Jag har lyssnat på mer av Marian Keyes, "Hemligheten på Mercy Close" och jag tyckte om den. Jag blev ledsen i ögat när den tog slut..... Nu när jag går författarkursen läser jag böcker på ett annat sätt och jag lyssnar på ett annat sätt. Meningsbyggnad. Ordförråd. Längden på meningarna. Vad är det som gör att hennes dialoger fungerar? Miljöer och personbeskrivningar. När det gäller ordförrådet, så hänger det mycket på översättaren när författaren inte är svensk och de här 2 böckerna av MK har varit riktigt bra översatta (som jämförelse: de UFO:n som har översatt Dallas tycker jag inte kan tituleras översättare). Jag vill kunna skriva så! Hon är rolig och hon skriver överraskande bra om depressioner och när man gör det får man automatiskt en guldstjärna av mig. I och med "Hemligheten på..." har jag hittat en ny, bra uppläsare: Anja Lundqvist. Då ökar utbudet av ljudböcker lite till. Hennes namn sa mig ingenting och efter att jag kollade upp henne, så förblev jag ett levande frågetecken. Jag har inte sett henne i någonting och hon är inte någon gröngöling.

Nu lyssnar jag på "Tillsammans är man mindre ensam" av Anna Gavalda med Eva Röse som uppläsare. När jag såg filmen hade det gått flera år sedan jag läste boken och jag tyckte mycket om båda versionerna. Nu när jag lyssnar på boken märker jag hur mycket som saknas i filmen. Som vanligt. Eva Röse läser bra, men själva inspelningen är rätt medioker. Det småknastrar och volymen på inläsningen ändras ganska ofta vilket gör att jag måste fiffla med mobilens volym.

Gestaltning/språklek och förvandling. Med hjälp av en "förvandlingskortlek" som har väldigt speciella och oerhört läckra motiv, så kan man trigga sin fantasi. Tänka utanför sina vanliga ramar.

Ett kort med motiv av en spindel och en fjäril.

Spindeln ser väldigt belåten ut. Den närmar sig bytet medan den nynnar för sig själv. ”Imse vimse spindel, klättrar uppför trån”. Benen rör sig hemtamt över nätet. Bytet är en fjäril, vackert midnattsblå. Den känner spindelns närvaro. Den fladdrar med vingarna och försöker slita sig loss från de klibbiga trådarna. Galen av skräck. Nynnandet kommer närmare. Fjärilen fladdrar, rycker och drar. Plötsligt tar nynnandet slut. Spindeln är över fjärilen som nu inte hoppas på annat än att det ska gå fort. 

Ett kort med motiv av en hund som hoppar över en tändsticksask.

Ludde tog sats och hoppade, landade på andra sidan, vände tog sats och hoppade en gång till. Han och hans husse hade övat på det här hur länge som helst. Det började bli tjatigt för dem båda två. Vad skulle det tjäna till? Han hade hoppat över hindret sju miljoner gånger. Han var trött. De korta benen trummade på medan han satsade för den sjumiljonteförsta gången, han svävade över och landade. Nu fick det räcka! Ludde vände sig mot sin husse för att försöka skicka ett mentalt meddelande om att de väl hade jobbat klart. Det fungerade! Husse lockade honom till sig, berömde honom och gav honom godis. När Ludde hade tuggat och svalt och druckit en slurk vatten tittade han upp på husse igen. Han höll en kamera i händerna och mumlade för sig själv något som lät som: ”Den här bilden blev kanonbra. Den kan vi nog använda.”

Ett kort med motiv av en grå trädörr.

