Jag fortsätter att läsa i "Kroppspanik" och inser att jag har dragit på mig en ätstörning. Nej, det handlar inte om vare sig anorexi eller bulimi utan en störning i den bemärkelsen att jag inte har ett avslappnat förhållande till mat eller till att äta. Jag har haft det här i ca 10 år nu. Samma år som min svärfar fyllde 70 provade jag Viktväktarna för första gången (då vägde jag 95 kg) och det var starten och i år fyllde han 80, så 10 års nojande om vad jag ska äta och inte äta. Om jag förenklar å det grövsta, så är det nojandet som har fått mig att gå upp de kilon jag förlorade plus många till (nu väger jag 103 kg) eftersom det är jävligt stressande att noja kring mat och ätande och stress kan leda till viktökning. Att noja kring något som hör till vardagen, som är omöjligt att kringgå så vida jag inte trillar av pinn, kan inte vara annat än stressande. Jag skyller inte på någon, jag bara konstaterar.

När jag behöver prata med någon pratar jag med min man och det går att prata om allt med honom. Vi är båda intresserade av kost och träning. Ibland går åsikterna isär och det kan jag hantera, men det är när hans blick blir tom och jag inte når fram trots att jag försöker förklara tills jag blir blå i nyllet och nästan står upp och skriker som jag känner frustration och hopplöshet. Vid middagen idag ville jag praat om hur stort intryck "Kroppspanik" har gjort på mig och då kom frustrationen och hopplöshetskänslan. Antingen är han helt ointresserad eller så förklarar jag dåligt tills jag kom på att han aldrig har haft problem med vikten. Han har alltid varit smal eller normalviktig, så hur ska han kunna förstå hur dömd och föraktad jag känner mig så fort jag är ute bland folk? Han har ingen anledning att tänka på hur alla är smala och glada i tv-serier och filmer, böcker och tidningar. Han vet inte hur det känns att behöva köpa kläderna från avdelningen med stora storlekar som oftast är placerad i ett mörkt hörn av butiken. Han har förmodligen inte upplevt hur läkaren ser skeptisk ut när hen får höra att jag faktiskt tycker väldigt mycket om att träna. Visst håller jag med när han säger att det handlar mycket om ens egen attityd, men det finns gränser även där.

När han var på Öland nu i somras samtidigt som svägerskan med familj och även svärföräldrarna kände han sig trängd när mattjatet blev för intensivt och motstridigt. Han fick pikar för att han har blivit lite rund om magen samtidigt som det tjatades om att "äta tills all mat var slut" för att vid fikat bli ifrågasatt när han tackade nej till fikabrödet. Till slut sa han ifrån och de fick en tankeställare. Han har bestämt sig för att inte äta bullar eller godis och då gör han inte det och han kan inte förstå att det inte är lika enkelt för alla andra. Jag frågade honom varför han hade bestämt sig för det, men han kunde inte ge mig ett tillfredsställande svar. För mig är det en oerhört stor skillnad när jag bestämmer mig för att inte dricka Coca Cola pga. att det inte är nyttigt med så mycket socker trots att jag tycker att det är gott än om jag bestämmer mig därför att jag helt enkelt inte är sugen, inte tycker att det är gott. "Vad har sug med nånting att göra?" undrar han. Skillnaden ligger i att jag nekar mig själv något respektive att jag inte vill ha det. Psykologiskt sett är skillnaden milsvid. Det kan inte han förstå och det har oxå att göra med att han aldrig har befunnit sig i ett läge där han behövt debattera med sitt samvete. Det här ska jag påminna mig själv om för att slippa den frustration som kommer när jag inte kan göra mig förstådd. 

