Antirynkkrämer som döljer "synliga tecken på åldrande". Vad finns som kan dölja osynliga tecken på åldrande? Stela leder på morgonen, skumögd, dåligt minne. Eftersom vi lever i ett ytligt samhälle, så räcker det med att smörja in nyllet tills inte ett ålderstecken syns, sitta still för att inte avslöja alla andra åldertecken och så tror alla att man är 20 år. Häpp! Sarkastiskt, absolut, men egentligen är det tragiskt.

Min förkylning marscherar raskt framåt. I tisdags fick jag kill i halsen framåt kvällen. Hela onsdagen killade halsen. Igår rev hostan och var slemmig och jag undvek att prata eftersom jag bara hostade. Idag hostar jag ibland, inte så slemmigt och jag känner mig inte förkyld. Elin såg nästan förolämpad ut när jag sa att jag känner mig betydligt piggare. "Orättvist!!", blev kommentaren. Jag tröstade henne med att det inte är omöjligt att denna raska marsch tappar fart och resulterar i en långvarig torrhosta och det vore inte första gången.

De polska barnen är för känsliga för Nalle Puhs halvklädda varelse. Då borde Kalle Anka oxå ligga i farozonen. Varför ställer ingen frågan varför en björn över huvud taget har en tröja på sig? NP i original är spritt språngade naken. Det är dubbelmoralisterna hos Disney som har klätt på honom. 

I morse började jag lyssna på "Nathalie: en delikat historia" med Anna Maria Käll som uppläsare. Jag lyssnade på vägen till VC, medan jag väntade och en bit på vägen hem, men sen övergav jag den. Den blev aldrig intressant. Platt. Tråkig. Det franska och jag kommer sällan överens har jag kommit underfund med. Det gäller både böcker och filmer.

Tack vare att jag har Storytel kunde jag slänga ut boken från bokhyllan och välja en ny från min önskelista och det blev "Britt Marie var här" med Marie Richardson som uppläsare. Jag gillade MR direkt! En bra röst och ett skönt tempo. Boken däremot skrotade jag efter ett par timmar. I början var den småfnissig, men sedan blev den tjatig. Jag tyckte om Fredrik Backmans sätt att leka med språket som fick mig att tänka på Hasse & Tage, men det blev för många upprepningar. Jag tyckte att huvudpersonen var tragisk och hon gjorde mig deprimerad. Jag kunde inte skratta åt henne och det gick inte att skratta med henne för hon var i total avsaknad av humor. Det blev tjatigt med hennes "sociala inkompetens" à la Sheldon Cooper. Bort!

Ny lyssnar jag på "Hustrun" med Alexandra Rappaport som uppläsare. Den är bra hittills, AR är lite jobbig att lyssna på. Hon läser för fort. 

När jag var hos doktor AT i somras och gick igenom alla mediciner enades vi om att jag skulle få 4 uttag av Stilnoct/Zolpidem och hon sa att jag skulle kunna förnya receptet genom att bara ringa. För 2 veckor sedan ringde jag VC för att förnya Stilnoct/Zolpidem och sköterskan som svarade sa att hon skulle meddela läkaren. Kan det vara så enkelt?, tänkte jag. Naturligtvis inte. I förrgår upptäckte jag att receptet inte blivit förnyat och ringde VC igår, onsdag. Sköterskan som jag pratade med för 2 veckor sedan var inhyrd och visste inte att Stilnoct/Zolpidem inte får förnyas över telefon. Varför blev jag inte förvånad? Det var tänkt att läkaren skulle ha ringt mig om det, men inte då. Avsaknad av förvåning även denna gång. I vems intresse ligger att jag får mina sömntabletter? I mitt och jag säger inte att det är läkarens ansvar att jag har mina mediciner. Nu har jag varit med i pillersvängen så länge att jag har lärt mig vad framförhållning innebär och i just det här fallet hade jag tabletter kvar, men ska jag verkligen behöva ha samma framförhållning när det kommer till att VC inte återkopplar eller att en läkare inte kollar att remissen har nått fram? Jag tycker inte det och det här är jag sjukt leds på! Det finns många tjänster som vi kräver ska fungera utan minsta grus i maskineriet, men allt som har med sjukvård att göra toppar den listan av den anledningen att man från början är i ett utsatt läge i och med att man inte är frisk.

