?”

”Mm.”

”Bor din mamma också här?”

”Nä, hon bor i Skåne med sin nya familj.”

”Tar din pappa hand om dig ordentligt?”

”Jag antar det.”

”Du får mat och kläder och så?”

”Mm.”

”Slår han dig?”

”Nä.”

”Bra. Orkar du berätta för mig vad som hände här ikväll?”

”Det ringde på dörren och pappa öppnade och då trängde de sig bara in och så sköt de honom och sen sprang de här ifrån.”

”Vad hemskt! Vet du vilka det  var?”

”Nä. Det gick så himla fort. De hade svarta kläder.”

”Vet du om din pappa hade några fiender eller ovänner?”

”Jag vet att han höll på med nåt skumt. Det måste han ha gjort för han svarade aldrig på några frågor och han sa aldrig vad någon hette trots att de sprang här hela tiden. Han sa alltid åt mig att gå in på mitt rum.”

”Jag håller med om att det verkar skumt. Du har varit jätteduktig som har orkat berätta allt det här för mig.”

”Vad kommer att hända med mig nu?”

”Vi ska naturligtvis ringa till din mamma och berätta vad som har hänt för du kommer att få bo hos henne i fortsättningen, men först ska en ambulansvårdare prata med dig och kolla att allt är som det ska. Kom, jag följer med dig.”

2 konkurrerande konstnärer diskuterar en sjukt realistisk tavla som den ene av dem har målat.

Den mystiska tavlan

”Kom igen då! Vad tycker du?”

”Den är absolut en av dina bästa, men.....”

”Men vadå? Svara ärligt. Det tål jag.”

”Den är definitivt realistisk, det håller jag med om, men jag kan inte se att något rör sig.”

”Du menar att jag håller på att bli galen? Att det är dags för tvångströja och ett rum med vadderade väggar. Är det vad du menar?”

”Lugna dig. Vi har känt varandra i, hur många år? Tolv, tretton? Vi har alltid konkurrerat och vi kom tidigt överens om att vara brutalt ärliga mot varandra, eller hur?”

”Absolut!”

”Den är fantastisk! Det är nästan så att jag kan känna doften av det gröna gräset och känna vinden som far fram över ängen, men jag kan inte se någon rörelse. Det är bara en vanlig tavla. Jävligt realistisk, men ändå bara en tavla. Jag är ledsen, kompis.”

”Du är bara avundsjuk. Det har du alltid varit. Ända sedan jag sålde alla målningar på utställningen och du fick ta hem dina igen.”

”Kanske var jag avundsjuk, men jag är inte långsint. Nu handlar det om att jag faktiskt blir orolig för hur du mår. Har du överansträngt dig med den här tavlan?”

”Jag har aldrig mått bättre i hela mitt liv och det är tack vare den här tavlan. Herre gud vilken kick det var när det ena penseldraget efter det andra blev perfekt! Jag hamnade i nån sorts trans och jag tror att jag målade ett dygn i sträck utan att äta eller sova. Jag gick knappt på toaletten ens!”

”Du hör ju själv hur det låter. Ingen mat eller dryck. Det är väl inte så konstigt om du är trött, utbränd till och med och då är det inte helt omöjligt att du ser sånt som inte finns.”

”Tror du det? Jag kunde svära på att löven rörde sig. Att gräset vajade. Visst är jag trött, men inte fan har jag sett i syne. Det rörde sig i tavlan!”

”Vet du vad? Jag har fått kontakt med en gallerist som inte har sett någon av dina tidigare tavlor och som kanske kan se den här med fräscha ögon. Tänk om jag skulle låta henne kika på den och säga om löven rör sig eller inte?”

”Jag vet inte…..”

”Du är för trött för att kunna bestämma någonting. Du behöver sova och du behöver träffa en läkare och under tiden tar jag med tavlan till galleristen, så ringer jag dig i morgon och hör om du mår bättre. Ok?”

”Ok. Vi hörs i morgon.”

