Idag kom skjutdörrarna till garderoben och Pär och jag höll på nästan 3 timmar för att få dem och gaveln på plats, men nu står den där - garderoben. 1 månad och 6 dagar tog det vilket är 1 månad för mycket enligt mig och den mesta tiden har gått till att vänta. Vi satte igång direkt när Pär kom hem från arbetet och hoppade över middagen vilket gjorde att när den andra och sista dörren äntligen kom på plats var blodsockret farligt nära irritationsnivå. Det är detaljer kvar. Små detaljer som t.ex att sätta dit "positionsstoppar" som gör att dörrarna stannar kvar i stängt läge. Vi ska oxå tapetsera gaveln och spika fast golvlister och så kommer vi att sätta upp klädkrokar. Fördelarna med att garderoben inte har handtag är att Pär inte kan hänga den ena tvättade, men ostrukna skjortan efter den andra utanpå garderoben. Kanske hänger han de på klädkroken i stället...... (Pär - detta var inte ett tips utan en farhåga!!)

Så här blev det!

Klädkrokarna är av ek och de hittade jag hos Designonline.

När man har en realistisk syn på saker och ting blir man ofta kallad för pessimist eller när man säger att man faktiskt inser sina begränsingar, ja, då blir man stämplad som att ha gett upp, men idag läste jag en artikel på DN.se som handlar om hur det blir när realismen saknas. Det handlar om självkänsla och självförtroende. Det handlar om att det faktiskt inte är möjligt att psyka sig själv till att lyckas med något när man saknar förutsättningarna och att det finns gränser för mental träning. Precis som Julia Skott skriver i "Kroppspanik" måste vi börja se realistiskt på våra kroppar och på vad vi kan åstadkomma med våra kroppar och att vi inte är misslyckade bara för att vi inte uppfyller samhällets och medias märkliga uppfattning om hur saker och ting ska vara. 

Magnus Lindwall är forskare och docent i psykologi. Han anser att alla självhjälpsböcker som finns snarare stjälper än hjälper. De förenklar för mycket och när man inte når det resultat som boken utlovar känner mig sig misslyckad och självkänslan får sig en törn och då får man leta upp en annan självhjälpsbok som tar itu med den problematiken. 

Det handlar om en kombination av de bilder man har av sin egen kompetens inom olika områden. När jag är duktig på något som betyder mycket för mig (att skriva) förstärks min självkänsla och mitt självförtroende och det blir ett plus för hela min hälsa. Om jag däremot skulle få för mig att nå motsvarande nivå där det handlar om t.ex datorer som jag är så sjukt ointresserad av skulle det resultera i att mitt självförtroende får sig en törn, jag känner mig misslyckad och dum i huv'et och vad ska det vara bra för? När det handlar om t.ex matlagning är jag inte är fullständigt tappad bakom en vagn, men ändå inte tillräckligt intresserad för att jämföra mig med de som verkligen kan laga mat och därför känner jag mig inte misslyckad.

"Fokusera alltså mer på uppgiften att utveckla dig själv utan att för den sakens skull tävla mot andra."

45 minuters promenad som var behaglig i ca 5 minuter. Blä!

Elin har kommit in på Högskolans i Södertörn estetikutbildning på 180 poäng! Hon lyckades knipa en plats tack vare sk. sen intagning. "Nu kan jag få ett liv!" som Elin säger efter att ha varit arbetslös i ett halvår och utan pengar.

Den femte delen av den miljö jag har beskrivit tidigare. Den här gången har jag skrivit ett slut på en berättelse som utspelar sig i "Gläntan".

Simon stannade vid kanten av skogen. Bertil stannade även han och när han kände att husse förmodligen skulle bli stående ett tag satte han sig tungt ned. De hade vandrat långt och Bertil var trött i sina korta terrierben.

