Jag fortsätter att läsa i "Kroppspanik" och inser att jag har dragit på mig en ätstörning. Nej, det handlar inte om vare sig anorexi eller bulimi utan en störning i den bemärkelsen att jag inte har ett avslappnat förhållande till mat eller till att äta. Jag har haft det här i ca 10 år nu. Samma år som min svärfar fyllde 70 provade jag Viktväktarna för första gången (då vägde jag 95 kg) och det var starten och i år fyllde han 80, så 10 års nojande om vad jag ska äta och inte äta. Om jag förenklar å det grövsta, så är det nojandet som har fått mig att gå upp de kilon jag förlorade plus många till (nu väger jag 103 kg) eftersom det är jävligt stressande att noja kring mat och ätande och stress kan leda till viktökning. Att noja kring något som hör till vardagen, som är omöjligt att kringgå så vida jag inte trillar av pinn, kan inte vara annat än stressande. Jag skyller inte på någon, jag bara konstaterar.

När jag behöver prata med någon pratar jag med min man och det går att prata om allt med honom. Vi är båda intresserade av kost och träning. Ibland går åsikterna isär och det kan jag hantera, men det är när hans blick blir tom och jag inte når fram trots att jag försöker förklara tills jag blir blå i nyllet och nästan står upp och skriker som jag känner frustration och hopplöshet. Vid middagen idag ville jag praat om hur stort intryck "Kroppspanik" har gjort på mig och då kom frustrationen och hopplöshetskänslan. Antingen är han helt ointresserad eller så förklarar jag dåligt tills jag kom på att han aldrig har haft problem med vikten. Han har alltid varit smal eller normalviktig, så hur ska han kunna förstå hur dömd och föraktad jag känner mig så fort jag är ute bland folk? Han har ingen anledning att tänka på hur alla är smala och glada i tv-serier och filmer, böcker och tidningar. Han vet inte hur det känns att behöva köpa kläderna från avdelningen med stora storlekar som oftast är placerad i ett mörkt hörn av butiken. Han har förmodligen inte upplevt hur läkaren ser skeptisk ut när hen får höra att jag faktiskt tycker väldigt mycket om att träna. Visst håller jag med när han säger att det handlar mycket om ens egen attityd, men det finns gränser även där.

När han var på Öland nu i somras samtidigt som svägerskan med familj och även svärföräldrarna kände han sig trängd när mattjatet blev för intensivt och motstridigt. Han fick pikar för att han har blivit lite rund om magen samtidigt som det tjatades om att "äta tills all mat var slut" för att vid fikat bli ifrågasatt när han tackade nej till fikabrödet. Till slut sa han ifrån och de fick en tankeställare. Han har bestämt sig för att inte äta bullar eller godis och då gör han inte det och han kan inte förstå att det inte är lika enkelt för alla andra. Jag frågade honom varför han hade bestämt sig för det, men han kunde inte ge mig ett tillfredsställande svar. För mig är det en oerhört stor skillnad när jag bestämmer mig för att inte dricka Coca Cola pga. att det inte är nyttigt med så mycket socker trots att jag tycker att det är gott än om jag bestämmer mig därför att jag helt enkelt inte är sugen, inte tycker att det är gott. "Vad har sug med nånting att göra?" undrar han. Skillnaden ligger i att jag nekar mig själv något respektive att jag inte vill ha det. Psykologiskt sett är skillnaden milsvid. Det kan inte han förstå och det har oxå att göra med att han aldrig har befunnit sig i ett läge där han behövt debattera med sitt samvete. Det här ska jag påminna mig själv om för att slippa den frustration som kommer när jag inte kan göra mig förstådd. 

Jag sov dåligt inatt och det var svårt att stiga upp klockan 8 för att ge marsvinen frukost och Maja medicin. En 20 minuters tempopromenad till ICA för att hämta de nya gummibanden. 30 minuters promenad med tempo mesta tiden, men strax innan jag var framme vi Konsum gick luften ur mig lika snabbt som ur en ballong som spricker. Den sista biten hem var löjligt jobbig och kassen kändes grymt tung fast jag inte skulle ha tyckt det om jag hade haft kvar luften i mig. Jag fick hela tiden flytta kassen från ena handen till den andra för att orka och en kort stund fick jag nästan panik för att jag aldrig verkade komma hem. Dagens träningspass hade jag gärna varit utan......

