Varning utfärdas! Detta är ett långt inlägg utan bilder. Det är mina funderingar och reflektioner om vikt och hälsa. Det finns inga lättköpta plattityder eller fantasilösa pepp-bilder med engelsk text. Om du känner att din hjärna inte pallar kan du sluta läsa nu.

Idag började jag läsa Julia Skotts bok "Kroppspanik: fett lögner & sjukt onödig ångest" och jag känner mig inspirerad. För en gångs skull handlar det inte om att jag känner mig inspirerad till att gå in för en kosthållning som jag förmodligen inte kommer att kunna hålla mig till i hopp om att bli en sundis i stället för en rundis eller att gå ned i vikt för att kunna köpa alla snygga kläder som inte finns i storlek 52 eller att börja hårdträna med hopp om armmuskler och magrutor. Nä, jag känner mig inspirerad till att tänka annorlunda, till att sluta betrakta mig själv så kritiskt och i stället börja betrakta omvärlden kritiskt. Jag är anhängare av tron på eget ansvar och av att inte skylla mina misslyckanden på andra, men det finns en gräns för när jag känner mig för motarbetad, när jag inte längre kan ignorera media och människors trångsynthet och hjärndöda fördomar. Här känner jag att Julia Skott kan hjälpa mig!

Eget ansvar: jag har ansvar för min vikt och det är ingen annans fel att jag väger 103 kg. Andras ansvar: det är faktiskt inte mitt fel att jag mår dåligt över att jag väger 103 kg. Naturligtvis kan jag sätta upp affirmationslappar på spegeln och peppa mig själv dagligen och stundligen. Naturligtvis kan jag sträcka på mig och intala mig själv att jag duger som jag är och att ingen vet någonting om mig och anledningen till att jag är fet. Naturligtvis kan jag stoppa in proppar i öronen och sätta skygglappar för ögonen, men jag vill inte leva så. Jag börjar tro att man måste vara en buddhistmunk med maxad inre frid som hela tiden ler överseenda åt världens vansinne (ungefär som med Dalai Lama) för att freda mig från tidningsartiklar, löpsedlar, reklam, filmer och till och med böcker. 

Jag har aldrig varit nöjd med min kropp utom en kort period när jag var nyförälskad och vansinnigt fascinerad av att ha hittat en kille (numera min man) som tyckte om mig och min kropp precis som vi var. Kroppsnojan började i tonåren när jag läste Halequinromaner (tidigt 80-tal). Kvinnorna var alltid storbystade ("....som inte ens en herrskjorta kunde dölja...") med platta magar och långa ben och ordet perfekt förekom lite för ofta. Jag minns precis när jag fick nog av det. När jag läste en mening i stil med: "Han stod kvar nedanför trappan och såg på hennes perfekt formade höfter medan hon fortsatte blablabla." Där och då ville jag kräkas och jag slängde faktiskt pocketboken i väggen. 

Tillbaka till boken! Marilyn Wann lär ha sagt att det enda du kan diagnostisera genom att se på en överviktig människa är dina egna fördomar och känslor om överviktiga kroppar. Varför kan jag aldrig formulera mig lika klockrent?! Julia Skott är, precis som jag, en BMI-förnekare (Julia Skotts eget ord). Jag har förkastat BMI-metoden för flera år sedan efter att ha läst en hel del i samband med min LCHF-period. "Vikten säger inte så mycket om hur du mår, bara om vilket tryck du utövar på jordskorpan och det är inte intressant alls faktiskt." skriver Lars-Erik Litsfeldt. När jag såg den där personlige tränaren på SATS som bestod av enbart muskler började jag fundera på hans BMI eftersom muskler väger mer än fett. Det borde inte skilja sig alltför mycket från mitt värde, men inte tusan anses han vara överviktig eller ohälsosam! 

På den tiden jag var normalviktig kunde jag klä mig i storlek 38/40 och det motsvarade M (medium), 42/44 motsvarade L (large) och 46/48 motsvarade XL (extra large). Storlekarna har ändrats sedan dess så att 42/44 har ändrats till L. När media fläskade på (oavsiktlig ordvits - haha!) med bilder av modeller som var "plus size" blev jag alltid exalterad och började hoppas att de smala idealen var på tillbakagång tills jag förstod att "plus size" var det samma som 44/46 som i mina ögon är normalviktig. Jag går inte på det längre. Gränserna för BMI-värdena har oxå ändrats för att passa ihop med WHO. Värdet för övervikt sänktes från en dag till en annan vilket medförde att många människor plötsligt var överviktiga utan ens ha hunnit äta frukost och det är när storlekar och matematiska värden ändras som man får intryck av FETMAEPIDEMI. Fakta är att endast 14% av den svenska befolkningen kategoriserades som feta år 2012. Inte ens en femtedel av befolkningen. 35% kategoriserades som överviktiga, men då framgår det inte hur många kilon för mycket som det handlar om. Det kallar inte jag för epidemi.