”Vi är hemma nu, kompis”, sa Simon. ”Vi är hemma…”

Det lilla vita huset mellan ekarna var sig likt med sin veranda och hammocken. Hans pappa hade inte låtit det förfalla utan tydligt målat om med jämna intervaller. Taket såg helt ut. Fönsterluckorna satt inte på sned. Till och med skylten med ordet ”Gläntan” såg fräsch ut. Plötsligt öppnades dörren och en kvinna kom ut på verandan och satte sig i hammocken. Hon hade en ljus sommarklänning och håret hängde i en lång fläta på ryggen. Hammocken gungade till, men kedjorna gnisslade inte. Simon log åt ännu ett tecken på pappans noggrannhet. Sedan kom hans pappa ut och satte sig bredvid kvinnan, lade armen runt henne och drog henne intill sig. Han såg ut att må bra klädd i en jeansskjorta med uppkavlade ärmar och ett par slitna jeans. Pappa och hans nya fru, Maggan. De verkade lyckliga. Tillfreds. Pappan var inte ensam och det tyckte Simon om. Att han lämnade pappan ensam var det enda som hade plågat hans samvete medan han drog land och rike runt i ett försök att komma undan sorgen efter Milla. Plötsligt fylldes han av en saknad som var så stark att den fick honom att ta flera steg framåt ut ur skuggorna. Bertil ställde sig upp, men stod kvar. Han tänkte inte gå i onödan.

”Pappa?”

Anders reagerade långsamt. Han kände igen rösten trots att det var många år sedan han hört den, men vågade inte hoppas på att det var hans son som äntligen återvänt.

”Pappa!”

Rösten var närmare nu och Anders lösgjorde sig från den bekväma närheten bredvid Maggan. Hon hade också hört rösten, men inte känt igen den eftersom hon aldrig hade träffat Simon. Hon hade lyssnat till många historier och minnen och fått ta del av breven som anlänt sporadiskt med poststämplar från Kiruna i norr till Malmö i söder. Skulle hon äntligen få möta honom?

”Simon? Herrgud i himlen, är det verkligen du?”

Anders stod upp nu och såg den unge mannen som kom gående först tveksamt, men sedan allt säkrare och fortare. En liten hund stapplade fram några meter efter. Han tog de få stegen fram till trappan i ett enda kliv, skuttade nedför trappan helt utan den vanliga försiktigheten och sprang Simon till mötes. De möttes i en omfamning som närapå blev en krock och höll om varandra hårt, hårt. Maggan stod kvar på verandan rädd för att störa återföreningen, men hon kände hur ett leende började dra i mungiporna. Anders älskade son hade verkligen kommit hem igen. Medan männen stod kvar med armarna om varandra och skrattade och grät om vart annat fick Maggan syn på Bertil som hade hunnit fram och nu låg ned på sidan. Hunden verkade helt färdig.

”Älskling”, sa Anders, ”kom och hälsa på min Simon!”

Maggan sträckte ut handen för att hälsa, men blev i stället omfamnad. När förvåningen släppt kramade hon tillbaka och kände instinktivt att hon skulle komma att tycka om Simon. Han kändes inte som en främling tack vare allt som Anders hade berättat om honom.

”Välkommen hem, Simon! Det ska bli roligt att få lära känna dig.” Hon mötte hans blick som var trött samtidigt som den strålade av glädje.

”Vem är det du har med dig?”, frågade Anders och pekade på Bertil som fortfarande låg på sidan och nästan såg död ut.

”Det är Bertil”, svarade Simon. ”Jag saknade Milla. Jag saknade sällskapet av en hund, men jag orkade inte med en setter. Den skulle ha påmint mig för mycket om henne, så i stället köpte jag Bertil.”

Nu tittade alla tre på hunden. Plötsligt föll tungan ut ur munnen på honom och det ryckte i ena framtassen. Både Anders och Maggan flämtade till. ”Håller han på att dö?”

”Nä, men han har en väldigt dramatisk läggning.”

Simon gick fram till Bertil och strök honom längs sidan. Bertil drog in tungan och satte sig mödosamt upp. Han viftade trött med svansen. Maggan klev fram och satte sig på huk. Hon strök Bertil över huvudet och lyfte sedan upp honom.

”Kom, så går vi in och ser om vi hittar något ätbart!”

Maggan gick mot huset med Anders och Simon i släptåg.

Så här föreställer jag mig Bertil.

En övning i miljöbeskrivning i 4 delar.

En miljö beskriven med vackra meningar.