När jag hade packat upp gummibanden som verkade långa ("Hur lång ska man vara för att kunna använda de här?!) och tittat igenom bladet med övningarna kunde jag konstatera att det inte var den sortens gummiband med handtag som jag trodde att jag hade beställt. Varenda övning gick ut på att bandet fästes i något i stil med krok eller dörr. De får gå i retur. Jag kollade lite mer på nätet och hittade Gymgrossisten där jag beställde Casalls Exetube som är den sorten jag är ute efter. Jag tittade på instruktionsvideon för att försäkra mig......

20 över 16 satt jag i soffhörnet och var trött, trött, trött och hade lätt huvudvärk och det verkade som ett bra tillfälle att köra självhypnosen. Om inte annat skulle man ju känna sig energifylld efteråt enligt författaren. Jag hade inga problem att fokusera på rösten eller att slappna av. Det gick riktigt bra och ett tag var kroppen så avslappnad och tung att både ben och armar var som bortdomnade. Sedan somnade jag. Hehe. Den tuppluren hade ingen uppiggande effekt. Jag var lika trött efteråt och hade fortfarande huvudvärk. Jag får försöka igen.

Negativt formulerat kan jag verka desperat och kastar mig över vilken metod som helst som kan få mig att gå ned i vikt. Positivt formulerat är jag öppen för att prova på olika metoder. Nu har jag tänkt att prova självhypnos. Jag hittade en 40 minuter lång session med Anna-Lena Mellblom som riktar in sig på just viktminskning/ -kontroll. Jag har lyssnat igenom allt en gång och nu är det meningen att jag ska öva minst 1 gång om dagen i 10 dagar och det tänker jag göra. Min första reaktion var att mitt problem inte så mycket handlar om att jag äter för mycket mat och stoppar i mig mellan måltiderna utan att jag äter fel, men jag tänker prova. Allt som inte får mig att må sämre är värt ett försök!

Vad är egentligen skillnaden mellan självhypnos och meditation?

Jag läser "New Delhi - Borås". Pikej växte upp i Indien; kastsystem och reinkarnation. Man föds in i en kast och det spelar ingen roll vad man gör för man kan inte ändra sitt öde, det man föddes till. Det man kan göra är att vara en bra människa och hoppas på att födas in i en bättre kast i nästa liv. Det kallar jag tålamod! I det samhälle jag lever är det alldeles för mycket av allt-genast-helst-igår-och-varför-ska-jag-behöva-vänta, men att hoppas på att få det man vill ha i nästa liv är för mycket åt det andra hållet. Jag gillar inte den där passiva fatalistattityden som hör ihop med övertygelsen om att man har ett öde. 

Det var nödvändigt att gå till Apoteket för att hämta Majas medicin, så då gjorde jag det och den här gången tog jag stavarna. Jag misstänker att det kommer att kännas i skuldrorna i morgon..... Det var inga större problem att få in rytmen, men jag är åter igen i så dålig form att jag fick pausa några gånger. I och för sig är det tuffare att gå med stavar än utan och det är enklare att få in en bra rytm när jag har tempo, men jag hade inte den rätta orken. 

Precis som med all annan träning är det ingen större vits om man inte gör det på rätt sätt, använder rätt teknik och om man vill ha stavarna till mer än att hålla balansen med måste man bl.a komma ihåg att jobba med hela armen vid varje förflyttning av staven och inte bara knycka till med handleden för att den ska flyttas framåt. Det här får jag påminna mig om hela tiden. "Lyft!" steg "Lyft!" steg "Lyft!" steg "Lyft!" steg och så vidare. Övning och envishet ger färdighet!

Det var bara Majas smärtstillande medicin, Metacam som fanns i lager. Antibiotikan, Bactrim, får Pär hämta i morgon. Det var den smärtstillande som ändå var viktigast och det verkar som om hon har piggat på sig och fått tillbaka aptiten. Vi köpte Oxbows lyx-pellets med låg kalciumhalt hos vetten och de faller henne i smaken och eftersom de övriga marsvinsdamerna inte visar några tendenser till uringrus, så är hela påsen endast för Maja. 

Det här med mediciner. Jag är oerhört taxam för högkostnadsskyddet och visst är det trevligt när man försöker hålla priserna nere, men det här med lägsta möjliga prisalternativ på medicin har gått till överdrift för länge sedan.

