När man väljer att skaffa ett husdjur väljer man att ta på sig ett ansvar. För mig innebär det ansvaret inte bara att ge de hö och vatten och att städa deras bur. För mig innebär det att de ska må bra. Om de mår bra, så mår jag bra. När jag känner att jag inte ger dem det de förtjänar får jag dåligt samvete. Det är av den anledningen som jag har valt att inte skaffa hund. En hund kräver bra mycket mer av engagemang än att rastas och bli kliad bakom öronen och jag vet med mig själv att jag inte kan ge det. Jag har inte ork eller kraft till det hur gärna jag än vill. Marsvin och kanin ligger mer på min nivå av engagemang, men det räcker ändå för att jag ska ha dåligt samvete. Ofta. Jag ger de inte tillräckligt med uppmärksamhet. Ju mer man s.a.s  hanterar ett marsvin desto tryggare och tamare blir de. Våra marsvin mår absolut inte dåligt och är fjärran från att bli vanvårdade, men lite mer gos vore nog inte fel. Vi har ju Selma oxå. Hon har blivit en urmysig och trygg kanin just för att Elin har gett henne mycket uppmärksamhet, närhet (genom att ligga dubbelvikt halvvägs in i buren och pussa på'na) och möjligheter att sträcka på benen. Det är självklart att Selma förtjänar det samma när hon bor här minus att jag ligger dubbelvikt in i buren för det är fysiskt omöjligt för mig. Än en gång kommer jag in på det här med rutiner och Selma och jag har våra rutiner. Hon brukar få komma ut vid 20 och göra det hon vill i ett par timmar och efter Elins tips om att tillbringa tid med henne på golvet märkte jag att hon blir mer tillfreds och mindre ovillig till att hoppa in i buren för natten. Det är naturligtvis ingen katastrof om det inte skulle bli så en eller annan kväll, men lik förbannat plågas jag av samvetet och det är mitt samvete som gör att jag tycker att det är jobbigt att ha Selma längre perioder än 1 vecka. Hon har varit här 1 vecka nu bl.a för att Elin och Robin var i Umeå i 4 dagar. Robin envisas med att inte vilja ha Selma i sin lägenhet och Elin tycker inte att Selma ska behöva utsättas för hans barnsliga uppförande utan tycker att hon har det bättre här vilket förmodligen stämmer. Pär ger Selma hö och vatten varje morgon i samband med att marsvinen får frukost, men på dagarna är det jag som har ansvaret och likaså på kvällarna. Han har en helt annan dygnsrytm än vad jag har och lägger sig oftast runt 21 och det är inte ofta han ägnar Selma någon längre stund. Det är jag och mitt samvete som umgås med Selma och mitt samvete är mitt problem, men det är även jag som ser till att hon hoppar in i buren, att hon har vatten och hö och det är jag som sopar kaninlortarna som hon har lämnat i hallen och köket. Tidigare i somras när vi tjafsade om Selmas boende och jag klagade över ovan nämnda så sa Pär att han skulle ta mer ansvar på kvällarna, t.ex genom att släppa ut Selma tidigare medan jag tittar på film, men den tomma tunnan skramlar ihåligt. Jag tycker så mycket om Selma, men det är så jäkla jobbigt att Robin ""#&()%%"#¤/%&#¤&#". 

Mitt hår är tjockt och består av många, många fina hårstrån. Det är tätt och det nästan kväver hårbotten. Det är 4 månader sedan jag klippte mig senast och då är det inte konstigt att jag känner mig långhårig, men framför allt tjockhårig. Igår klippte jag nacken igen och jag har fått ett gammalt diadem från Elin som håller håret borta från ansiktet. Utan att överdriva, så plågas jag av detta. Hårbotten har inte sett dagens ljus på 4 månader och under värmeböljan har den varit kliig. Jag skickade ett lätt desperat sms till Rosie tidigare ikväll och frågade om det verkligen är så att ingen har lämnat återbud (förbaskade människor till att vilja klippa håret hela tiden!!) och hon svarade att det fanns en tid på torsdag klockan 8. Med tanke på den långa resvägen är jag inte helt såld på så tidiga tider, men desperata tider kräver desperata åtgärder och jag högg den direkt och plötsligt sjönk antalet tjockhårade dagar från 7 till 1,5. Häpp! Jag är salig! Jäklar vad Rosie kommer att få klippa!

Nu finns det nötter i hasseln utanför köksfönstret och jag har väntat på att Kurre ska komma och igår kom han. Vi har bott här i 15 år och naturligtvis är det inte samma ekorre som vi en gång i tiden döpte till Kurre, men det har blivit ett varumärke ungefär som Kleenex; säger man Kleenex vet alla att det handlar om näsdukar och när vi säger Kurre handlar det om ekorrar. Varför krångla till det? Just den här gången var han svårfångad, men Pär fick till 2 bra bilder.

Bilden är inte felvänd.

Kurre hänger, håller sig fast med baktassarna.

Ett piggt öga bland allt det gröna.