De dominerande färgerna är intensivt grönt och mörkt brunt. Solljuset silas mellan grenar och löv. Det råder en känsla av frid och stillhet. Ekarna har stått där länge flera hundra år. De känns trygga och pålitliga. Mellan två av träden står ett litet hus med en veranda längs framsidan. Det står en hammock där. Verandan inspirerar till långa sommarkvällar vaggande i hammocken medan man läser en bok. Huset är litet och består bara av ett sovrum med tillhörande badrum och ett kombinerat kök och allrum. Det är målat i en mild äggskalsvit färg och är välskött. På räcket till verandan sitter en skylt med namnet på platsen, ”Gläntan”. 

Samma miljö beskriven av någon som vantrivs.

De där förbaskade träden som tornar upp sig över en. Ekar som är så gamla att de borde vittra sönder, men i stället är stadigare än något annat. Tystnade ekar i öronen och gör att varje litet surr från den minsta mygga förstoras till vrål från startande raketer. Ett hus som är så litet att man knappt kan vända sig där inne och regniga dagar gör att man blir klaustrofobisk trots att man i vanliga fall inte har problem med trånga utrymmen. Om husägaren hade det minsta förstånd hade verandan glasats in så att man hade fått ett extra rum. Vem sjutton vill ha en hammock? Det är bara 70-åringar som sitter i en sådan och gnäller om att allt var bättre förr medan de gungar fram och tillbaka, fram och tillbaka. ”Gläntan” – fnys! Möjligen så gläntar man på dörren till helvetet.

Samma miljö beskriven med någon som vuxit upp där.

Med risk för att plagiera en boktitel, men Simon och ekarna är passande. Simon växte upp i ”Gläntan”. Han bodde i det lilla huset tillsammans med sin pappa och den chokladbruna settern Milla. Simon kände igen varje ljud som huset gav ifrån sig på kvällen när trävirket svalnade efter en dag av intensiv sol. Eller den första novemberfrosten som krasade under hans skor. Han fascinerades av ekarna som stod där innan han föddes, till och med innan hans pappa föddes. Han kände igen varje skrovlig ojämnhet i barken efter att ha tillbringat många timmar lutad mot stammen medan han läste eller tecknade.  

Samma miljö med någon som har gjort något otäckt där.

Han kom gående i skymningen och hans ljudlösa sätt att röra sig kom av många års vana av att röra sig i naturen. En jägare. Skuggorna var långa. Luften tung av högsommarens alla dofter. Svalorna svirrade fram över himlen.  En svag motvind gjorde att hunden inte märkte honom förrän han var framme på tunet. Den chokladbruna settern skällde, men tvekade sedan. Mannen fortsatte framåt. Hunden iakttog honom uppmärksamt. När han nådde fram till det lilla vita huset och settern ställde han sig på knä medan han hela tiden talade med låg och lugn stämma. ”Hej, vännen. Nä, inte behöver du skälla på mig. Jag är inte farlig. Inte farlig alls…. Är inte husse hemma? Har han lämnat dig att vakta huset åt honom? Då kan han känna sig lugn för det gör du så bra, så bra.” Han sträckte fram handen med handflatan uppåt och lät hunden sniffa. Förmodligen doftade handen av den korv som han hade stoppat ned i en av de rymliga fickorna. Medan hunden sniffade på den väldoftande handen smög hans andra hand upp på hundens huvud och smekte den över de hängande öronen för att sedan ta tag i halsbandet. ”Kom närmare så kan jag klia dig bakom öronen.” Nu hade settern bestämt sig för att mannen inte var något hot och svansen viftade godkännande fram och tillbaka. Hon flyttade närmare medan mannen smekte henne över huvudet. Plötsligt blev doften av korv intensiv och hon gnällde av otålighet innan hon till slut fick sätta tänderna i den. Medan hon njöt av den oväntade godsaken placerade sig mannen bredvid henne och lade armen över hennes rygg medan han hela tiden talade med samma låga och lugna stämma. ”Vet du att jag avskyr hundar? Jag blev nämligen biten när jag var liten. Det var en av de fulaste och jävligaste hundar som jag har sett och den älskade att jaga ungarna i kvarteret. Du är mycket, mycket finare, men du är precis lika dum som alla andra jyckar.” Med en smidig rörelse drog han fram en kniv från stövelskaftet. ”Jag behöver bara vifta lite med en korv så blir jag bästis med vilken jycke som helst. Varenda en har gått på tricket, men de har bara gjort det en gång.” Han skar halsen av settern och satt sedan kvar tills den hade dött. Sedan reste han sig och gick tillbaka samma väg som han hade kommit. Nu hade kvällen hunnit bli mörk och det dröjde inte länge innan han var ett med skuggorna.