När jag var på apoteket idag hörde jag hur en av farmaceuterna förklarade hur läkemedelsverket går igenom priserna på alla mediciner 1 gång i månaden för att på så sätt få fram det billigaste alternativet. 1 gång i månaden. Av den anledningen får jag sällan samma medicin 2 gånger i rad. Det stående argumentet är att den billiga och den dyra innehåller samma verksamma ämnen och att jag därför inte bör märka någon skillnad. När det inte skiljer mer än några kronor kan jag väl gå med på det, men idag beställde jag Sertralin som är min huvudsakliga medicin, min antidepressiva medicin som jag inte skulle fungera utan (jag har provat, så jag vet!). Den ordinarie, dyra varianten kostade 306 kr för 98 tabletter medan den billigare, Oralin, kostade 66,50 för 98 tabletter. Det utgör en prisskillnad på 239,50. Per tablett blir det 3,15 kr respektive 0,68 kr. Jag konsumerar oftast enligt devisen "Jag får det jag betalar för!" och när skillnaden i pris är så pass stor som 239,50 blir jag misstänksam. Vad 17 är det som gör att skillnaden blir så stor om de innehåller samma verksamma ämnen??!  Nu är Sertralin den sortens medicin vars effekt tar tid på sig och om det visar sig att det billigare alternativet faktiskt inte är lika effektivt som originalet kommer det att ta tid innan jag märker det och om det tar flera månader innan jag märker skillnaden dvs. att jag börjar må dåligt, så kommer det ju att ta minst lika lång tid att vända processen igen. Det är en risk som jag inte är villig att ta. Det är en hälsofara anser jag. Den här gången valde jag att betala extra för att slippa riskera mitt välmående och tack vare Pärs inkomst har jag råd med det, men hur är det för alla dem som inte har råd? 

Jag vet att jag inte blir lycklig bara för att jag lyckas bli av med mina överflödiga 30 kg. Jag har inte huv'et bland molnen på det sättet. Dessutom funkar jag inte så att jag skulle bli lycklig av att veta att jag har förbättrat min fysiska hälsa genom att gå ned i vikt. Jag läste om en brittisk undesökning som visar att risken för depression kan öka i samband med kraftig viktminskning. Eftersom jag redan lider av kronisk depression reagerar jag på den här artikeln. Mina känslor för min egen fetma är blandade. Så pass blandade att jag hela tiden säger emot mig själv. Ja, jag vill bli av med 30 kg. Nej, jag är inte villig att anstränga mig tillräckligt för att nå mitt mål. Ja, jag mår dåligt av att vara fet samtidigt som mina värden är lika bra som någonsin förr, så varför kämpa? Jag vill må bra medan jag går ned i vikt och inte tack vare att jag går ned i vikt. Den ekvationen går nog inte att lösa, men jag fortsätter att intala mig att det går för jag vill att det ska gå. Faktum är att den period som jag mådde riktigt bra var under förra året när jag bestämde mig för att äta det jag ville när jag ville för jag orkade helt enkelt inte med viktfokuseringen. Under juli månad gick jag ned 1 kg, 250 g per vecka. Eftersom det var en minskning om än liten, så har jag gjort någonting rätt och varför ska jag försöka laga det som inte är trasigt?

När jag är ute bland folk ser jag bara de som väger 70 kg eller mindre (70 kg är min målvikt).

Varje gång jag klär på eller av mig ser jag till att göra det i avskildhet och definitivt långt från alla speglar.

När jag köper kläder minns jag att jag brukade ha 38/40 i stället för 52/54.

När jag sitter i soffan tänker jag alltid på att den blir nedsutten pga. mig.

Det är samma sak med sängen; min halva har en djupare grop än Pärs.

När jag handlar läsk, chips eller godis tror jag alltid att kassörskan tänker att jag nog kan klara mig utan det.

Varje gång jag ser någon annan som är fet undrar jag om jag väger mer eller mindre.

De gånger som någon lägger märke till mig är jag övertygad om att de fördömer och föraktar. 

