Den femte delen av den miljö jag har beskrivit tidigare. Den här gången har jag skrivit ett slut på en berättelse som utspelar sig i "Gläntan".

Simon stannade vid kanten av skogen. Bertil stannade även han och när han kände att husse förmodligen skulle bli stående ett tag satte han sig tungt ned. De hade vandrat långt och Bertil var trött i sina korta terrierben.

”Vi är hemma nu, kompis”, sa Simon. ”Vi är hemma…”

Det lilla vita huset mellan ekarna var sig likt med sin veranda och hammocken. Hans pappa hade inte låtit det förfalla utan tydligt målat om med jämna intervaller. Taket såg helt ut. Fönsterluckorna satt inte på sned. Till och med skylten med ordet ”Gläntan” såg fräsch ut. Plötsligt öppnades dörren och en kvinna kom ut på verandan och satte sig i hammocken. Hon hade en ljus sommarklänning och håret hängde i en lång fläta på ryggen. Hammocken gungade till, men kedjorna gnisslade inte. Simon log åt ännu ett tecken på pappans noggrannhet. Sedan kom hans pappa ut och satte sig bredvid kvinnan, lade armen runt henne och drog henne intill sig. Han såg ut att må bra klädd i en jeansskjorta med uppkavlade ärmar och ett par slitna jeans. Pappa och hans nya fru, Maggan. De verkade lyckliga. Tillfreds. Pappan var inte ensam och det tyckte Simon om. Att han lämnade pappan ensam var det enda som hade plågat hans samvete medan han drog land och rike runt i ett försök att komma undan sorgen efter Milla. Plötsligt fylldes han av en saknad som var så stark att den fick honom att ta flera steg framåt ut ur skuggorna. Bertil ställde sig upp, men stod kvar. Han tänkte inte gå i onödan.

”Pappa?”

Anders reagerade långsamt. Han kände igen rösten trots att det var många år sedan han hört den, men vågade inte hoppas på att det var hans son som äntligen återvänt.

”Pappa!”

Rösten var närmare nu och Anders lösgjorde sig från den bekväma närheten bredvid Maggan. Hon hade också hört rösten, men inte känt igen den eftersom hon aldrig hade träffat Simon. Hon hade lyssnat till många historier och minnen och fått ta del av breven som anlänt sporadiskt med poststämplar från Kiruna i norr till Malmö i söder. Skulle hon äntligen få möta honom?

”Simon? Herrgud i himlen, är det verkligen du?”

Anders stod upp nu och såg den unge mannen som kom gående först tveksamt, men sedan allt säkrare och fortare. En liten hund stapplade fram några meter efter. Han tog de få stegen fram till trappan i ett enda kliv, skuttade nedför trappan helt utan den vanliga försiktigheten och sprang Simon till mötes. De möttes i en omfamning som närapå blev en krock och höll om varandra hårt, hårt. Maggan stod kvar på verandan rädd för att störa återföreningen, men hon kände hur ett leende började dra i mungiporna. Anders älskade son hade verkligen kommit hem igen. Medan männen stod kvar med armarna om varandra och skrattade och grät om vart annat fick Maggan syn på Bertil som hade hunnit fram och nu låg ned på sidan. Hunden verkade helt färdig.

”Älskling”, sa Anders, ”kom och hälsa på min Simon!”

Maggan sträckte ut handen för att hälsa, men blev i stället omfamnad. När förvåningen släppt kramade hon tillbaka och kände instinktivt att hon skulle komma att tycka om Simon. Han kändes inte som en främling tack vare allt som Anders hade berättat om honom.

”Välkommen hem, Simon! Det ska bli roligt att få lära känna dig.” Hon mötte hans blick som var trött samtidigt som den strålade av glädje.

”Vem är det du har med dig?”, frågade Anders och pekade på Bertil som fortfarande låg på sidan och nästan såg död ut.

”Det är Bertil”, svarade Simon. ”Jag saknade Milla. Jag saknade sällskapet av en hund, men jag orkade inte med en setter. Den skulle ha påmint mig för mycket om henne, så i stället köpte jag Bertil.”

Nu tittade alla tre på hunden. Plötsligt föll tungan ut ur munnen på honom och det ryckte i ena framtassen. Både Anders och Maggan flämtade till. ”Håller han på att dö?”

”Nä, men han har en väldigt dramatisk läggning.”

Simon gick fram till Bertil och strök honom längs sidan. Bertil drog in tungan och satte sig mödosamt upp. Han viftade trött med svansen. Maggan klev fram och satte sig på huk. Hon strök Bertil över huvudet och lyfte sedan upp honom.

”Kom, så går vi in och ser om vi hittar något ätbart!”

Maggan gick mot huset med Anders och Simon i släptåg.

Så här föreställer jag mig Bertil.