Hedvig närmade sig dörren. Den bara stod där. Mitt i skogen. Huslös. Hon lade handen mot den för att försäkra sig om att hon inte hallucinerade. Solitt trä. Hon gick till höger och kikade runt kanten. Vad hade hon väntat sig? En helt annan värld? Hon såg bara andra sidan av dörren. Hedvig fortsatte runt ett helt varv. Hur tusan kunde dörren bara stå där? Hon tryckte sig mot den, men den stod hur stadigt som helst. Sedan tog hon tag i handtaget, tryckte ned det och dörren gick upp. Förvånat släppte hon taget. Skulle hon våga gå in? Hon andades djupt, knuffade upp dörren och klev över tröskeln. Det var svart som i en kolsäck. Bakom sig kunde hon se skogen. Framför sig såg hon inget. När hon stängde dörren tändes en fackla. Den satt på en vägg. Hon trevade sig framåt och allt eftersom hon rörde sig tändes den ena facklan efter den andra. Mörkret gav vika lite i taget och avslöjade väggar av sten. Stora stenblock som fogats samman med stor precision. Även golvet var av sten. Kallt och så slätt att det verkade polerat. En annan dörr skymtade och blev allt tydligare ju närmare hon kom. Den var precis likadan som den hon lämnat bakom sig. Den gick att öppna och Hedvig klev över tröskeln och ut i skogen. Det skarpa solljuset fick henne att blunda. Dörren slog igen efter henne med en smäll som fick henne att snubbla några steg framåt. Hon vände sig om och där stod dörren som hon hade stött på allra först. Visst var det den! Hon kände igen eken som stod i närheten. Hon gick runt till andra sidan, provade handtaget, men nu gick den inte att öppna.

Ett kort med motiv av ett ägg med utstickande fågelben. 

Albert vinglade omkring. Han kunde inte se något och dessutom var han ovan vid sina ben. Det var inte så här det skulle vara. Han var säker på att mamma hade förklarat det annorlunda. Mamma hade sagt att han skulle använda näbben till att göra ett hål och sedan skulle han göra hålet större och större tills han kunde köra upp hela huvudet. Efter det skulle skalet helt enkelt gå sönder och han skulle kunna sträcka på vingarna och sedan benen. I stället hade Albert lyckats göra hål för sina långa, pinnsmala ben och när han nu försökte trycka ifrån för att få huvudet igenom, så resulterade det bara i att han sträckte på benen och nästan tappade balansen i rena förskräckelsen.

”Albert?” hörde han hur mamma ropade och hon lät orolig.

Han vände sig mot ljudet, men var för snabb och förlorade balansen. Utan någon möjlighet att kunna dämpa fallet föll han raklång framåt och skalet sprack.

”Albert hur gick det?”

Han satte sig upp och ruskade bort den sista biten skal.

”Det gick bra, mamma” svarade han. ”Jag gjorde det. Jag tog mig ut alldeles själv som du sa att jag skulle göra!”

Ett kort med motiv av en väckarklocka. 

En klassisk väckarklocka med en liten hammare mellan två kupor av metall. Den åstadkommer ett ljud som kan väcka döda. När man har väckts innebär det en start på dagen. Man har ställt klockan på en viss tid därför att man vill hinna i tid till vadå? Skolan eller arbetet. Träningspasset eller tandläkaren. Just den här klockan står med det ena benet i en röd barnsko och med det andra benet på ett mynt. Tiden börjar gå från det ögonblick man föds och under en livstid förbrukar man många sorters skor i många olika storlekar. Det finns de som lever blott en endaste dag och som inte behöver några skor alls medan andra lever i 100 år och hinner nöta lika många par skor. ”Tid är pengar” antyder stress. Slöa inte för då går du miste om pengar! Ju fortare du arbetar desto mer pengar tjänar du! Sätt fart! Komigenkomigen!! Det kan också betyda att tiden är värdefull, att det gäller att använda förnuftet och ta vara på den.  Mindfulness. Kom ihåg att andas!

Ytterligare en person har klivit in i mitt vardagsrum. En inredare från tv.

