I förrgår, måndag, glömde jag ta kvälldosen av Lyrica. Det i kombination med att foten värkte gjorde att jag inte sov många timmar. Igår stge jag upp klockan 7 eftersom jag skulle till Rosie. Halv 8 fick jag se mig besegrad eftersom jag inte ens kunde få på mig skorna. Jag hade kunnat krypa till sängs igen, men jag gjorde faktiskt inte det utan satte mig vid datorn och lade in en stor beställning av kompresser, kirurgtejp, klorhexidin och Xylocain från Apoteket. Sedan bloggade jag av mig min besvikelse över att behöva stå ut med håret i 2 månader till. 

Pär var på kurs och borta över natten och jag hade varken mjölk, ägg eller middagsmat hemma och kände mig tvingad att ta mig till Konsum på något sätt. Mina Scholl-tofflor fick bli lösningen. Det var ingen värme ute, så jag bytte till ett par tjockare strumpor och sedan hasade jag iväg och lyckades handla det jag behövde. 

Såret gjorde ont och det var nervöst när jag försiktigt tog bort bandaget som jag hade packat in hälen i. Inte vackert. Blåröda områden. Eftersom blåsan hade gått spräckts genom att skinnet hade slitits sönder, så hade skinnet knölats ihop i nedre kanten. En ny blåsa var på gång inne i skinnet. När jag vilade foten torkade skinnkanten fast i såret och när jag stedan stod eller gick slets den loss och vätska rann ut. Om och om igen. Hur skulle det här sluta? Det ena skräckscenariot efter det andra susade genom huvudet: en fruktansvärd infektion som spred sig genom hela hälen och som ingen antibiotika bet på eller att jag var på akuten och svimmade av smärta när såret blev rengjort eller att foten skulle behöva amputeras. Jag mådde illa och var kallsvettig.

Jag drar mig undan när jag är sjuk eller har ont eller väntar på att få dö (gäller vid magsjuka). Jag tycker inte om att någon pysslar om mig mer än att jag kanske ber om hjälp med att hämta något. Tack vare den här sortens envisa självständighet, så fick jag inte panik igår bara för att jag var helt solo kvist och strandsatt. Nä, sjuk kvinna reder sig själv! Jag tvättade händerna noga och rev sedan loss den knöliga skinnbiten så att såret blottades helt, en köttfärgad oval yta ca 4 cm bred. Så stora plåster finns inte. Sedan dränkte jag in nämnda köttyta i koksaltlösning. Jag hittade 3 "specialplåster" i medicinförrådet. På 2 av dem klippte jag bort ena långsidan och satte dem försiktigt på plats, ett på varje kant. Det tredje plåstret placerade jag i mitten, så att det fäste i plåsterna på ytterkanterna och på så sätt täckte de hela såret utan att något fastnade i sårytan. 4 vanliga textilplåster fick rama in och hålla allt på plats innan jag satte på en tunn socka.

1 Ipren mot värken. 1 Oxascand mot ångesten. 1 Stilnoct för att sova. Halv 23 lade jag mig tillrätta i sängen på ett sätt så att hälen var fri från tryck och somnade en halv timme senare. Jag sov i samma ställning i 6 timmar innan mobilen väckte mig och påminde om att marisarna och Selma skulle ha frukost. Det gjorde inte ont i foten längre annat än när jag satte hälen i golvet. Avblås amputering!! När djuren var utfodrade lade jag mig igen och sov till 10. Det var så skönt och sängen var så bekväm och rummet lagom svalt och lakanen kändes extra mjuka och lena. Jag duschade med foten hängande utanför badkaret och jag fick flera hälsporretejpningsminnesbilder. Det har kliat i såret idag och det gillar jag för det betyder att läkningen har startat!

Några stavfel som jag ser i bloggarna: endå, trotuar, deprition, faktist, fören (eg. förrän). 

VARFÖR kan svenska folket inte stava??!

Det är skillnad på "var" och "vart".

Var är du?

Vart ska du?

"Vart" uttrycker riktning.