Jag somnade före midnatt och sov till 7 när jag vaknade av att jag var kissnödig fast jag försökte förtränga det i hela 25 minuter för sängen var såååå skön. Efter toalettbesöket fick marsvinen frukost och Maja dagens första antibiotikados. Sedan lade jag mig igen och sov till 11 när mobillarmet väckte mig. Jag ställde om det först till 12 och somnade om och sedan till halv 13 och somnade om. Jösses, vad jag hade svårt att vakna! Det var, som så ofta, marsvinens matbehov som fick upp mig, men det var under protest. Jag kan inte sova så här mycket så vida det inte är vad kroppen behöver och ibland gapar kroppen högst.

Varning utfärdas! Detta är ett långt inlägg utan bilder. Det är mina funderingar och reflektioner om vikt och hälsa. Det finns inga lättköpta plattityder eller fantasilösa pepp-bilder med engelsk text. Om du känner att din hjärna inte pallar kan du sluta läsa nu.

Idag började jag läsa Julia Skotts bok "Kroppspanik: fett lögner & sjukt onödig ångest" och jag känner mig inspirerad. För en gångs skull handlar det inte om att jag känner mig inspirerad till att gå in för en kosthållning som jag förmodligen inte kommer att kunna hålla mig till i hopp om att bli en sundis i stället för en rundis eller att gå ned i vikt för att kunna köpa alla snygga kläder som inte finns i storlek 52 eller att börja hårdträna med hopp om armmuskler och magrutor. Nä, jag känner mig inspirerad till att tänka annorlunda, till att sluta betrakta mig själv så kritiskt och i stället börja betrakta omvärlden kritiskt. Jag är anhängare av tron på eget ansvar och av att inte skylla mina misslyckanden på andra, men det finns en gräns för när jag känner mig för motarbetad, när jag inte längre kan ignorera media och människors trångsynthet och hjärndöda fördomar. Här känner jag att Julia Skott kan hjälpa mig!

Eget ansvar: jag har ansvar för min vikt och det är ingen annans fel att jag väger 103 kg. Andras ansvar: det är faktiskt inte mitt fel att jag mår dåligt över att jag väger 103 kg. Naturligtvis kan jag sätta upp affirmationslappar på spegeln och peppa mig själv dagligen och stundligen. Naturligtvis kan jag sträcka på mig och intala mig själv att jag duger som jag är och att ingen vet någonting om mig och anledningen till att jag är fet. Naturligtvis kan jag stoppa in proppar i öronen och sätta skygglappar för ögonen, men jag vill inte leva så. Jag börjar tro att man måste vara en buddhistmunk med maxad inre frid som hela tiden ler överseenda åt världens vansinne (ungefär som med Dalai Lama) för att freda mig från tidningsartiklar, löpsedlar, reklam, filmer och till och med böcker. 

Jag har aldrig varit nöjd med min kropp utom en kort period när jag var nyförälskad och vansinnigt fascinerad av att ha hittat en kille (numera min man) som tyckte om mig och min kropp precis som vi var. Kroppsnojan började i tonåren när jag läste Halequinromaner (tidigt 80-tal). Kvinnorna var alltid storbystade ("....som inte ens en herrskjorta kunde dölja...") med platta magar och långa ben och ordet perfekt förekom lite för ofta. Jag minns precis när jag fick nog av det. När jag läste en mening i stil med: "Han stod kvar nedanför trappan och såg på hennes perfekt formade höfter medan hon fortsatte blablabla." Där och då ville jag kräkas och jag slängde faktiskt pocketboken i väggen. 

Tillbaka till boken! Marilyn Wann lär ha sagt att det enda du kan diagnostisera genom att se på en överviktig människa är dina egna fördomar och känslor om överviktiga kroppar. Varför kan jag aldrig formulera mig lika klockrent?! Julia Skott är, precis som jag, en BMI-förnekare (Julia Skotts eget ord). Jag har förkastat BMI-metoden för flera år sedan efter att ha läst en hel del i samband med min LCHF-period. "Vikten säger inte så mycket om hur du mår, bara om vilket tryck du utövar på jordskorpan och det är inte intressant alls faktiskt." skriver Lars-Erik Litsfeldt. När jag såg den där personlige tränaren på SATS som bestod av enbart muskler började jag fundera på hans BMI eftersom muskler väger mer än fett. Det borde inte skilja sig alltför mycket från mitt värde, men inte tusan anses han vara överviktig eller ohälsosam! 

