Jag kan ingenting om träd. Det är knappt att jag kan skilja på en björk och en ek, men jag älskar träd likafullt! Jag kan inte se om ett träd är på väg att ruttna inifrån. Jag vet inte hur man bäst ska gallra för att befrämja resten av växtligheten. Jag bara älskar träd! Just på grund av min okunskap måste jag förlita mig på dem som har kunskapen och alldeles särskilt dem som har det som yrke även om mina instinkter gör att jag vill binda fast mig vid träden i förhoppningen att de ska få stå kvar. När ett träd faller i en storm är det ett naturligt urval för det friska trädet står ju kvar, men när någon går lös med en motorsåg då skriker mitt inre och det är då jag måste intala mig att de vet vad de gör. Det måste vara så att de vet vad de gör. 

Förra vintern tog de bort några träd på "vår" sida. När sommaren kom med alla löv, så doldes förödelsen som sedan blev smärtsamt synlig när hösten kom. I fredags tog de ned flera träd på "vår" sida, stora härliga sälgar som sades vara drabbade av röta. Pär, jag och vår granne nedanför har protesterat högljutt så fort de har antytt att hasseln borde kapas. Där går gränsen! Hasseln står kvar, men jag tror inte att Kurre kommer att återvända för det finns nästan inga träd kvar för honom att använda som broar. Småfåglarna försvinner väl oxå för att inte tala om rådjuren. Nu kommer det att växa bra på marken med blommor och annat, men det kommer även att kräva mer underhåll och jag hoppas att styrelsen kommer att vara lika angelägna om att hålla efter som de är när det gäller att kalhugga. 

Idag försvann 5 (eller till och med 7?) träd inne på gården. Det ser hemskt ut! I fredags såg jag när styrelseorföranden stegade runt tillsammans med en av arboristerna och sprejmarkerade de träd som dömdes. Jag måste lita på att de vet vad de gör! Klockan 9 låg jag i sängen och höll precis på att somna om efter att ha gett alla djuren frukost när ljudet av en motorsåg hördes. Jag pluggade i öronpropparna och lyckades somna med ren viljestyrka. Knappt 2 timmar senare vaknade jag och möttes av denna syn:

Jämför med hur det såg ut i augusti:

"Neeej!!", skrek jag rakt ut och vände ryggen till för att slippa se. Jag ville bara gråta. Vilken satans syn att vakna till! Det var tur att jag lyckades sova medan de röjde för då slapp jag få ångest av det genomträngande ljudet från motorsågen.

...blev jag besviken på min dotter och sedan arg. Så arg. Det var mitt behov av ensamhet som spökade. Min omvända sällskapssjuka. Vid det laget hade hon varit hemma 24/7 i 2 veckor, hon hade varit sjuk hela tiden och dessutom smittat mig. Vid middagen pratade vi om Pärs förestående tripp till Öland och jag såg oerhört mycket fram emot att få vara ensam, helt ensam i nästan 5 dagar. Den här Ölandstrippen var planerad sedan flera veckor och 6 veckor tidigare hade jag sagt till Elin: "Sista helgen i november åker Pär till Öland och då vill jag vara ensam. Jag behöver vara ensam, så du får ta med dig Selma och åka till Robin! Tala om det för honom direkt, så får han tid att vänja sig." Jag trodde faktiskt att hon skulle göra det, men hon känner Robin bättre än jag och vet att det inte är någon idé att förbereda en så'n här sak. Han fungerar inte så. Vid middagen i lördags fick jag veta att hon inte hade sagt något och att hon inte ville ha Selma där eftersom han inte vill ha en kanin i sin lägenhet och förresten måste hon tenta-plugga och det gör hon bättre här än hos Robin. Elin, i sin tur, var sur på Robin eftersom han knappt hört av sig medan hon varit här och hostat lungorna ur sig. Då blev jag besviken. Då blev jag arg. Gråtfärdig. "Det verkar som att det är jag som får hoppa på bussen till Öland om jag vill vara ensam.", sa jag. Just då var jag oerhört frestad att göra det. Problemet är att jag vantrivs där. Jag fick nöja mig med att stampa iväg till vardagsrummet och stänga dörren hårt. Jag pratade inte mer med Elin den kvällen och hon spenderade natten hos Robin. På söndag morgon bad jag om förlåtelse via sms för att jag hade varit så arg. Frid och fröjd. När jag blir besviken måste jag få bli det hela vägen, så att säga. Det måste få ta sin tid. Jag behöver gå igenom alla stadier innan jag kan försöka se något positivt i de förändrade förhållandena. Idag åkte Pär och om en stund åker Elin till Robin över natten och jag får vara ensam några timmar. Jag får nöja mig med det lilla.