Jag fick inte ens på mig en sko, så jag fick lämna återbud till Rosie. Dessutom hade hon ingen ledig tid innan hon går på semester vilket innebär att jag får låta håret växa i 2 månader till.

Pär är på kurs och blir borta över natten och jag behöver handla. Vad göra? Jag får hasa ned till Konsum i tofflor.  

Dra mig baklänges, men jag var ute med stavarna idag igen! 50 minuter blev det och det gick väl si så där. När jag hade knappt halva vägen kvar fick jag skoskav på båda hälarna. Det gjorde ont och det fick mig att sänka tempot. Jag gjorde mitt bästa för att ignorera det eftersom jag nästan var hemma, men när jag inte hade mer än några hundra meter kvar kändes det som om någon körde in en kniv i höger häl. Satfläsk vad ont det gjorde! Jag försökte glutta ned mellan skon och hälen och förväntade mig en strumpa indränkt i blod allra minst, men det syntes inget. Det gick inte att stödja på foten och jag stapplade hem i en stil som var värre än den efter stukningen och jag var frestad att gå sista biten i strumplästen, men jag höll mig tills jag kommit hela vägen fram till vår trappa och då åkte skorna av. När strumpan hade lirkats av såg jag resterna av en STOR blåsa som spräckts och vars skinn slitits sönder därav känslan av kniv i hälen. "Det kommer att kännas i duschen...." sade jag högt för mig själv och det gjorde det. Jävlariminlillalåda det gjorde det! 

NU ÄR JAG SJUKT LEDS PÅ MINA FÖTTER I ALLMÄNHET OCH HÖGER FOT I SYNNERHET SOM BARA JÄVLAS MED MIG HELA TIDEN!!!!

Det fanns en ganska otäck blåsa även på vänster häl som inte hade spruckit. Ondsint friktion är dagens uttryck. Friktion mellan en tunn bomullssocka av medioker kvalitét och en sko av suverän kvalitét som resulterade i stora vätskefyllda blåsor. 

Nu har jag packat in bägge hälarna i 5 lager gasbinda vardera och metervis av kirurgtejp. Ett annat par bomullssockor av samma mediokra kvalitét som i ovan nämnda par har som syfte att hålla allt på plats under natten vilket är absolut nödvändigt för i morgon ska jag iväg till min frisör och det är inte utan att jag undrar hur fan det ska gå till.

Jag gick med stavarna i 60 minuter och det kändes bra, väldigt bra! Skönt att komma ut. Jag tog det lugnt eftersom det är så länge sedan jag stavade och det var först mot slutet som jag fick in det rätta knycket. Idag är det 8 månader sedan jag stukade foten och den har fortfarande inte läkt. Idag var det andra gången som jag stavade sedan jag ramlade. Det var inte på något vis stavarnas fel att jag ramlade, men det kändes ändå nervöst. 

Den 26 maj började jag med Lypo-C, en c-vitaminkur de luxe, men nu har det gått 3 veckor och jag känner mig inte det minsta piggare. Jag orkar inte vänta på att den ska få effekt på min torra hud eftersom smaken är så genuint vedervärdig. Den är dyr oxå. Jag är besviken.

Nu är det 2 veckor sedan författarkursen avslutades och det känns tomt. Jag har tappat fokus och jag saknar möjligheten att publicera texter som jag kan få respons på. Jag lider av EF-depp: Efter Författarkurs-depp. Jag har skrivit en novell som Jorun ska hjälpa mig att redigera och som jag kommer att skicka in till en novelltävling som tidningen Skriva har. Utöver det: nada, noll, nothing, zilch. Det är urtråkigt!!!

En riktigt låg dag. Jag orkar inget. Jag vill inget. Allt är grått. Varför? Säg det. Jag hoppas på att det bara är PMS och då menar jag bara som i i-alla-fall-inte-depression. Vid flera tillfällen idag har jag varit lockad att ta Oxascand. Det är oxå möjligt att PMS-häxan har fått en kumpan i Klimakterie-kärringen som kryddar ångesten och irritationen med den stress som kommer av oregelbundenhet, av att inte veta.