Mellan halv 14 och 17 jobbade vi i sovrummet. Alla långa tapetvåder kom på plats och Pär säger att han kan ta resterande stumpar själv. Jag agerade hantlangare och Förste limtorkare. Det tar några våder innan man får in det rätta knycket och när man har fått ordentligt flyt, så är det färdigtapetserat och så dröjer det flera år till nästa gång och då är man tillbaka på noll. Suck.

Det är "non woven-tapet" med svag struktur.

"Det är en lätt sak att tapetsera rummet!" har Pär alltid sagt de gånger det har varit aktuellt (eller på tapeten. Hehe). Själva tapetserandet är kanske "en lätt sak" när man väl har fått in den rätta knycken, men, nää, att tapetsera, att över huvud taget renovera någonting, är inte "en lätt sak"!! Det ska planeras, mätas och räknas, inhandlas och släpas, plockas undan och förbereda och först efter allt det är gjort - och det kan ta ett par dagar - har man kommit fram till kärnan: tapetserandet eller målandet eller monterandet. Jag har varit med om att tapetsera övervåningen med snedtak och vinklar och jag har varit med om att tapetsera Elins rum och så nu sovrummet och jag vidhåller att det är tråkigt. Det är tungt och det är jobbigt. Faktum är att det inte blir lika bra som när en yrkesman gör jobbet. Tillfredsställelsen av att ha gjort det själv är inte stor. I alla fall inte för mig. Pär tycker att det är roligt och värt allt stök som hör till. Min tillfredsställelse kommer när rummet åter är tomt och jag kan städa ur det ordentligt och sedan flytta in igen med eventuella nya prylar som hyllor och lampor. Det som jag upplevde efter att ha dårstädat 5 rum förra våren var oförfalskad tillfredsställelse, men att renovera - nej, tack! Ändå föreslog jag att vi kanske ska ta köket nästa sommar.   Jag skyller på att det var varmt och blodsockret kritiskt lågt - jag var omdömeslös.

Vi avslutade arbetsdagen med att köra ett lass till återvinningen och så hämtade vi middaxpizza hos Felinos. Efter en sådan här dag är jag så trött att jag blir sittande och bara stirrar tomt framför mig.

När Selma är ute på kvällen har jag fått för vana att sitta på golvet en stund (hett tips från Elin). Då kan Selma komma till mig om hon vill bli gosad och det vill hon alltid gosegris som hon är. Hon sitter bredvid mig och jag kliar henne i nacken eller stryker henne över huvudet eller - och det är min favorit - låter ett av hennes sidenlena öron glida mellan fingrarna. Jag spelar oftast på mobilen medan vi håller varandra sällskap, ibland läser jag och det är oerhört rofyllt. Samma lugna rörelse om och om och om igen....... Selma är varm och go och att hon tyr sig till mig när matte inte finns tillgänglig är hjärtevärmande. Endorfinerna står som ett kärleksrosa moln runt oss. Pälsig kontemplation. Den absolut bästa formen av kontemplation!