På den tiden jag var normalviktig kunde jag klä mig i storlek 38/40 och det motsvarade M (medium), 42/44 motsvarade L (large) och 46/48 motsvarade XL (extra large). Storlekarna har ändrats sedan dess så att 42/44 har ändrats till L. När media fläskade på (oavsiktlig ordvits - haha!) med bilder av modeller som var "plus size" blev jag alltid exalterad och började hoppas att de smala idealen var på tillbakagång tills jag förstod att "plus size" var det samma som 44/46 som i mina ögon är normalviktig. Jag går inte på det längre. Gränserna för BMI-värdena har oxå ändrats för att passa ihop med WHO. Värdet för övervikt sänktes från en dag till en annan vilket medförde att många människor plötsligt var överviktiga utan ens ha hunnit äta frukost och det är när storlekar och matematiska värden ändras som man får intryck av FETMAEPIDEMI. Fakta är att endast 14% av den svenska befolkningen kategoriserades som feta år 2012. Inte ens en femtedel av befolkningen. 35% kategoriserades som överviktiga, men då framgår det inte hur många kilon för mycket som det handlar om. Det kallar inte jag för epidemi.

Om jag hade mycket pengar eller om jag var begåvad med färdigheten att kunna sy mina egna kläder hade jag haft helt andra möjligheter att klä mig snyggt. När KappAhl introducerade sitt märke XLNT var ett av argumenten att kläder i stora storlekar kräver mer av sömmar och material och så är det. Tyvärr, tycker jag inte att de har lyckats leva upp till det kvalitétstänkandet för även om det är de kläderna jag alltid siktar in mig på när jag måste förnya garderoben, så är de varken välgjorda eller välsittande. Det är tältliknande saker som tappar formen efter ett par tvättar och i urtrista dämpade färger eller med så hiskeliga mönster att jag får känslan av bestaffning över att behöva de storlekarna. Om jag hade råd inbillar jag mig att jag skulle kunna köpa kläder som är anpassade till min kroppsform i stället för att jag ska anpassa mig till kläderna. Om jag hade pengar skulle jag kunna låta sy kläder speciellt för mig. Det skulle inte handla om att plagg som döljer, förminskar eller distraherar. Naturligtvis kan man vara väklädd i storlek 52 om plagget är sytt för de förutsättningarna, men det kostar. Antar jag. Jag inbillar mig att mitt intresse för kläder skulle bli större om jag blev mindre (ordvits igen!) för när jag var normalviktig tyckte jag om att köpa kläder, men skulle det vara en vettig anledning att gå ned i vikt? Jag är ju en stugsittare och behöver egentligen inte så mycket kläder mer än mjuka tröjor och leggings. 

När jag hade min husläkare EW upplevde jag inte henne som det minsta fördömande för att jag väger för mycket. Jag röker inte och har aldrig gjort det. Jag dricker inte och har aldrig gjort det. Jag är medveten om vad som är bra mat och inte. Jag tränar 4-5 gånger i veckan. Alla mina värden är bra, till och med mycket bra (mitt blodtryck har varit för högt en enda gång och då hade jag havandeskapsförgiftning), förutom kolesterolet. Jag vet nu att det inte behöver vara livshotande med ett högt kolesterolvärde, så jag kommer inte att börja äta medicin för det igen. Jag tyckte mycket om doktor EW och jag hade nog enorm tur som hade henne för i Julia Skotts bok finns många exempel på hur fördömande läkare kan vara bara för att patienten är överviktig. Den enda riktigt otäcka människan jag har råkat ut för var Dietisten från Helvetet som lyssnade mer på sin egen skärande stämma än på mig. Hon berättade att hon själv hade varit överviktig, så hon visste minsann hur det var och eftersom hon hade lyckats gå ned i vikt borde alla andra kunna det oxå och om hennes råd och metoder inte skulle fungera för mig, så var det mig det var fel på.