En inredare från tv

Inredaren stannar på tröskeln för att ta in hela rummet innan hon fokuserar på detaljer. Ljust och enkelt med enstaka färgklickar. En smal, äggskalsfärgad gardinkappa som sträcker sig längs med fönstret och balkongdörren och som släpper in så mycket ljus som möjligt. Orkidéer i endast svarta eller vita krukor, men de där små gosedjuren i hörnet, är de verkligen nödvändiga? Infantilt. Väggarna är vita bortsett från en fondvägg i chokladbrunt. Fondvägg som är så passé! Fototavlor av fåglar och en inramad svartvit plansch föreställande elefanter. Inga familjefoton. Hm. En rosa yogamatta stör intrycket av ordning även om färgen matchar kuddarna i soffan. Under soffbordet ligger en matta som ser ut som den hör hemma hos Aladdin. Hon böjer sig ned för att känna på den täta, lena luggen. Den är handknuten. Det var som tusan. Rent pengamässigt passar den inte ihop med det övriga möblemanget, men den är kanske arvegods. Framför balkongdörren ligger en mindre matta som hon också stryker med handen över. Inte alls samma kvalité. Definitivt inte handknuten. Hon lyfter på ena hörnet och får se IKEA:s etikett. Ha! Hon tar plats i soffan, så att hon sitter mitt emot platt-tv:n som är uppsatt på väggen och ramas in av ett hyllsystem som är belamrat med film, film och åter film. Ett intresse kan knappast vara tydligare än så, men  sett från där hon sitter är intrycket symmetriskt. Vilsamt för ögonen. Sedan ser hon hyllan vid väggen till höger med allt möjligt som verkar ha placerats i det hörnet för att inte störa symmetrin. IKEA:s förvaringslådor, krimskrams, böcker och ännu fler gosedjur. Till höger står en skänk med endast en bordslampa med silverfärgad fot och naturfärgad textilskärm. Faktum är att alla lampor i rummet har samma nyans på skärmarna. Enhetlighet. Blicken fortsätter mot dörren som är öppen. Vad gömmer de bakom dörren tro? En strykbräda och en step up-bräda. Den senare hör väl ihop med den där yoga-mattan. Hon bestämmer sig för att det här vardagsrummet inte får var med i hennes program. Personligt, visst. Trivsamt, visst. Tillräckligt glassigt, icke.

Mitt vardagsrum och hur olika personer kan se det.

Först kommer en kritisk släkting in

Han ställer sig mitt i rummet, vrider sig ett varv för att ta in allt. Han drar med handen över den målade väggen och stannar till där färgen har lossnat. En huvudskakning som inte kan tolkas på så många sätt: dåligt utfört. Han tar sedan tag i en av stängerna som är en del av hyllkonstruktionen och rycker försiktigt i den. Han höjer blicken mot den metallkonsol som håller allt på plats och rycker sedan lite till, men det håller. När han kommer till hyllan där dvd-spelaren och tv-boxen står böjer han sig långt framåt och kan konstatera att hans farhågor besannas. Sladdarna är i en enda röra och hänger dessutom ned, så att de syns när man sitter i soffan. Fototavlorna med fågelmotiv ovanför soffan blir granskade, men får inga kommentarer. Bakom dörren står strykbrädan och step up-brädan bredvid varandra och han anser att den sortens föremål inte hör hemma i ett vardagsrum. I det motsatta hörnet står en hoprullad yogamatta som får honom att höja frågande på ögonbrynen. Den borde väl bo tillsammans med strykbrädan och step up-brädan. När han slutligen tar plats i soffan, så verkar han lite spänd och det beror nog på att soffklädseln är ljus och ljusa soffklädslar fungerar som magneter för fläckar. Inte bra det heller.

Sedan kommer en inbrottstjuv

Vid första anblicken finns ingenting av värde, inget som kan ge tillskott i kassan. En jävla massa filmer och serier, men sånt går ju inte att sälja vidare. En dvd-spelare! Nu börjar det likna nåt. Han kopplar loss den och tar den under armen. Det är inget rikemanshem inte. Smålådor med nagellack och mediciner. Värdelösa prydnadssaker i feng shui-stil. Fjantigt! Längst ned står en metallväska. Han öppnar den och får se flera fack med smycken. Örhängen, ringar och armband, men inga rubiner eller diamanter. Varför förvarar man värdelöst krams i ett Fort Knox-liknande skrin?  Det är ändå ingen som vill sno dem. En ask med sömntabletter. En snabb titt avslöjar att den knappt är på börjad. Ned i fickan med den. Vad är det där lilla röda då? En sorts plånbok med bara kort eller? Längst bak ligger några sedlar hopvikta. Han tar ut dem och det visar sig vara 200 pix. Ned i fickan. En blick upp mot övervåningen visar hylla efter hylla med böcker. I köket bor det marsvin och i ett mindre rum bor en kanin. Bytet blir nog inte bättre än så här. Tack och ajöss!

Miljöbeskrivning. Att beskriva en miljö utifrån en bild kan inte bli annat än en uppräkning av detaljer även om jag försöker att få med fler sinnen än bara synen. Svårt. Om miljön hade varit en del av en berättelse hade det nog blivit bättre. Det behövs känslor och stämning, inte bara ett registrerande.

En kyrkogård.

