Jag har städat idag. Gnodde som en gnu i närmare 5 timmar och när vi sitter i soffan och ser "Hitchcock" kommer jag plötsligt på att jag aldrig dammsög i sovrummet. Meh! Vilken jäkla grej att glömma! Det lilla extra den här städomgången blev att köksgolvet skurades, sopskåpet snyggades till så att det åtminstone inte är äckligt och så tog jag tag i ormboet med sladdar som hänger ihop med tv:n. Tv:n är fäst på väggen med 2 hyllplan under där dvd:n och digitalboxen står (se bilden).

Juli 2009 när vi renoverade vardagsrummet.

1000 sladdar mellan apparaterna och från lamporna. De gick att dölja hjälpligt med själva apparaterna, men den senaste tiden de senaste åren har de hängt ner och irriterat min käre make å det grövsta. Med tanke på hur lite tid han tillbringar med att se på film jämfört med mig, så blir jag irriterad på att han retar sig på en sån sak. Sedan började han fantisera om att ta ned tv:n och hela mittsektionen med hyllor för att snickra till något som skulle dölja sladdarna. Stopp och belägg!! Hold your horses!! Tagga ned, gubbe lilla!! Han har en benägenhet att skena iväg och komplicera saker, så det var i förebyggande syfte som jag tog tag i det hela medan han var på jobbet. Mooahahaha. Det var lite nervöst eftersom jag är så oteknisk, men jag var metodisk och kopplade loss en sladd i taget, memorerade var de skulle kopplas in igen och - snilleblixt! - de sladdar som jag visste måste bli kvar satte jag en gummisnodd runt. Gud vad jag kände mig smart! "Quietly brilliant", eller hur Pär? Apparaterna har dolt mer än sladdar visade det sig för jösses vilka dammråttor som hade slagit ned sina bopålar där bakom! Jag fick ta det lugnt och försiktigt för att inte störa dem för jag ville inte bli överfallen och täckt av damm. Dammsugaren stod inom räckhåll och likaså hade jag en fuktad dammtrasa. Digitalboxen är numera borta för vi tittar aldrig på tv. Nope. Vi tittar bara på dvd. Tack vare att boxen togs bort försvann även en antennsladd. En grå datasladd (varför satt den pluggad i tv:n??) och en sån där übertjock scart-sladd försvann oxå. Jag kunde byta ut skarvsladdsdosan till en mindre modell plus att en fjärrkontroll, en ask med brännbara dvd-skivor och en penna kunde flyttas undan. Rensandets underbara endorfiner! Nu är det i alla fall inga sladdar som hänger ned under hyllan längre. 

Först fick leveransen av Elfa-inredningen till garderoben ett betydligt senare leveransdatum än vad som utlovats. Sedan fick leveransen av dörrarna och gaveln ett tidigare leveransdatum än vad som utlovats. Efter det hampade det sig som så att både inredning, dörrar och gavel skulle levereras samtidigt nämligen idag mellan 12 och 16. Medan jag städade väntade jag på att få höra från Pär att de var på g, men inget hände. Halv 16 ringer Pär och säger att ingenting kommer att levereras idag för fraktfirmans lastbil har gått sönder. Först kom inget, sedan kom allt och efter det ingenting igen. Måndag förmiddag är nästa bud. Det är kanske inte meningen att vi ska ha en garderob i sovrummet. En garderob som var den sak som drog igång renoveringen. 

Jag somnade före midnatt och sov till 7 när jag vaknade av att jag var kissnödig fast jag försökte förtränga det i hela 25 minuter för sängen var såååå skön. Efter toalettbesöket fick marsvinen frukost och Maja dagens första antibiotikados. Sedan lade jag mig igen och sov till 11 när mobillarmet väckte mig. Jag ställde om det först till 12 och somnade om och sedan till halv 13 och somnade om. Jösses, vad jag hade svårt att vakna! Det var, som så ofta, marsvinens matbehov som fick upp mig, men det var under protest. Jag kan inte sova så här mycket så vida det inte är vad kroppen behöver och ibland gapar kroppen högst.