Om jag hade mycket pengar eller om jag var begåvad med färdigheten att kunna sy mina egna kläder hade jag haft helt andra möjligheter att klä mig snyggt. När KappAhl introducerade sitt märke XLNT var ett av argumenten att kläder i stora storlekar kräver mer av sömmar och material och så är det. Tyvärr, tycker jag inte att de har lyckats leva upp till det kvalitétstänkandet för även om det är de kläderna jag alltid siktar in mig på när jag måste förnya garderoben, så är de varken välgjorda eller välsittande. Det är tältliknande saker som tappar formen efter ett par tvättar och i urtrista dämpade färger eller med så hiskeliga mönster att jag får känslan av bestaffning över att behöva de storlekarna. Om jag hade råd inbillar jag mig att jag skulle kunna köpa kläder som är anpassade till min kroppsform i stället för att jag ska anpassa mig till kläderna. Om jag hade pengar skulle jag kunna låta sy kläder speciellt för mig. Det skulle inte handla om att plagg som döljer, förminskar eller distraherar. Naturligtvis kan man vara väklädd i storlek 52 om plagget är sytt för de förutsättningarna, men det kostar. Antar jag. Jag inbillar mig att mitt intresse för kläder skulle bli större om jag blev mindre (ordvits igen!) för när jag var normalviktig tyckte jag om att köpa kläder, men skulle det vara en vettig anledning att gå ned i vikt? Jag är ju en stugsittare och behöver egentligen inte så mycket kläder mer än mjuka tröjor och leggings. 

När jag hade min husläkare EW upplevde jag inte henne som det minsta fördömande för att jag väger för mycket. Jag röker inte och har aldrig gjort det. Jag dricker inte och har aldrig gjort det. Jag är medveten om vad som är bra mat och inte. Jag tränar 4-5 gånger i veckan. Alla mina värden är bra, till och med mycket bra (mitt blodtryck har varit för högt en enda gång och då hade jag havandeskapsförgiftning), förutom kolesterolet. Jag vet nu att det inte behöver vara livshotande med ett högt kolesterolvärde, så jag kommer inte att börja äta medicin för det igen. Jag tyckte mycket om doktor EW och jag hade nog enorm tur som hade henne för i Julia Skotts bok finns många exempel på hur fördömande läkare kan vara bara för att patienten är överviktig. Den enda riktigt otäcka människan jag har råkat ut för var Dietisten från Helvetet som lyssnade mer på sin egen skärande stämma än på mig. Hon berättade att hon själv hade varit överviktig, så hon visste minsann hur det var och eftersom hon hade lyckats gå ned i vikt borde alla andra kunna det oxå och om hennes råd och metoder inte skulle fungera för mig, så var det mig det var fel på.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu flyttar jag härifrån efter drygt 7 års bloggande. Naturligtvis ska jag fortsätta att blogga, men på en helt egen domän för att verkligen säkerställa äganderätten till mina texter. Jag flyttar hit: http://www.ewasundback.se/. Jag hoppas att ni följ...

"Spiderman" med Toby McGuire och Kirsten Dunst. Det är inte bara tecknade filmer som fungerar när jag vill fly verkligheten. Superhjältar kan rädda mig för 2 timmar i taget. "Spiderman" är 12 år och det är länge sedan jag såg den, men just ikväll var...

Elin störde mig. Pär irriterade mig. Båda gick mig på nerverna på ett sätt som definitivt hade att göra med ångest och sällskapssjuka. När det var 1 timme och 20 minuter kvar innan vi skulle åka till svärisarna för att fira julafton satte jag mig i s...

...tycker om den träningsvärk som jag har idag och när inte ens jag gör det,ja, då är den löjligt grym. Jag har faktiskt tagit värktabletter för att över huvud taget kunna röra mig smärtfritt. I förmiddags var träningsvärken inte alltför hemsk och ja...

Föddes och växte upp i Kiruna. Flyttade därifrån när jag var 22 år. Nästan flydde. De sista åren jag bodde där mådde jag oerhört dåligt och det är den känslan som blev mitt bestående minne av stan. Av en slump hittade jag en Kirunagrupp på FB med mån...