En övning i miljöbeskrivning i 4 delar.

En miljö beskriven med vackra meningar.

De dominerande färgerna är intensivt grönt och mörkt brunt. Solljuset silas mellan grenar och löv. Det råder en känsla av frid och stillhet. Ekarna har stått där länge flera hundra år. De känns trygga och pålitliga. Mellan två av träden står ett litet hus med en veranda längs framsidan. Det står en hammock där. Verandan inspirerar till långa sommarkvällar vaggande i hammocken medan man läser en bok. Huset är litet och består bara av ett sovrum med tillhörande badrum och ett kombinerat kök och allrum. Det är målat i en mild äggskalsvit färg och är välskött. På räcket till verandan sitter en skylt med namnet på platsen, ”Gläntan”. 

Samma miljö beskriven av någon som vantrivs.

De där förbaskade träden som tornar upp sig över en. Ekar som är så gamla att de borde vittra sönder, men i stället är stadigare än något annat. Tystnade ekar i öronen och gör att varje litet surr från den minsta mygga förstoras till vrål från startande raketer. Ett hus som är så litet att man knappt kan vända sig där inne och regniga dagar gör att man blir klaustrofobisk trots att man i vanliga fall inte har problem med trånga utrymmen. Om husägaren hade det minsta förstånd hade verandan glasats in så att man hade fått ett extra rum. Vem sjutton vill ha en hammock? Det är bara 70-åringar som sitter i en sådan och gnäller om att allt var bättre förr medan de gungar fram och tillbaka, fram och tillbaka. ”Gläntan” – fnys! Möjligen så gläntar man på dörren till helvetet.

Samma miljö beskriven med någon som vuxit upp där.

Med risk för att plagiera en boktitel, men Simon och ekarna är passande. Simon växte upp i ”Gläntan”. Han bodde i det lilla huset tillsammans med sin pappa och den chokladbruna settern Milla. Simon kände igen varje ljud som huset gav ifrån sig på kvällen när trävirket svalnade efter en dag av intensiv sol. Eller den första novemberfrosten som krasade under hans skor. Han fascinerades av ekarna som stod där innan han föddes, till och med innan hans pappa föddes. Han kände igen varje skrovlig ojämnhet i barken efter att ha tillbringat många timmar lutad mot stammen medan han läste eller tecknade.  

Samma miljö med någon som har gjort något otäckt där.

Han kom gående i skymningen och hans ljudlösa sätt att röra sig kom av många års vana av att röra sig i naturen. En jägare. Skuggorna var långa. Luften tung av högsommarens alla dofter. Svalorna svirrade fram över himlen.  En svag motvind gjorde att hunden inte märkte honom förrän han var framme på tunet. Den chokladbruna settern skällde, men tvekade sedan. Mannen fortsatte framåt. Hunden iakttog honom uppmärksamt. När han nådde fram till det lilla vita huset och settern ställde han sig på knä medan han hela tiden talade med låg och lugn stämma. ”Hej, vännen. Nä, inte behöver du skälla på mig. Jag är inte farlig. Inte farlig alls…. Är inte husse hemma? Har han lämnat dig att vakta huset åt honom? Då kan han känna sig lugn för det gör du så bra, så bra.” Han sträckte fram handen med handflatan uppåt och lät hunden sniffa. Förmodligen doftade handen av den korv som han hade stoppat ned i en av de rymliga fickorna. Medan hunden sniffade på den väldoftande handen smög hans andra hand upp på hundens huvud och smekte den över de hängande öronen för att sedan ta tag i halsbandet. ”Kom närmare så kan jag klia dig bakom öronen.” Nu hade settern bestämt sig för att mannen inte var något hot och svansen viftade godkännande fram och tillbaka. Hon flyttade närmare medan mannen smekte henne över huvudet. Plötsligt blev doften av korv intensiv och hon gnällde av otålighet innan hon till slut fick sätta tänderna i den. Medan hon njöt av den oväntade godsaken placerade sig mannen bredvid henne och lade armen över hennes rygg medan han hela tiden talade med samma låga och lugna stämma. ”Vet du att jag avskyr hundar? Jag blev nämligen biten när jag var liten. Det var en av de fulaste och jävligaste hundar som jag har sett och den älskade att jaga ungarna i kvarteret. Du är mycket, mycket finare, men du är precis lika dum som alla andra jyckar.” Med en smidig rörelse drog han fram en kniv från stövelskaftet. ”Jag behöver bara vifta lite med en korv så blir jag bästis med vilken jycke som helst. Varenda en har gått på tricket, men de har bara gjort det en gång.” Han skar halsen av settern och satt sedan kvar tills den hade dött. Sedan reste han sig och gick tillbaka samma väg som han hade kommit. Nu hade kvällen hunnit bli mörk och det dröjde inte länge innan han var ett med skuggorna.

När jag skrev den fjärde delen utmanade jag mig själv genom att utsätta hunden för otrevligheter för jag tycker att det är så satans jobbigt när djur far illa. Jag mår fysiskt dåligt. Ändå var den texten lättast att skriva - den hade bästa flytet - och den blev längst och det är nog så att det bor en författare med dragning åt det makabra inuti mig. Jag gillar den här övningen (det finns fler delar av den kvar) för en och samma miljö kan beskrivas och och uppfattas så olika.

G och B kom som planerat och hade med sig en stor Calathea som är urläcker och jag får försöka hålla i liv i den.

Ett garanterat sätt att få mitt gillande går via våra husdjur, både marsvinen och Selma, så när man kommer hem till oss och kanske automatiskt tittar in i Elins/Selmas rum och då utbrister "Mengudvilkensötkanin!" för att genast rusa in och hälsa på Selma, ja, då har man ett stort plus i kanten. Om man sedan blir blixtförälskad i marsvinen och vill hälsa och jag håller fram Maja och man tar Majas ansikte försiktigt mellan sin händer och nästan blir tårögd, ja, då är man godkänd enligt mig. Både G och B är godkända!

Samtalet flöt hyfsat under middagen, men precis som förra gången blev jag trött av ansträngningen att försöka förstå bruten svenska. Soppa, huvudrätt och efterrätt, men de tackade nej till kaffe/te och bröt upp strax före 18. Det kändes litet snopet, men jag blev mest lättad. Jag är så van vid Vårat Gäng som kommer som en flock skräniga måsar, äter allt man ställer fram och blir sittande i flera timmar med kaffemuggarna.