"Jag gillar inte kaniner. De ser alltid ut som om de tänker säga något, men de gör aldrig det!" säger Rajesh Koothrapali i "Big Bang theory". Det är klockrent! När jag tittar på Selma och hon (ser ut att) titta på mig och hennes nos guppar oupphörligt samtidigt som hennes pokerfejs inte röjer henne på något sätt, så undrar jag alltid vad som rör sig i det där fjuniga huvudet.

Elin skickade det här bilden med anledning av just det.

Nu vet jag varför jag inte tyckte om handlingen i "Leona": en rånande polis i samarbete med en kriminell och en åklagare som sätter dit en oskyldig och kommer undan med allt - det blir för mycket. Det är ingen verklighetsbaserad berättelse, men jag vill ändå behålla illusionen av att poliser och åklagare är till för att upprätthålla lag och ordning. Usch! 

Jag ville inte gå på en ljudboksnit till, så jag satsade på ett säkert kort nämligen "Caipirinha med döden" av Maria Ernestam med Eva Röse som uppläsare. Jag läste den för ett drygt år sedan och den är så bra att jag får gåshud!! Hela idén med döden och alla tankar runt begreppet, språket, humorn och så ett slut som får mig att tappa andan. Den här sortens bok har jag full förståelse för att ett förlag vill ge ut för den har något alldeles eget till skillnad från alla dessa kriminalromaner. Det som förvånar mig är att jag själv inte blir avskräckt och tänker att "Jag kommer aldrig att kunna skriva så bra". I stället blir jag peppad för jag har för avsikt att skriva en bok som jag själv skulle vilja läsa!