Det finns 4 drömmar som återkommer i olika variationer och jag har listat ut varför de dyker upp bara ibland. 

När jag gruvar mig för någonting t.ex att åka till veterinären drömmer jag om att vi har flyttat tillbaka till Fornbacken 75. Att flytta från vår trea i 29:an till den fyran var ett megamisstag med en enorm vantrivsel som följd, men om vi inte hade gjort det, så hade vi heller aldrig varit angelägna om att flytta vidare och då hade vi gått miste om det här Paradiset i Rönninge. I drömmen är den förhärskande känslan att jag är fast i vantrivsel och en oförståelse till varför vi flyttade från Rönninge. En variation är att jag tjatar på Pär att ta reda på om lägenheten i Rönninge redan har blivit såld eller om vi kan flytta tillbaka. En annan variation är att den lägenhet vi flyttar till alltid är full av den förre ägarens prylar som h*n inte har orkat ta med eller slänga. Den här drömmen hade jag senast natten till i söndax när jag visste att jag skulle behöva ringa vetten angående Maja.

När jag är stressad inför någonting och t.ex ska ta mig till ett ställe som är nytt för mig drömmer jag att jag försöker slå ett telefonnummer, kanske till Pärs mobil, men hur jag än gör blir det fel. Knapparna är för små eller så är jag nervös eller så måste jag hela tiden jämföra med lappen där numret är uppskrivet. Jag lyckas aldrig. Jag kan tänka mig att jag drömde det här natten innan jag skulle ta mig hela vägen till MBT-skoaffären.

När jag känner att jag inte har kontroll drömmer jag antingen att det kryllar av marsvin hemma hos oss, marsvin som jag inte vet var de kommer ifrån och det blir bara fler och fler eller att människor väller in hemma hos mig och att jag inte kan få dem att gå.

När jag behöver vara ensam drömmer jag att dörren inte går att låsa; jag drar dörren mot mig hårt och ser till att den är stängd och jag vrider nyckeln i låset, men när jag trycker ned handtaget går dörren upp i alla fall. 

Natten till idag hade jag en variant på för-lite-kontroll-temat. Pär satt på golvet i Elins rum och försökte få in Selma i buren, men hur han än gjorde slank hon ut. Han försökte om och om igen med samma resultat tills jag såg att buren inte ens satt ihop utan var delad i 2 mindre burar och att Selma slank emellan. Så försvann Pär och Selma och jag var i Elins rum med 2 främmande kaniner. En liten grå och tufsig sak med öronen åt alla möjliga håll och en STOR (4-5 kg) ljusbrun med upprättstående öron som jag hela tiden försökte dra i nackskinnet eftersom jag inte orkade lyfta den. När det uppdagades att Elin hade impulsköpt de här kaninerna, men att hon blånekade och att det var jag som skulle få ta hand om dem blev jag så arg att jag grät. Jag gick omkring och grät och skällde och mitt i alltihop gick dörren inte att låsa och en låssmed dök upp (poff!). Jag beklagade mig för honom och han sa att det var Robins fel. Eftersom Robin inte vill ha kaniner i sin lägenhet hade Elin reagerat tvärtom och köpt 2 till. "Ja, det är ditt fel!" hördes 3 killar säga. Det var Robins kompisar och de stod uppradade som en talkör i en grekisk tragedi. "Vadååååå?" svarade Robin och var helt oförstående. Han hade morotsrött hår med samma konsistens som svinto och runda Harry Potter-brillor. Slut! För dig som läser min blog regelbundet är den här drömmen pinsamt tydlig för det har naturligtvis med kanintjafset att göra, men själva uppdykandet av kaniner har med kontroll att göra. Elin följde med Pär till Öland idag och även Selma och det var Robin som skulle skjutsa dem till stationen. Robin är hopplös när det gäller att passa tider och jag var orolig för/säker på att Elin inte skulle hinna med och att Pär skulle åka utan henne.