......att USA är det enda industrialiserade land som i dag inte har vare sig betald sjukersättning, lagstadgad semester eller föräldraförsäkring. Hur ska man då ha någon som helst chans?!

Morris Pearl: "Jag menar att ett land bör dömas efter hur de behandlar de sämst ställda." 

Sverige är inte perfekt, men vi har det bättre än amerikanerna!

Igår var jag trött - idag har jag känt mig betydligt piggare.

Igår hade jag ont - idag har det varit bättre.

Igår var det en dålig hungerdag - idag har jag känt mig lagom mätt.

Igår var ingenting gott (inte ens teet blev bra) - idag har det smakat bättre (teet blev absolut bra).

Igår var det hemskt att träna - idag var det enbart skönt.

Det blev ett gummibandspass idag på eftermiddagen och det var roligt, det var jobbigt, det var svettigt och det var skönt och jag tänkte att: "Där satt den!". Äntligen!

Både igår och idag har jag, tyvärr, känt av Spiken I Ryggen för första gången på länge och det gillar jag inte. Förhoppningsvis behöver jag bara fortsätta att hålla igång träningen och att jag har haft ont pga. jag har suttit för mycket. Jag tog faktiskt en dubbeldos/värkkombo nu på kvällen. 

Jag sov dåligt inatt och det var svårt att stiga upp klockan 8 för att ge marsvinen frukost och Maja medicin. En 20 minuters tempopromenad till ICA för att hämta de nya gummibanden. 30 minuters promenad med tempo mesta tiden, men strax innan jag var framme vi Konsum gick luften ur mig lika snabbt som ur en ballong som spricker. Den sista biten hem var löjligt jobbig och kassen kändes grymt tung fast jag inte skulle ha tyckt det om jag hade haft kvar luften i mig. Jag fick hela tiden flytta kassen från ena handen till den andra för att orka och en kort stund fick jag nästan panik för att jag aldrig verkade komma hem. Dagens träningspass hade jag gärna varit utan......

När jag hade packat upp gummibanden som verkade långa ("Hur lång ska man vara för att kunna använda de här?!) och tittat igenom bladet med övningarna kunde jag konstatera att det inte var den sortens gummiband med handtag som jag trodde att jag hade beställt. Varenda övning gick ut på att bandet fästes i något i stil med krok eller dörr. De får gå i retur. Jag kollade lite mer på nätet och hittade Gymgrossisten där jag beställde Casalls Exetube som är den sorten jag är ute efter. Jag tittade på instruktionsvideon för att försäkra mig......

20 över 16 satt jag i soffhörnet och var trött, trött, trött och hade lätt huvudvärk och det verkade som ett bra tillfälle att köra självhypnosen. Om inte annat skulle man ju känna sig energifylld efteråt enligt författaren. Jag hade inga problem att fokusera på rösten eller att slappna av. Det gick riktigt bra och ett tag var kroppen så avslappnad och tung att både ben och armar var som bortdomnade. Sedan somnade jag. Hehe. Den tuppluren hade ingen uppiggande effekt. Jag var lika trött efteråt och hade fortfarande huvudvärk. Jag får försöka igen.

Negativt formulerat kan jag verka desperat och kastar mig över vilken metod som helst som kan få mig att gå ned i vikt. Positivt formulerat är jag öppen för att prova på olika metoder. Nu har jag tänkt att prova självhypnos. Jag hittade en 40 minuter lång session med Anna-Lena Mellblom som riktar in sig på just viktminskning/ -kontroll. Jag har lyssnat igenom allt en gång och nu är det meningen att jag ska öva minst 1 gång om dagen i 10 dagar och det tänker jag göra. Min första reaktion var att mitt problem inte så mycket handlar om att jag äter för mycket mat och stoppar i mig mellan måltiderna utan att jag äter fel, men jag tänker prova. Allt som inte får mig att må sämre är värt ett försök!