Det är en mulen vårdag i slutet av mars. Det finns ingen direkt ljuskälla, så reflexer och skuggor är ett minimum. Ett bra fotoljus som är behagligt för ögonen. Den riktiga värmen har inte kommit, men några träd vågar ändå blomma. Kyrkogården är stor och gammal och i just det här hörnet finns bara gamla gravstenar som har mörknat av ålder och lutar lätt. Vissa av dem har vittrat sönder. Inskrifterna är oläsbara. Doften av kall och fuktig vårmylla blandas med avgaserna från bilarna som passerar bara några meter bort. Torra fjolårslöv knastrar under skosulorna. Trots att kyrkogården ligger mitt i staden med trafik och människor i en ständig ström runt om råder stillhet. De höga husen reser sig skyddande runt denna sista viloplats. Det blir som en skyddande bubbla runt en sorg som är så gammal att den inte längre gör ont.

Den andra bilden har titeln "Parkering", men jag tycker att den snarare visar en vy av en kanal.

Husen utmed kanalen står tätt, tätt som de bara gör i Holland. I en viss vinkel ser det ut att vara endast fasader. Det luktar kallt vatten med en släng av avlopp. På ena sidan av kanalen finns en parkering för cyklar och den är fullproppad. Verkligen fullproppad. Hur gör man om man har parkerat cykeln vid räcket på morgonen och sedan upptäcker att 97 andra också har ställt sina cyklar där? Det är kanske en uppställningsplats för cyklar, ingen egentlig parkering. En sightseeingbåt ligger invid kajen, fylld med turister. Det är råkallt som det ofta är i närheten av vatten. Träden är kala.

Det tog ganska lång tid för mig att läsa färdigt Stephen Kings bok om att skriva, men idag gjorde jag det och mot slutet kom han in på fenomenet skrivarkurser. Han har inte så bra erfarenheter av dem och tycker inte att de behövs och jag håller delvis med. Jag har gått "fysiska" skrivarkurser och nu går jag på distans och jag föredrar distansvarianten. Den har gett mig mer och den har gjort att jag har skrivit mer. Det har inte enbart att göra med att jag inte älskar att vara bland främlingar människor och Stephen King satte ord på mina egna tankar. Att göra skrivövningar som man sedan diskuterar med andra presumtiva författare som, likt en själv, egentligen inte kan ge konstruktiv kritik är inte särskilt givande, mest flummigt. Det är av den anledningen som jag inte har upplevt Författarkursens chatt-tillfällen som givande på något sätt. Däremot uppskattar jag möjligheten att få konstruktiv kritik av en erfaren författare (Jorun). När Jorun mäjlade ut ett erbjudande om att vara med på en distanskurs i sommar under en vecka och det framgick att det handlade om 1 timmes chatt varje kväll, så tackade jag nej. Ikväll är det chatt-dax igen. Jippii.....

Jag skrev inte många meningar under hela förra veckan och då syftar jag på författarkursen. Skrivövningar är bra, men jag känner att jag vill skriva MER, något längre, mer sammanhängande, men jag är fullständigt tom på idéer och jag blev mer och mer frustrerad. Jag har länge haft ett sug efter att skriva om mitt eget liv och för att ha något matigare än skrivövningar började jag skriva ned minnen, huller om buller, som de kom, indelat något så när efter i vilken ålder jag var och det hejdade frustrationen. Sedan tog det stopp och då försvann lusten att skriva. Helt. Poff! Borta. Frustrationen kom tillbaka och den blev allt värre och den blandades med en annan frustration - den som jag kände över att vara så äckeltrött att jag inte hade presterat mer än en enda kort promenad på över en vecka. Jag fick ont i ryggen igen eftersom jag var så orörlig, bara satt eller låg och känslan av en stor järnvägsspik var tillbaka efter en lång frånvaro. Efter att ha städat i lördax var ryggen paj och likaså foten och så hade jag spänningshuvudvärk. Känslan av att vara ett riktigt vrak kom över mig. 

På söndagen blev spänningsvärken värre och sedan fick jag tandvärk. Räcker det inte nu? Jag har tänkt att ringa tandläkaren ända sedan januari, men eftersom det är ett så pass obehagligt måste har jag lyckats skjuta upp det i mer än 4 månader. Tandvärken försvann med hjälp av Ipren, men kom tillbaka när ibuprofeneffekten avtog. Nu gick det inte att skjuta upp det längre, så igår ringde jag till tandläkaren. Tandhygienisten hade tid redan på måndag, men tandläkaren var upptagen en hel månad till. Jag valde att vänta eftersom det var så svårt att få en vettig tid till någon annan. Igår var spänningsvärken något utöver det vanliga och satt över huvudet och ner i kindtänderna på båda sidorna. Bihåleinflammation kanske? Hade jag inte redan haft bettskenan, så hade det kunnat vara en förklaring. 