Mitt hår är tjockt och består av många, många fina hårstrån. Det är tätt och det nästan kväver hårbotten. Det är 4 månader sedan jag klippte mig senast och då är det inte konstigt att jag känner mig långhårig, men framför allt tjockhårig. Igår klippte jag nacken igen och jag har fått ett gammalt diadem från Elin som håller håret borta från ansiktet. Utan att överdriva, så plågas jag av detta. Hårbotten har inte sett dagens ljus på 4 månader och under värmeböljan har den varit kliig. Jag skickade ett lätt desperat sms till Rosie tidigare ikväll och frågade om det verkligen är så att ingen har lämnat återbud (förbaskade människor till att vilja klippa håret hela tiden!!) och hon svarade att det fanns en tid på torsdag klockan 8. Med tanke på den långa resvägen är jag inte helt såld på så tidiga tider, men desperata tider kräver desperata åtgärder och jag högg den direkt och plötsligt sjönk antalet tjockhårade dagar från 7 till 1,5. Häpp! Jag är salig! Jäklar vad Rosie kommer att få klippa!

Nu finns det nötter i hasseln utanför köksfönstret och jag har väntat på att Kurre ska komma och igår kom han. Vi har bott här i 15 år och naturligtvis är det inte samma ekorre som vi en gång i tiden döpte till Kurre, men det har blivit ett varumärke ungefär som Kleenex; säger man Kleenex vet alla att det handlar om näsdukar och när vi säger Kurre handlar det om ekorrar. Varför krångla till det? Just den här gången var han svårfångad, men Pär fick till 2 bra bilder.

Bilden är inte felvänd.

Kurre hänger, håller sig fast med baktassarna.

Ett piggt öga bland allt det gröna.

För ganska precis 2 år sedan köpte vi Muminlakan från Designonline som vi har använt om och om och om igen. Vilken kvalitét! Färgerna är något blekta, men snart är de så där ljuvligt mjuka som våra Nalle Puh-lakan har blivit efter 15 år. Med anledning av det nya sovrummet och att Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år i år, så insisterade jag på att vi skulle köpa nya Muminlakan och då gjorde jag det. De är från Designonline och figurerna har ett litet annat stuk. Det är inte från den japanska tecknade serien utan från originalet. Tyvärr, gick det inte att köpa extra örngott som med den förra omgången.

Örngottet. 

2 detaljer.

Jag har inte sovit bra utan vaknat till sjuttielva gånger - ofokuserad sömn. Vila är ju inte det samma som sömn alla gånger och det min kropp behöver nu är vila i form av overksamhet. Jag har helgat vilodagen idag genom att ligga kvar länge i sängen (till halv 11) och slumra och fotografera. När jag låg på sidan och tittade ut genom det nyputsade fönstret såg jag det här:

Träd.

När jag rullade över på rygg såg jag det här:

Fler träd.

Snarlika vyer som gör att jag känner mig omringad trots att jag älskar träd. Det kommer att ta tid innan jag har vant mig vid fototapeten. Det är bara att inse.

Jag fortsatte mitt helgande genom att sitta eller ligga i soffan och läsa den andra delen av "Barnmorskan i East End". Den är riktigt bra precis som den första delen. Det är ju en form av historieskildring av efterkrigstidens London, men eftersom den handlar om kvinnornas situation i allmänhet och gravida kvinnors i synnerhet tillsammans med barnmorskor och nunnor, så hamnar den i skymundan som sådan.

En stunds slumrande i ovan nämnda soffa i en ställning som vilken ergonom eller sjukgymnast som helst skulle skrika av fasa åt. Jag kände mig sned efteråt och fick köra lite uppmjukning av nacke och axlar.  

Jag känner misströstan när jag ser hur bloggar vars innehåll är tjatigt och andefattigt och osar brist på egna åsikter och med ett fattigt språk får 7-8 kommentarer till varje inlägg.

Pär känner oxå av den sociala baksmällan och idag har vi tillbringat endast 1,5 timme tillsammans. Resten av dagen har vi hållit oss på varsin kant och mötts då och då. Han börjar arbeta i morgon och jag har känt av nervösa och lättirriterade vibbar. En timme av de 1,5 som vi tillbringade tillsammans tittade på vi på "Big Bang Theory" och jag tittar annorlunda på den efter att ha läst om deras lönetjafs. De fick igenom sina sjuka krav och när jag ser Kaley Cuoco, Jim Parsons eller Johnny Galecki tänker jag: "Det där är en person som faktiskt anser att h*n är värd 6,9 miljoner kronor per 20-minutersavsnitt......". Det är äckligt. Det känns inte bra. Det är definitivt inget att skratt åt.

