I förrgår, måndag, glömde jag ta kvälldosen av Lyrica. Det i kombination med att foten värkte gjorde att jag inte sov många timmar. Igår stge jag upp klockan 7 eftersom jag skulle till Rosie. Halv 8 fick jag se mig besegrad eftersom jag inte ens kunde få på mig skorna. Jag hade kunnat krypa till sängs igen, men jag gjorde faktiskt inte det utan satte mig vid datorn och lade in en stor beställning av kompresser, kirurgtejp, klorhexidin och Xylocain från Apoteket. Sedan bloggade jag av mig min besvikelse över att behöva stå ut med håret i 2 månader till. 

Pär var på kurs och borta över natten och jag hade varken mjölk, ägg eller middagsmat hemma och kände mig tvingad att ta mig till Konsum på något sätt. Mina Scholl-tofflor fick bli lösningen. Det var ingen värme ute, så jag bytte till ett par tjockare strumpor och sedan hasade jag iväg och lyckades handla det jag behövde. 

Såret gjorde ont och det var nervöst när jag försiktigt tog bort bandaget som jag hade packat in hälen i. Inte vackert. Blåröda områden. Eftersom blåsan hade gått spräckts genom att skinnet hade slitits sönder, så hade skinnet knölats ihop i nedre kanten. En ny blåsa var på gång inne i skinnet. När jag vilade foten torkade skinnkanten fast i såret och när jag stedan stod eller gick slets den loss och vätska rann ut. Om och om igen. Hur skulle det här sluta? Det ena skräckscenariot efter det andra susade genom huvudet: en fruktansvärd infektion som spred sig genom hela hälen och som ingen antibiotika bet på eller att jag var på akuten och svimmade av smärta när såret blev rengjort eller att foten skulle behöva amputeras. Jag mådde illa och var kallsvettig.

Jag drar mig undan när jag är sjuk eller har ont eller väntar på att få dö (gäller vid magsjuka). Jag tycker inte om att någon pysslar om mig mer än att jag kanske ber om hjälp med att hämta något. Tack vare den här sortens envisa självständighet, så fick jag inte panik igår bara för att jag var helt solo kvist och strandsatt. Nä, sjuk kvinna reder sig själv! Jag tvättade händerna noga och rev sedan loss den knöliga skinnbiten så att såret blottades helt, en köttfärgad oval yta ca 4 cm bred. Så stora plåster finns inte. Sedan dränkte jag in nämnda köttyta i koksaltlösning. Jag hittade 3 "specialplåster" i medicinförrådet. På 2 av dem klippte jag bort ena långsidan och satte dem försiktigt på plats, ett på varje kant. Det tredje plåstret placerade jag i mitten, så att det fäste i plåsterna på ytterkanterna och på så sätt täckte de hela såret utan att något fastnade i sårytan. 4 vanliga textilplåster fick rama in och hålla allt på plats innan jag satte på en tunn socka.

1 Ipren mot värken. 1 Oxascand mot ångesten. 1 Stilnoct för att sova. Halv 23 lade jag mig tillrätta i sängen på ett sätt så att hälen var fri från tryck och somnade en halv timme senare. Jag sov i samma ställning i 6 timmar innan mobilen väckte mig och påminde om att marisarna och Selma skulle ha frukost. Det gjorde inte ont i foten längre annat än när jag satte hälen i golvet. Avblås amputering!! När djuren var utfodrade lade jag mig igen och sov till 10. Det var så skönt och sängen var så bekväm och rummet lagom svalt och lakanen kändes extra mjuka och lena. Jag duschade med foten hängande utanför badkaret och jag fick flera hälsporretejpningsminnesbilder. Det har kliat i såret idag och det gillar jag för det betyder att läkningen har startat!

Några stavfel som jag ser i bloggarna: endå, trotuar, deprition, faktist, fören (eg. förrän). 

VARFÖR kan svenska folket inte stava??!

Det är skillnad på "var" och "vart".

Var är du?

Vart ska du?

"Vart" uttrycker riktning.