När man skriver dialog utan puls radas replikerna bara upp, den ena efter den andra. När man lägger till puls blir det mer liv. Puls är det samma som gester, tonfall, rörelser.

En dialog mellan Emil som vill vinna och Frida som oxå vill vinna. Först kommer replikerna utan puls.

”Kom igen nu! Ge mig en tvåa!”

”Hahaaa! Du kommer att bli stående där tills du blir pensionär!”

”Jag har två gubbar till. Var lagom stöddig.”

”Yes! En sexa. Jag får slå om.”

”Måste du knuffa så hårt?”

”Förlåt. Fick du ett blåmärke?”

”Stick och brinn! Nu vill jag ha en tvåa!”

”Every dog has its day.”

“Det var ren skicklighet. Nu ska jag få fart på mina andra gubbar.”

”En fyra? Vad ska jag med en fyra till? Jag får ju inte hoppa över mina egna gubbar!”

”En sexa! Nu får ni komma ut. Ser ni de där blåa gubbarna? Det är de vi ska knuffa ut så det smäller om det!”

”Ett steg är bättre än inget.”

”Tre sexor i rad! Nu är du rökt, älskling. Du är sååååå rökt.”

”Ta det lugnt! Den flög ända ut i hallen!”

”Oooo, fick du ett blåååmärkeeee?”

”Vad fånig du är. Det är bara ett spel.”

”Fia med knuff är inte bara ett spel. Det är på liv och död!”

”Man skulle kunna tro det. Vill du ha kaffe?”

”Vadå kaffe? Ger du upp? Låter du mig vinna?”

”Ja, gubben min du får vinna.”

Torftigt, eller hur? Så här blir det när jag lägger till puls.

”Kom igen nu! Ge mig en tvåa!”

Emil blåste på tärningen innan han skakade den i handen. Den rullade över bordet och stannade på tre.

”Hahaaa! Du kommer att bli stående där tills du blir pensionär!” Frida skrattade rått och tog tärningen.

”Jag har två gubbar till.”, morrade Emil. ”Var lagom stöddig.”

”Yes! En sexa.” Frida försökte vicka segervisst på rumpan trots att hon satt ned. ”Jag får slå om.”

En femma gjorde att en av Emils pjäser stod i vägen. Hon knuffade undan den med en elegant knyck.

”Måste du knuffa så hårt?”

Emil böjde sig ned och plockade upp sin utknuffade pjäs.

”Förlåt. Fick du ett blåmärke?” Fridas tonfall var retsamt.

”Stick och brinn! Nu vill jag ha en tvåa!”

Emil blåste på tärningen, hårdare den här gången och släppte den. Det blev en tvåa. Han ställde sig upp och sträckte armarna i en segergest.

”Every dog has its day.”, sa Frida i avmätt ton.

“Det var ren skicklighet.”, kontrade Emil. ”Nu ska jag få fart på mina andra gubbar.” Han gnuggade händerna mot varandra med ett förväntansfullt flin.

Frida tog tärningen och slog.

”En fyra? Vad ska jag med en fyra till? Jag får ju inte hoppa över mina egna gubbar!”

Hon sjönk ihop av besvikelse medan Emil slog på nytt.

”En sexa! Nu får ni komma ut. Ser ni de där blåa gubbarna? Det är de vi ska knuffa ut så det smäller om det!” Han satt böjd över sina pjäser och pekade mot Fridas blå. Hon slog en etta och suckade.

”Ett steg är bättre än inget.”

Emil slog en sexa, flyttade den ena pjäsen, slog en till sexa och flyttade och slog sedan ännu en sexa.

”Tre sexor i rad! Nu är du rökt, älskling. Du är sååååå rökt.”

Han knuffade ut en av de blå pjäserna så hårt att den flög i en vid båge.

”Ta det lugnt! Den flög ända ut i hallen!” Hon reste sig och hämtade spelpjäsen som hade landat i en sko. 

”Oooo, fick du ett blåååmärkeeee?” Emil härmade Fridas retsamma tonfall medan han lade huvudet på sned och trutade med läpparna.

”Vad fånig du är. Det är bara ett spel.” Hon satte sig i soffan igen, men hade tappat lusten att fortsätta.

”Fia med knuff är inte bara ett spel. Det är på liv och död!” Emil satte upp en sårad min. Frida reste sig igen och gick mot köket.

”Man skulle kunna tro det. Vill du ha kaffe?”

”Vadå kaffe? Ger du upp? Låter du mig vinna?” Han lät snopen och tittade besviket på spelplanen.

”Ja, gubben min du får vinna.” Och eftersom jag är så storsint, så är det egentligen jag som vinner, tänkte Frida och log för sig själv.

En helt annan sak, eller hur?

Jorun citerade Doris Lessing som har sagt ungefär: ”Det finns inga rätt eller fel i en roman” (jag kan inte hitta citatet) och det intalar jag mig när alla tips och råd gör att hjärnan slår bakut och därmed ger min inre kritiker lördagsgodis.

Det är inte lätt att få ett förlag att nappa, så mycket har jag förstått och det faktumet underlättar inte, tycker jag. ”Det finns inga rätt eller fel”. Ett mattetal kan vara rätt eller fel. Där spelar åsikter och tyckande ingen som helst roll. Jag har många gånger önskat att jag tyckte om matte, men jag avskyr det. Det är ord jag tycker om, inte siffror och nu sitter jag här och har äntligen en idé till en bok och jag får mycket hjälp av den här kursen, men sedan kommer alla förslag, tips och åsikter som en tsunami och jag vill bara springa allt vad jag kan.

”Det finns inga rätt eller fel” frånsett rent språkliga och grammatiska, men de kan rättas till utan att tyckandet blandas in. Idag tänkte jag återigen att jag kommer att skriva en bok som jag själv vill läsa och så tog jag tanken ett steg till: hur vill jag att den här boken ska börja. Strunta i vad alla proffstyckare och åsiktsmaskiner säger! Vilken sorts inledning fängslar mig, mig och ingen annan. ”Det finns inga rätt eller fel”, kom ihåg det!

......med huvudvärk. Den ligger som en betongklump ovanpå huvudet och ibland värker det ända ned i överkäkens tänder. Eftersom varken Ipren eller värkkombo fungerar tänker jag att det är spänningsvärk och då koncentrerar jag mig på att inte spänna käkarna när jag är vaken och att göra anti-spännings-övningar för både käkarna, axlarna och nacken. När det inte fungerar kommer desperationen tassande. Ett vagt killande i halsen och en äckelmatt känsla vid fysisk ansträngning gör att jag misstänker förkylning och i så fall vill jag att den bryter ut, så att jag får möjlighet att bli av med den.