En dialog mellan en orolig tonårsmamma och hennes fulla dotter. Precis som i den förra dialogen, så gällde det för mig att se det ur bägge personers synvinkel och att försöka få fram karaktärerna med hjälp av dialogen. Den här var svår. Visst har jag varit orolig som mamma, men jag har aldrig varit full, så det vete tusan hur bra det här blev!

Tonårsfylla

”Herregud, Julia! Du hade ju kunnat bli överfallen! Våldtagen! Varför måste du dricka så mycket varje gång? Man måste inte vara full för att ha roligt!”

”Mamma? Va’ gör’u här?”

”Du sms:ade och sa att du var kalasfull och hade tappat en sko. Jag åkte hit direkt!”

”Nä-hä! Ja’ meschade Malin. Inte dig.”

”Ja, jag har inte hört något från Malin. Det var du som sms:ade mig. Kom nu!”

”Men min schko då? Ja’ kan inte gå omkring me’ bara en schko. De’ se’ju inte klokt ut juh!”

”Strunta i din sko! Det viktigaste är att få hem dig, så att du kan nyktra till. Herregud, ungen min du kan inte fortsätta på det här viset!”

”Äh! Ja’ hade aschkul! Ja’ minnsch inte schå mycke’, men ja’ hade aschkul!”

”Jag hoppas att du får lika kul när du har utegångsförbud tills du fyller 30.”

Ett brev till Min Inre Kritiker

Egentligen har du inget existensberättigande.  Du är lika nödvändig som en fästing. Du tillför inget, du bara suger dig fet på min energi. Du våldgästar mig med jämna mellanrum och mitt enda försvar är att se till att må så bra som möjligt för då får du inget att suga fast dig vid. Jag får inte ge dig en möjlighet att få in foten i dörröppningen. Vid minsta tecken på sprickor i självförtroendet dunkar du in en kil.

En abstrakt figur som tilldelats karaktärsdrag från personer som ärrat min insida. En chef som inte hade någon som helst förståelse för depressioner. En dietist som hade sin uppfattning klar om mig baserad på sina egna erfarenheter. En terapeut som somnade medan jag vände ut och in på mig själv. Det mest framträdande karaktärsdraget – den missriktade uppmuntran – har du fått från min bror. Hans åsikter om vilka böcker som var läsvärda och vilka som var rena skräpet följer mig än idag. Hans försök att få mig att bli en tänkande och ifrågasättande person gjorde att jag aldrig vågade ifrågasätta eftersom jag inte ville visa hur korkad jag faktiskt var. Eller rättare sagt trodde att jag var. Jag fortsatte dock att läsa de böcker jag ville läsa trots att det kändes som om han hängde över axeln på mig och smackade ogillande med tungan.

Jag gör mitt bästa för att överrösta dig när du tycker att jag inte borde gå utanför dörren eftersom jag är så fet. Jag täpper till öronen när du försöker intala mig att jag inte kan tillföra något som permanent sjukskriven. Jag stirrar dig stint i ögonen när du påstår att jag inte är en bra mamma. Om du nu ska börja lägga dig i mitt skrivande, så varnar jag dig för jag jobbar på med det här och jag kommer att ha ordentligt på fötterna och jag kommer att skriva för att bli publicerad. DU behöver inte gilla det. DU behöver inte läsa det för DU har fått sparken! Mooahahaha!

Jag läser Stephen Kings bok "Att skriva" och den är så bra och jag håller med alla dem som säger att den förmodligen är den bästa boken i ämnet! 

"Du måste läsa vitt och brett och hela tiden revidera och åter revidera ditt eget arbete under tiden. Det är svårt för mig att tro att människor som läst väldigt lite (eller inte alls i somliga fall) skulle få för sig att skriva och förvänta sig att andra tycker om det de skrev, men jag vet att så faktiskt är fallet. ----- Om du inte har tid att läsa, så har du inte tid (eller rätt verktyg) att skriva. Så enkelt är det."

Så enkelt är det!

Elin blev förvånad över att Stephen King hade skrivit om att skriva och utbrast: "Om du läser den här, så kommer du att skriva lika bra som Stephen King!". Min alldeles egna supporter.