Vad är egentligen skillnaden mellan självhypnos och meditation?

Det finns 4 drömmar som återkommer i olika variationer och jag har listat ut varför de dyker upp bara ibland. 

När jag gruvar mig för någonting t.ex att åka till veterinären drömmer jag om att vi har flyttat tillbaka till Fornbacken 75. Att flytta från vår trea i 29:an till den fyran var ett megamisstag med en enorm vantrivsel som följd, men om vi inte hade gjort det, så hade vi heller aldrig varit angelägna om att flytta vidare och då hade vi gått miste om det här Paradiset i Rönninge. I drömmen är den förhärskande känslan att jag är fast i vantrivsel och en oförståelse till varför vi flyttade från Rönninge. En variation är att jag tjatar på Pär att ta reda på om lägenheten i Rönninge redan har blivit såld eller om vi kan flytta tillbaka. En annan variation är att den lägenhet vi flyttar till alltid är full av den förre ägarens prylar som h*n inte har orkat ta med eller slänga. Den här drömmen hade jag senast natten till i söndax när jag visste att jag skulle behöva ringa vetten angående Maja.

När jag är stressad inför någonting och t.ex ska ta mig till ett ställe som är nytt för mig drömmer jag att jag försöker slå ett telefonnummer, kanske till Pärs mobil, men hur jag än gör blir det fel. Knapparna är för små eller så är jag nervös eller så måste jag hela tiden jämföra med lappen där numret är uppskrivet. Jag lyckas aldrig. Jag kan tänka mig att jag drömde det här natten innan jag skulle ta mig hela vägen till MBT-skoaffären.

När jag känner att jag inte har kontroll drömmer jag antingen att det kryllar av marsvin hemma hos oss, marsvin som jag inte vet var de kommer ifrån och det blir bara fler och fler eller att människor väller in hemma hos mig och att jag inte kan få dem att gå.

När jag behöver vara ensam drömmer jag att dörren inte går att låsa; jag drar dörren mot mig hårt och ser till att den är stängd och jag vrider nyckeln i låset, men när jag trycker ned handtaget går dörren upp i alla fall. 

Natten till idag hade jag en variant på för-lite-kontroll-temat. Pär satt på golvet i Elins rum och försökte få in Selma i buren, men hur han än gjorde slank hon ut. Han försökte om och om igen med samma resultat tills jag såg att buren inte ens satt ihop utan var delad i 2 mindre burar och att Selma slank emellan. Så försvann Pär och Selma och jag var i Elins rum med 2 främmande kaniner. En liten grå och tufsig sak med öronen åt alla möjliga håll och en STOR (4-5 kg) ljusbrun med upprättstående öron som jag hela tiden försökte dra i nackskinnet eftersom jag inte orkade lyfta den. När det uppdagades att Elin hade impulsköpt de här kaninerna, men att hon blånekade och att det var jag som skulle få ta hand om dem blev jag så arg att jag grät. Jag gick omkring och grät och skällde och mitt i alltihop gick dörren inte att låsa och en låssmed dök upp (poff!). Jag beklagade mig för honom och han sa att det var Robins fel. Eftersom Robin inte vill ha kaniner i sin lägenhet hade Elin reagerat tvärtom och köpt 2 till. "Ja, det är ditt fel!" hördes 3 killar säga. Det var Robins kompisar och de stod uppradade som en talkör i en grekisk tragedi. "Vadååååå?" svarade Robin och var helt oförstående. Han hade morotsrött hår med samma konsistens som svinto och runda Harry Potter-brillor. Slut! För dig som läser min blog regelbundet är den här drömmen pinsamt tydlig för det har naturligtvis med kanintjafset att göra, men själva uppdykandet av kaniner har med kontroll att göra. Elin följde med Pär till Öland idag och även Selma och det var Robin som skulle skjutsa dem till stationen. Robin är hopplös när det gäller att passa tider och jag var orolig för/säker på att Elin inte skulle hinna med och att Pär skulle åka utan henne.