Att väga för mycket är det samma som att vara svag och att ha dålig karaktär och ointelligent. Det finns undersökningar som visar att omgivningen dömer och fördömer oss feta i allt från anställningsintervjuer till restaurangbesök. Jag har ofta blivit bemött med skepsis när jag säger att jag älskar att träna för hur kan det gå ihop med att jag är fet? Svaghet och sjukdom bemöts med kyla och förakt. "Du antränger dig inte!" "Du vill inte tillräckligt mycket!" "Du har bara dig själv att skylla!" "Du ger upp för lätt!"

Varenda människa är unik och man har inte samma förutsättningar för, i det här fallet, att lyckas med att gå ned i vikt.

Alla de jag möter och som jag upplever dömer mig vet ingenting om mig och mina förutsättningar. 

Det är inte omöjligt att jag är i bättre fysisk form än många normalviktiga. 

Det här är något som jag lever med dygnet runt, året runt och det är ett stressmoment. Negativ stress. Det maler i huvudet hela tiden. Jag slipper sällan undan. 

De dagar jag mår bra ger visar jag fingret åt omvärlden och då kan jag verkligen leva enligt Eleanor Roosevelts citat. 

De dagar jag mår dåligt, är trött och har ont, så är det betydligt svårare.

Idag är det svårt.

På kultursidan hos DN.se finns idag att läsa en artikel av Ann Heberlein som handlar om att vi skiljer oss mer och mer här i Sverige. Förra året gjordes en toppnotering på 25.100 skilsmässor, den högsta siffran sedan 1975. Artikeln är deprimerande och nästan cynisk, men framför allt förenklar den problematiken, tycker jag. Att summera det hela med att vi helt enkelt gifter oss med fel person får det att låta som trial and error-metoden; blev det fel, så bryt upp och försök igen. I och för sig kan jag hålla med om att människor verkar ha den inställningen till förhållanden i stort. Det finns ingen kämpaglöd eller uthållighet utan man jagar hela tiden efter nya och häftigare upplevelser. Så fort man stöter på ett hinder eller en svårighet, så sticker man. Det skulle aldrig falla någon in att göra så med ett jobb eller ens ett dataspel.

Jag träffade Pär för 24 år sedan och innan dess hade jag haft endast en pojkvän, men när jag tittar i backspegeln, så vete sjuttom om jag vill räkna det som ett förhållande för det var så.......fel! Det var pojkvännen som gjorde slut och jag har full förståelse för det för jag var inte mycket att ha vare sig som partner eller vän. Jag talar alltså av egen erfarenhet när jag säger att människor idag ger upp för lätt. Pär och jag flyttade ihop efter bara 3 veckor och vi gifte oss 2 år senare mycket beroende på att jag var gravid, men det skulle vi ha gjort förr eller senare. Vi har gått igenom mycket tillsammans och vi har velat sticka båda två, men aldrig samtidigt. Vi har pratat med varandra och vi har aldrig försökt dölja vårt rätta jag för varandra. Ingen av oss har någonsin trott på spel och förställning för det är helt enkelt enklare att vara ärlig. 

"Vi har dålig koll på oss själva" säger Alain de Botton och det är väl begripligt, men måste man bryta upp från ett förhållande för att finna sig själv? Att leva tillsammans i många år innebär ju att man ska kunna växa tillsammans och så vida man inte drar åt diametralt olika håll måste man ha tålamod och en tro på att det kommer perioder som är bättre! Faktum kvarstår: vare sig du är gift en gång eller tio, så finns en gemensam nämnare och det är du själv. Om du inte kan stå ut med dig själv, så kan du inte hoppas att någon annan ska lyckas med att få dig att stå ut med dig själv. 

Antalet skilsmässoansökningar ökar alltid i antal efter semestern. Om man ger upp sitt förhållande/äktenskap efter den första semestern tillsammans, så var det inte mycket att ha från början. Om man envisas med att fira semestern på samma sätt år efter år t.ex i sommarstugan eller den trånga husvagnen trots att man vet att det tär på relationen, så är man, rent ut sagt, dum i huv'et! Att göra en sak på samma sätt om och om igen och förvänta sig olika resultatet är ett tecken på galenskap/ren idioti. Jag har ett semesterrecept: stanna hemma och gör enstaka utflykter tillsammans eller var för sig, men ät middag tillsammans varje dag. Man måste inte vara tillsammans 24/7 för att äktenskapet ska anses vara lyckligt. Eftersom ingen människa är den andra lik, så blir inget äktenskap det andra likt. 

Så det så!