När jag skrev den fjärde delen utmanade jag mig själv genom att utsätta hunden för otrevligheter för jag tycker att det är så satans jobbigt när djur far illa. Jag mår fysiskt dåligt. Ändå var den texten lättast att skriva - den hade bästa flytet - och den blev längst och det är nog så att det bor en författare med dragning åt det makabra inuti mig. Jag gillar den här övningen (det finns fler delar av den kvar) för en och samma miljö kan beskrivas och och uppfattas så olika.

G och B kom som planerat och hade med sig en stor Calathea som är urläcker och jag får försöka hålla i liv i den.

Ett garanterat sätt att få mitt gillande går via våra husdjur, både marsvinen och Selma, så när man kommer hem till oss och kanske automatiskt tittar in i Elins/Selmas rum och då utbrister "Mengudvilkensötkanin!" för att genast rusa in och hälsa på Selma, ja, då har man ett stort plus i kanten. Om man sedan blir blixtförälskad i marsvinen och vill hälsa och jag håller fram Maja och man tar Majas ansikte försiktigt mellan sin händer och nästan blir tårögd, ja, då är man godkänd enligt mig. Både G och B är godkända!

Samtalet flöt hyfsat under middagen, men precis som förra gången blev jag trött av ansträngningen att försöka förstå bruten svenska. Soppa, huvudrätt och efterrätt, men de tackade nej till kaffe/te och bröt upp strax före 18. Det kändes litet snopet, men jag blev mest lättad. Jag är så van vid Vårat Gäng som kommer som en flock skräniga måsar, äter allt man ställer fram och blir sittande i flera timmar med kaffemuggarna.

Vi får gäster i morgon. Pärs initiativ och bestämt sedan någon månad tillbaka. Mycket av det Pär gör gör han grundligt. En del av det gör han med stor entusiasm t.ex att planera en middagsbjudning. Varje gång vi ska få gäster går vi igenom olika stadier och vid någon tidpunkt (det är en fördel om denna inte inträffar just den dag som gästerna väntas) kraschar vi alltid. Pärs entusiasm har vid det laget övergått i frenesi/nervositet som fungerar som om någon drar med den grova sidan på en fil över mina nerver. Den här gången kraschade vi igår kväll. Jag tog upp problemet sett från min sida där jag känner att jag får rollen som Sur Käring när jag försöker dämpa honom då planeringen får Nobelmiddagsdimensioner. När jag bromsar blir han irriterad. När dagen D till slut kommer och gästerna med den, så är jag leds. Jag är mentalt trött och även om jag kanske hade lust innan, så är den borta och när gästerna har åkt hem igen känner jag bara halleluja-det-är-över! Sedan kommer tröttheten och den sociala baksmällan. Är det så konstigt om jag inte blir salig när Pär förseslår att vi ska bjuda på middag? Alla stadier inklusive kraschen går väl an när det handlar om Vårat Gäng för med dem kan jag vara mig själv och om jag är trött och osocial är det ingen som tar illa upp, men i morgon kommer 2 personer som jag egentligen inte känner och då vill jag försöka vara mitt trevliga och sociala jag. Det e inge' kul.....

Det har varit dåligt med träning den här veckan, så idag kände jag att det var dax för gummibanden. De nya gummibanden och de har större motstånd än de utslitna. Det gick inte bra. Över huvud taget. Inte direkt tungt, men kroppen kändes motsträvig och koncentrationen var inte på topp. Det kändes segt som gummi och mitt i det hela tappade jag lusten. Luften gick ur mig och jag blev trött. De nya övningarna med Exetuben fungerar i alla fall och utfallen gick bättre utan Exetuben.