.......är trötthet. Den trötthet som kommer efter att ha varit ensam i 1,5 vecka har fått köa i väntan på att vi skulle bli färdiga med den första etappen av sovrummet. Förutom det, så känner jag av en social baksmälla. Pär och jag har umgåtts intensivt under veckan som gått och nu börjar det klia i mina ensamhetsnerver. Det känns inte som om jag har sovit bra de senaste nätterna. Sovrummet känns så radikalt annorlunda med ena väggen täckt av skog. Jag är övertrött och precis som vilken övertrött unge som helst blir jag grinig och irriterad, gnällig och missnöjd. 

Jag har inte tränat någonting och det var jag inställd på, men trots att renovering är fysiskt tungt, så ger det inte samma tillfredsställelse som träning. Pär har kommit in i ett träningsflyt och springer nästan varje morgon plus att han gymmar lite i det nya utegymmet på Garnudden. Jag skulle inte ha orkat träna i vilket fall. Nu har jag bara känt mig mörbultad och stel och haft ont i fötterna varje dag. 

Mitt Nivea-dille håller i sig. En väldigt glad överraskning är att jag nog har fått bukt med de torra partierna i ansiktet! Ingenting kvar runt mun eller näsa och pannan är mycket, mycket lenare. En peel off-mask som är så fantastiskt skön att dra av i kombination med ansiktsskrubb några gånger i veckan plus ansiktsvatten och ansiktskräm för torr hy. Egentligen inga specialprylar och definitivt med humana priser. Halleluja! I reklam för hudlotioner från diverse tillverkare utlovas ofta en sidenlen känsla och det har hittills varit rena nyset, men - banne mig - när jag har smort in mig med Nivea så känns huden sidenlen. Jag kan stryka med handen över armen fram och tillbaka, fram och tillbaka och bara gapa av förvåning. Huden känns sidenlen! 

Jag läste en del av en lång artikel i National Geographic som handlar om att allt fler amerikaner svälter. I en familj med 2 vuxna och x antal barn där de vuxna har arbete, så har de knappt råd med mat. Löneutvecklingen går bakåt. Det jag egentligen ville skriva om är att jag har fått rätt i en sak: det är fullt möjligt att vara överviktig trots att man inte äter mycket. När man inte har råd med mat av bra kvalitét eller, som jag, inte är intresserad av mat, så äter man mat av dålig kvalitét och då blir man fet trots att man äter lite. Det här försökte jag förklara för Dietisten från Helvetet för 7 år sedan, men hon bara fnös. Vad var det jag sa? 

Jag var hos tandläkaren idag och lagade det lilla hålet som har tagit ett par år på sig att bli hotfullt. Det tog 20 minuter från det att jag satte mig i stolen tills att hålet var lagat. Jag hade varit inställd på att få ligga och gapa och lyssna på borren i minst 1 timme. Dessutom hade jag 150 kr att utnyttja i avdrag. Tyvärr känner jag en vass kant på lagningen som måste slipas bort om jag inte ska få skavsår i kinden. 

Jag såg naturligtvis inte fram emot att gå till tandläkaren, men det var heller inget jag oroade mig för. Min tandläkare är bra och hon har tillgång till bedövning. Däremot gruvade jag mig för att gå ut. Jag stod i vardagsrummets relativa svalka och önskade att jag kunde teleportera mig. Det var 28 grader klockan 10 och trots att jag lade växeln i snigelfart, så blev jag helt färdig. Det var vidrigt! Jag höll mig skuggan där det var möjligt, jag hade en handduk med mig och vatten. Tandläkaren var, som vanligt, försenad, men den här gången utnyttjade jag tiden till att svalna, torka, dricka vatten och känna lättnad över att Pär skulle hämta mig i vår luftkonditionerade bil.