Första delen av "Den stora tystnaden" var väldigt intressant, men det faktum att det var en munk som drog igång det hela borde ha gett mig föraningar om kommande besvikelse. Jag såg den andra delen igår och den handlade enbart om de 8 dagar som deltagarna tillbringade i tystnad. 3 kvinnor (varav 2 var troende) och 2 män (varav den ene var troende). Mannen som inte var troende nöjde sig inte med att vara ateist, han var helt emot religion och ansåg att den låg bakom för mycket elände för att den skulle vara något att ha. Den deltagare som hade lättast att ta till sig tystnaden var den kvinna som inte var troende. Religionsmotståndaren hade det tufft, men gjorde en helomvändning, så till vida att han, en av de sista dagarna, upplevde det som att han hade Jesus vid sin sida under en av sina långa promenader och att de hade haft ett mycket intressant samtal. I en kort snutt fick man se hur den kvinna som inte var troende samtalade med munken och han var övertygad om att den känsla av klarhet och lugn som hon upplevt absolut var Gud. Hon såg inte övertygad ut. Kan man inte uppleva frid, lugn och klarhet utan att det ska kopplas till en allsmäktig gud?? Det var synd att de inte kunde undvika den kopplingen.

Jag hade hittat en annan dokumentär, "Finns det någon gud?", men den var på en så vetenskaplig och torr nivå att jag inte såg ens ett halvt avsnitt av 3. Vetenskapsmän som diskuterar med diverse religiösa nissar och ateister om vårt universum är skapat ur kaos eller av en gud. *gäsp!*  Det finns tydligen en riktning som kallas för ny-ateism och som verkar vara fundamentalistisk och jag gillar inte människor med skygglappar som är så tvärsäkra på att deras åsikt - för när det kommer till kritan handlar det om åsikter och inte om fakta - är den enda rätta att de inte är kapabla att lyssna på andra. Fundamentalister finns inom alla områden från religion över till kost och sedan till barnuppfostran.

"De som lever rätt gör alltid någonting." Det är det budskap som vi hela tiden matas med i dagens samhälle. Jag hittade en dokumentär i 3 delar som handlar om tystnad. Det är sååååå intressant! Något som slog mig är att den sortens tystnad som avses inte är frånvaron av ljud utan frånvaron av samtal. Hur skulle jag själv reagera på att leva i tystnad i 8 dagar? Jag tycker att jag tänker för mycket redan nu, så hur skulle det inte bli i total tystnad...... Jag ska kolla upp vad det finns för tysnadsretreat i närheten, men när jag tänker efter, så har jag ju möjlighet till att leva i tystnad här hemma då varken Pär eller Elin är hemma. Kruxet är att stänga av mobil, tv och dator. En utmaning som inte går av för hackor! Skulle du våga?

En benediktinermunk håller ett kort föredrag om lycka.

Du blir inte tacksam för att du är lycklig, du blir lycklig för att du kan vara tacksam.

När du är tacksam, så upplever du inte rädsla och när du slipper rädslan, så blir du heller inte våldsam.

När du är tacksam, så kan du uppskatta skillnader mellan folk och när du kan uppskatta skillnader, så kommer även respekt och den förändrar dynamiken positivt.

I ett avsnitt av "Sex and the city" pratar de om lycka och frågar varandra om de är lyckliga. Charlotte säger att hon inte är lycklig hela tiden, men flera gånger varje dag. Det har jag tagit till mig och det är det som munken i videon är inne på. Lär dig uppskatta korta stunder, det lilla, så får du mycket att vara tacksam för och då blir, om inte lycklig, så absolut mer till freds med tillvaron.

Trots att vi har kommit så långt som till år 2013, så finns det skrämmande många fördomar om depression, en skriande okunskap bland vanligt folk. Jag gör mitt bästa för att informera och för att visa att jag inte skäms för min sjukdom trots att den klassas som en psykisk sjukdom vilket låter mer skrämmande än det är. Jag har provat många behandlingsformer genom åren och för 2 år sedan ville jag ge el-behandingen (ECT) en chans, men det var inget lätt beslut för i det fallet var det jag som tyckte att det verkade skrämmande. Jag orkade med 6 behandlingar, men jag blev inte bättre och det var ett hårt slag.

Jag tittar på "Private practice" (en spin-off till "Grey's anatomy) och igår såg jag ett avsnitt där en djupt deprimerad kvinna fick ECT. Kanske går det inte till på samma sätt i USA som här i Sverige, men som de gjorde i avsnittet går det definitivt inte till. Det var, som så mycket annat, förskönat å det grövsta. Den deprimerade kvinnan låg på en brits i ett mysigt rum som var allt annat än sjukhusinrett och med avslappningsmusik! De tejpade fast elektroderna på hennes panna (det var det enda jag kände igen) och sedan körde de i ett fåtal sekunder. Efteråt hade hon lite huvudvärk, men mådde otroligt bra. Det var som om hon aldrig varit deprimerad och det efter bara en behandling! Det behövdes inget dropp eller narkos och hon krampade inte det minsta under själva el-chocken. Det mest orealistiska tycker jag var att hennes depression försvann helt vid första försöket. I Sverige, så går man i regel igenom 12 behandligar och det är ett under om man upplever en liten positiv förändring efter den första.