Dialoger är tydligen svårt för de flesta författare, men man kan få hjälp av att ställa 4 frågor: 

1. För dialogen berättelsen framåt?

2. Sätter den stämningen?

3. Säger den något om karaktärerna?

4. Innehåller den viktiga ledtrådar?

Min första dialog slogs fram med tärningen och det blev mobboffret.

Mobboffret

”Jeanette! Det var länge sedan man såg dig!”

”Hej.......Jo, det var ett tag sedan.”

”Det måste vara minst 15 år.”

”Tiden går fort när man har roligt.”

”Det är i alla fall roligare nu än det var i skolan.”

”Kanske det, men det hade sina fördelar med att slippa ansvar. Det är inte alltid så himla kul att vara vuxen om du förstår vad jag menar.”

”Det hade varit roligare för mig om du och dina kompisar hade varit tvungna att ta ett större ansvar.”

”Va?”

”Trots allt som ni utsatte mig för, så behövde ni aldrig stå till svars för något.”

”Vadå stå till svars? Vad har jag gjort dig?”

”Var ska jag börja? Jo, jag kan börja med en klassiker som att trycka ned mitt huvud i toaletten och sedan spola. Eller den gången när du hjälpte till att hålla fast mig medan Carina klippte mitt hår på bara ena sidan och så nära hårbotten att det började blöda.”

Det var Sofie som stod framför henne.

”Det har gått många år och visst har brännmärkena från cigaretterna bleknat, men som du ser föredrar jag långärmat.”

”Vi var så unga…..jag menar……herregud du vet ju hur det var! De andra tvingade mig. Jag ville inte egentligen. Det var ju Carina som bestämde!”

”Ingen egen vilja? Aldrig några protester?”

”Du vet ingenting om vilket jävla liv det blev när rektorn ringde hem till farsan. Jag fick indragen månadspeng och fick knappt gå utanför huset utom till skolan!”

”Ujujuj, det låter jobbigt. Jag hoppas att du har det lättare nu.”

”Lättare och lättare. Det är inte så jävla kul att sitta i kassan på Liedl, men har man tre ungar, så måste ju pengarna komma nå’n stans ifrån. Du då, vad gör du nu för tiden?”

Sofie vände blicken mot den stora affischen som gjorde reklam för Dramatens premiär av ”Romeo och Julia”.

”Jag gör scenografin.”

Sofie satte på sig solglasögonen. Märket med Coco Chanels initialer blixtrade till i solskenet.

”Hej då, Jeanette.”

Hon vände på klacken och gick där ifrån.

Min gräns är nådd

Låt mig vara!

Låt mig hantera det här på mitt sätt!

Mitt sätt är inte nödvändigtvis fel sätt bara för att jag inte når de resultat som du tycker att jag borde sträva efter.

Du och jag har inte samma förutsättningar.

Jag borde inte behöva stå ut med dolda pekpinnar från den jag är gift med.

Lägg av!

Håll käften!

Om jag ska behöva ha den här diskussionen en gång till, så kommer jag att bli vansinnig! Jag kommer att gapa och vråla. Testa om du inte tror mig.

Jag vet lika bra som du vad som är bra att äta och inte äta.

Jag har kämpat med det här i tio års tid.

Du har precis börjat med dina fisiga fem onödiga kilon.

Jag har trettio kilon att bli av med.

Det räcker med att du äter mindre, så börjar du gå ned i vikt.

Det är inte lika enkelt för mig.

Min kropp reagerar inte på samma sätt som din.

Tror du inte att jag blir avundsjuk?

Klart som fan att jag blir avundsjuk!

Det är ett mirakel att jag inte ger dig en snyting när du deklarerar att du har blivit av med 1 kg på en vecka bara genom att äta mindre.

Jag klarar inte av att vara glad för din skull, att heja på, att ge dig feedback för att du lyckas med något vid första försöket som jag kämpar mig dödstrött med år efter år.

Du har aldrig gett mig feedback eller agerat hejaklack utan bara hört av dig för att påpeka när jag avviker från den smala stigen och det klarar jag mig utan.