Gårdagen var även en vidrig hungerdag vilket förmodligen inte förbättrade någonting.

Igår kväll lossnade allt och den ena gav det andra. Jag blev ordentligt mätt av middagen och jag kompletterade med en värkkombo (Ipren plus Alvedon). Jag hade fått en idé om att skriva om min familj, om mitt förhållande till mamma och pappa och syskonen och när jag började skriva, så fanns det ingen hejd. Ju mer jag skrev desto mer kom jag ihåg. När vi hade handlat tidigare på eftermiddagen hade jag köpt så'nt som jag tyckte att jag kunde tugga på om hungern ramlade över mig och jag tuggade och skrev, skrev och tuggade. Spänningsvärken fanns nu bara i bakgrunden. Stor tillfredsställelse! Jag somnade mätt och frustrationsfri.

När jag väl tog mig ur sängen idag, klockan 11, så var spänningsvärken nästan borta. Medan jag åt lunch kände jag att jag faktiskt skulle orka köra ett pass med gummibanden vilket jag gjorde och det gick bra och det kändes bra. Positivt tungt och svettigt. Den sista spänningsvärken försvann. 

Vad orsakar vad? Stanken av Hönan Eller Ägget hänger tungt över hela scenariot. Jag vet sedan tidigare att träningen är absolut nödvändig för mitt allmänna välbefinnande och jag blir inte chockerad om det visar sig att den även är nödvändig för mitt skrivande. Träning sätter igång blodcirkulationen som tar med sig stora lass av nödvändigt syre till hjärnan. Eller var det skrivandet som gjorde att tröttheten försvann, så att jag orkade träna idag?

Jorun tipsade mig om att slänga in ett äpple i texten jag arbetade med för att se vad det kan leda till. Jag tog texten om Emma för att se vad hon skulle göra med äpplet. Det var roligt! Det blev en helt annan text.

Egen 5-minutersövning del 2 inklusive ett äpple

Det var när Emma upptäckte........

.........det första gråa hårstrået som hon insåg att hon hade blivit gammal. Nej, förresten inte gammal. Äldre. Hon skulle fylla 45, men kände sig som 25 och har man bara barnasinnet kvar, så klarar man sig länge. Ålder är ju ändå bara en siffra, eller hur? Det finns ju värre tecken på ålder än ett ynka grått hårstrå. Hon hade ju alla sina originaltänder kvar och behövde inte framleva sina dagar på lättuggad mat. När hon visade tänderna åt sin egen spegelbild och vinklade handspegeln så att hon kunde se varenda tand fick hon syn på fruktskålen. Högst upp på högen av bananer och apelsiner låg ett ensamt äpple. Det riktigt tronar där det ligger, tänkte hon. Helt rött, men inte blankt för Emma köpte obesprutad frukt och det var nog svenskt också om hon inte mindes helt fel. Närodlat skulle det vara. Det mörkt röda tillsammans med det banangula och apelsinens orangea mot skålens mattvita glasyr. Hon fortsatte att bara titta på äpplet och till slut kunde hon känna smaken av det. Hon sträckte ut handen för att ta det, men hejdade sig. Det vore synd att förstöra motivet. I stället tog hon fram mobilen och förevigade färgerna och formerna. Bilden blev kanonbra på det sätt som impulsbilder kan bli. ”A Kodak-moment.” Den kunde bli en väldigt bra bakgrundsbild i datorn. Uttrycket Kodak-moment fick henne alltid att tänka på en scen ur filmen ”City-slickers” där huvudpersonen har blivit stångad i rumpan under tjurrusningen i Pamplona och när han ligger på mage på britsen hos läkaren och med en ordentlig vaddering runt den stångade bakdelen, så drar hans kompis fram kameran och säger: ”A true Kodak-moment!”. Emma log för sig själv. Sedan tog hon äpplet, gick fram till hyllan med DVD-filmer och letade upp ”City-slickers” och lade den i DVD-spelaren. Sedan satte hon sig tillrätta i soffan och tog en tugga av äpplet.