Sköterskan som jag pratade med igår, onsdag kunde informera mig om att jag, så vida jag inte kunde vänta till ett kommande läkarbesök om 1 månad, hade som alternativ att ta mig till VC:s öppenmottagning. Djup suck. Jag måste ta mig till Salem för att få recept förnyade och dessutom betala som för ett vanligt läkarbesök. Eftersom jag avskyr att ha så'nt här hängande över mig bestämde jag mig för att gå dit redan idag trots förkylningen. Jag gick hemifrån 10 i 9 i småregn. Det tog 30 minuter. Jag fick fylla i några uppgifter på en blankett som jag skulle överlämna till läkaren och medan jag väntade läste jag att besöket är begränsat till 10 minuter där jag får ta upp endast ett ärende och att de strävar efter att man ska få träffa en läkare inom 60 minuter. Jag fick vänta prick 60 minuter. De första 35 minuterna gick fort, men sedan fick jag träsmak och var trött på tjattret från de övriga väntande som växte i antal hela tiden. Det visade sig bli just doktor AT från i somras som tog emot mig. Jag förstår att varje ansvarskännande läkare inte ska skriva ut läkemedel alltför lättvindigt, men när jag förnyar 3 recept på mediciner som jag har använt i flera år och läkaren kommer med små pekpinnar om att "du har kronisk nästäppa?" (Nasonex) och jag svarar att jag behöver allergimedicin året runt pga. marsvinens hö eller att "och du kan inte somna alls utan dem?" (Stilnoct) och jag svarar nej, det kan jag inte, men jag låter bli att dra hela kedjan av effekter som kan uppstå om jag inte får sova ordentligt för jag ORKAR INTE förklara. Det kom en liten pekpinne även om Omeprazol och där håller jag med om att jag kan prova om jag verkligen behöver den.

Jag förstår vitsen med öppenmottagningen med tanke på hur länge jag brukar få vänta med att få en tid hos min husläkare, men när man, som jag, inte har listat sig hos en specifik läkare (sedan EW slutade) utan får träffa olika läkare varje gång, läkare som är lika ansvarskännande som doktor AT och som inte har haft just det medicinsamtalet med just mig 100 gånger tidigare utan behöver gå igenom allt - det pallar inte jag! Om det inte hade varit för att a) jag var förkyld och trött och b) jag tyckte att jag hade tillbringat tillräckligt mycket tid där som det var och c) jag orkade inte köa en gång till, så hade jag listat mig hos en av de svensktalande läkarna direkt. Det är förstås inget jag kan göra över telefon eller via Vårdguiden.

Efter Apoteket gick jag hem via Konsum. Det tog 40 minuter och det regnade fortfarande.

Elin var hos läkaren igår, lämnade prover och fick svaret idag: hon var på gränsen till lunginflammation, så nu har hon fått en antibiotikakur och en salva för ögonen som fortfarande är irriterade.

...att när man blir smittad ska man ha möjlighet att ge vederbörande en smäll på nosen utan att behöva vara rädd för replessarier! Just det - jag är förkyld!!

60 minuters stavgång i småregn. Det hade kunnat bli 50 minuter om jag inte hade tappat farten fullständigt mot slutet. Tungt. Lite skönt. Ont i knäna och foten efteråt.

"My type" med Saint Motel. 

Är han desperat eller gillar han precis alla sorters kvinnor?

I'm man who's got very specific tics...

Yeah, yeah, you're just my type

Oh, you got a pulse and you are breathing

Jag lyssnar på "Lasermannen" av Gellert Tamas. Jag har inte hunnit så långt ännu, men det behövs inte mycket för att jag ska börja fundera över livslusten. Jag har skrivit om det tidigare och kommer att skriva om det igen för det är något som jag ofta grunnar på. För att knyta ihop det med boken tänker jag på hur det är för någon som överlever ett våldsbrott. I boken och över huvud taget säger man alltid att personen ifråga har haft tur som överlevde. Har personen verkligen tur? Vilka blir sviterna efter ett våldsbrott? Fysiska men/handikapp, sömnsvårigheter, depressioner, ångest förutom allt annat som kommer på köpet. Det kan ju handla om att man lider av det resten av sitt liv. Det finns dem som aldrig återhämtar sig och då undrar jag om de verkligen är tacksamma för att ha överlevt? Ärligt.