Har du inget stöttande att komma med, så knip käft!

Det känns som att jag är tillbaka där jag var för precis ett år sedan när jag började gå hos LG för det var av precis den här anledningen som jag mådde så satans dåligt.

LG tyckte inte heller om hur du uppförde dig mot mig.

Du och jag hade ett samtal i höstas när jag trodde att jag hade lyckats nå fram till dig, när jag trodde att jag hade lyckats förklara varför mat har blivit så laddat för mig, men det höll inte i sig.

Mycket av det här är mitt problem för det handlar om hur jag väljer att hantera mina reaktioner, men en del av ansvaret ligger hos dig med för, trots allt, lever vi ihop och det är meningen att vi ska hjälpa varandra och ta hänsyn till varandra.

När jag vill handla hem sådant som jag tycker är gott, så gör jag det de gånger jag handlar själv för att slippa höra ”Men sånt där ska ju inte vi äta.”.

När jag blir hungrig på kvällen, så väntar jag med att äta något tills du har lagt dig för att få slippa höra ”Hur kan du vara hungrig igen?”.

När jag umgås med Elin, så kan jag slappna av och äta vad jag känner för. Hon accepterar mig som jag är och jag tror nog att hon bryr sig om min hälsa lika mycket som du säger att du gör. 

Min gräns är nådd på flera olika sätt och nu får det vara nog!

Nu ska vi träna på hur man bygger upp en karaktär och levandegör den.

En övning är att skriva om en minnesvärd person, men jag kunde inte komma på någon, så jag hittade på en läkare.

”Anna Norrström?”

Anna avbröts i sitt nervösa vankande när hon hörde sitt namn. Hon vände sig om och gick läkaren till mötes. Läkaren sträckte fram handen och Anna tog den.

”Jens Lindgren, välkommen och slå dig ned.”

Han hade ett fast handslag som var dröjande samtidigt som han försökte möta hennes blick. Anna mötte den för en sekund innan hon fortsatte in i rummet och satte sig i en av två stolar som stod snett mitt emot varandra framför ett skrivbord. Hon satt rak i ryggen med blicken i golvet medan hon hörde hur Jens Lindgren stängde dörren. När han satte sig i stolen bredvid hennes ryckte hon till. Hon hade tagit för givet att han skulle ta plats på andra sidan bordet som myndighetspersoner har för vana att göra.

”Hur mår du?” frågade han.

Anna ryckte på axlarna till svar. Hon visste inte vad hon skulle säga, hon var inte van vid att prata om hur hon mådde.

”Dåligt” lyckades hon få ur sig.

Hon sneglade på läkaren och såg att han satt framåtlutad med armarna vilande på benen och händerna knäppta.

”Berätta.”

”Jag…..kan inte sova” började hon.

”Det låter jobbigt.”

Hans bekräftelse fick henne att slappna av en aning.

”Varför kan du inte sova?” fortsatte han. ”Har det hänt något?”

Anna skakade på huvudet. Hon önskade att det hade hänt något. Något riktigt hemskt för då skulle det finnas en anledning till att hon mådde så dåligt. Hon hade mått så här i flera månader nu och hade hela tiden hoppats att det skulle gå över, att det skulle kännas bättre nästa dag, men ingenting hade blivit bättre. Tvärtom.

”Hur länge har du mått dåligt?”

”Anna?”

”Vad?”

Det kändes som om hon hade blivit väckt väldigt abrupt och ett kort ögonblick undrade hon om hon hade somnat där hon satt. Det var inte otroligt för det hade hänt tidigare.

”Anna” började läkaren ”jag kan se på dig att du inte alls mår bra och jag vill att du svarar på några frågor. Bara korta svar.”