Antirynkkrämer som döljer "synliga tecken på åldrande". Vad finns som kan dölja osynliga tecken på åldrande? Stela leder på morgonen, skumögd, dåligt minne. Eftersom vi lever i ett ytligt samhälle, så räcker det med att smörja in nyllet tills inte ett ålderstecken syns, sitta still för att inte avslöja alla andra åldertecken och så tror alla att man är 20 år. Häpp! Sarkastiskt, absolut, men egentligen är det tragiskt.

Min förkylning marscherar raskt framåt. I tisdags fick jag kill i halsen framåt kvällen. Hela onsdagen killade halsen. Igår rev hostan och var slemmig och jag undvek att prata eftersom jag bara hostade. Idag hostar jag ibland, inte så slemmigt och jag känner mig inte förkyld. Elin såg nästan förolämpad ut när jag sa att jag känner mig betydligt piggare. "Orättvist!!", blev kommentaren. Jag tröstade henne med att det inte är omöjligt att denna raska marsch tappar fart och resulterar i en långvarig torrhosta och det vore inte första gången.

De polska barnen är för känsliga för Nalle Puhs halvklädda varelse. Då borde Kalle Anka oxå ligga i farozonen. Varför ställer ingen frågan varför en björn över huvud taget har en tröja på sig? NP i original är spritt språngade naken. Det är dubbelmoralisterna hos Disney som har klätt på honom. 

Om en liten stund åker Pär och jag till svägerskan med familj för att fira en av Elins kusiner som fyllde 18 år i veckan. Jag känner mig inte tipptopp direkt. Hängig. Elin som har varit dårförkyld precis hela veckan satte pricken över i:et genom att få ögoninflammation. Stackars snorpis! 

Elin har tagit 2 av de absolut finaste bilderna på våra marsvin. Det första var av Tösen när hon stod i eftermiddagssolens sken i buren.

Det andra tog hon idag på Mimmi i skenet från kökslampan.

Den där stora tröttheten grep tag i mig idag igen. Tryckte ned mig i sängen. Ingen promenad. Jag vände mig på andra sidan och somnade om till närmare halv 12. Igen. Tvärmulet, Halvmörkt. För att hålla tröttheten på avstånd tände jag alla lampor långt före lunch vilket kan betraktas som motsatsen till "Earth hour". Tänk om det kunde komma ett ordentligt snötäcke som lyser upp allt i stället för 8 plusgrader?

I pappers-DN fanns en debattartikel som tolkade den svenska individulismen som en orsak till att svensken är dålig på att vara medmänniska (det är så jag tolkar texten). I och med att vi betalar skatt som används för att hålla igång ett socialt skyddsnät för att så få som möjligt ska hamna utanför borde vi inte behöva förlita oss på allmosor. Personligen föredrar jag vårt system när det fungerar som det ska i stället för att som i t.ex USA lita på att de som har mycket även har samvete och medmänsklighet nog att vilja dela med sig. Individualismen kan också föra med sig långvarig fred. Du läste rätt! Det var någonting som jag kom underfund med när Pär och jag diskuterade Hitler och krig. I länder där man ser sig själv mer som en del av en familj, en släkt, ett land är det också enklare att trigga folket till tron att man har en gemensam fiende som måste bekämpas till varje pris. Det här var en av anledningarna till att Hitler fick så många med sig. Visserligen kan det individualistiska Sverige ses som fegt som aldrig tog ställning t.ex under andra värskriget, men nog 17 är väl fred viktigare i längden för vem är det som blir lidanden i ett krig? Jo, civilbefolkningen. Det är de som tar de egentliga smällarna och de långdragna verkningarna när kriget väl tar slut. Vi har haft fred i 205 år och det är bl.a tack vare individualismen.