Anna nickade. Jens Lindgren frågade henne om sömnsvårigheterna hade pågått i mer än två veckor, om hennes aptit hade förändrats, om hon hade upplevt att hon hade svårt att koncentrera sig. Hon svarade jakande på alla frågor. Sedan undrade han om hon fortfarande tyckte om att göra de saker hon vanligtvis hade utbyte av. Anna såg framför sig boken hon hade försökt att läsa, men inte kommit längre än till sidan tio i. Gångstavarna som hade börjat få ett dammlager eftersom hon inte orkade promenera längre. Den bärbara datorn som hon brukade surfa runt på efter tips på böcker och filmer för att inte tala om att hon inte hade skrivit något i sin blogg på hur länge som helst.

”Nej, jag tycker inte att någonting är roligt längre.”

Anna suckade djupt och lutade sig mot ryggstödet. Den hopplöshet hon kände var så intensiv att den kvävde alla andra känslor.

”Har du självmordstankar?” frågade läkaren nu och hans tonfall var ännu allvarligare än det varit dittills.

Plötsligt började ögonen bränna och hon kände hur de fylldes av tårar. Jens Lindgren sträckte sig efter ett paket pappersnäsdukar, drog ut en och räckte den till henne. Hon tog den och tryckte den mot ögonen.

”Vad är det för fel på mig?” frågade hon i stället. ”Varför mår jag så här?”

”Du är deprimerad.”

Anna tittade på honom och mötte hans blick. Något i den lugnade henne. Från det att hon tagit honom i hand hade han ingett henne förtroende. Hon hade alltid tyckt att ett handslag sa mycket om en person. Ett första intryck och Annas första intryck av Jens Lindgren var av värme och stabilitet.

”Deprimerad” upprepade hon. ”Så jag är deprimerad. Finns det något att göra åt det?”

”Absolut! Det finns mycket hjälp att få, men det är ingenting som fungerar på en gång. Det kan ta flera veckor, till och med månader innan du börjar må bättre, men du kommer att må bättre. Jag törs till och med lova det, på heder och samvete.”

Han log ett varmt leende utan minsta retsamhet och Anna kände att det drog i hennes egna mungipor. Läkaren satt upp i stolen och gav intryck av att vara handlingskraftig vilket Anna själv inte hade varit på många veckor. Hon kunde kanske luta sig mot hans handlingskraft? Nu reste sig Jens Lindgren, gick runt skrivbordet och satte sig i myndighetsstolen. Han letade fram Annas journal i datorn och vände sig sedan till henne.

”Det första du behöver hjälp med är att få sova ordentligt, så jag tänker skriva ett recept på Imovane som är en mild insomningstablett och den ska du börja med ikväll. Ta den någon timme innan du lägger dig för natten. Det är oerhört viktigt att du får sova ordentligt, att kroppen får vila från den stress som en depression innebär. ”

”Det skulle vara skönt att få sova” medgav Anna.

”Det är måndag idag, så då vill jag att du kommer tillbaka till mig på fredag, så kan vi diskutera vidare hur du vill göra med övrig medicinering och kanske samtalsterapi. Du ska få fylla i ett skattningsformulär också. Låter det som en bra plan?”

Han tittade upp från skärmen och Anna mötte hans blick och svarade att det lät som en bra plan. För Anna kändes det som en bra plan också. Medan Jens Lindgren skrev upp den nya tiden på en lapp, så passade Anna på att torka ögonen och slänga den fuktiga, knöliga näsduken i en papperskorg. Jens Lindgren reste sig och gick runt skrivbordet med lappen i handen. Anna tog emot lappen, läste snabbt tid och datum och vek sedan ihop den. Hon fick även hans visitkort och han sa att hon kunde ringa honom när som helst om hon mådde sämre eller bara hade frågor dagarna fram till deras nästa möte. 

”Tror du att du klarar dig till på fredag?” frågade han när Anna stod i begrepp att lämna rummet.

”Till på fredag klara jag mig” svarade hon och lade till: ”Tack!”

Annas nervositet var borta. Det kändes som om det kvävande molnet av hopplöshet hade skingrats och släppt in ljuset. ”Du är deprimerad” hördes läkarens ord i hennes huvud följt av hans eftertryckliga och positiva ”Absolut! Det finns mycket hjälp att få.” Hon skulle få hjälp. Hon behövde inte må så här. Hon kände något som hon inte hade känt på länge: hopp.