Idag såg jag färdigt säsong 9 av Dallas och det är den säsongen som avslutas med att Bobby står i duschen och att allt visar sig har varit en dröm/mardröm. Det är så dåligt att det är bra och det är som de säger i extramaterialet: oavsett vad man tycker om den cliff-hangern, så minns man den. O ja!

Säsong 9 producerades 1986 och hade vid det laget fått stor konkurrens från bl.a Dynastin och Cosby. Något måste göras för att inte serien skulle krascha och när man bad Larry Hagman (JR) om idéer svarade han att han ville ha tillbaka Bobby. Patrick Duffy (Bobby) hade krävt att få dö ordentligt i sista avsnittet av säsong 8 för han ville definitivt inte komma tillbaka till serien utan i stället satsa på en filmkarriär. Jag tolkar det som att filmkarriären inte gick riktigt så bra som han hade hoppats eftersom han svarade ja när han blev tillfrågad om att komma tillbaka. Dessutom var publiktrycket stort för att Bobby Ewing skulle återuppstå från de döda. Jag såg extramaterialet till en tidigare säsong där Larry Hagman och Patrick Duffy pratade om cliff-hangers och det var löjligt stort hemlighetsmakeri när det kom till just duschavsnittet, inte ens Patrick Duffy visste något. Leonard Katzman hade lurat i honom att han skulle göra reklam för en tvål och säga något i stil med: "Good morning! This is how we keep clean in the Duffy family!". PD hade tydligen fått stå i den där duschen större delen av dagen innan LK var nöjd och när det kom till kritan var det bara "Good morning!" som användes. Kanske var Victoria Principals (Pam) förvåning äkta när hon hittade honom i duschen för hon hade väl inte fått veta något hon heller.

När jag någon gång ser om hela serien ska jag komma ihåg att det faktiskt är fullt möjligt att hoppa över säsong 9 som jag tycker mestadels var fånig med väl skruvade intriger där det fanns med både dubbelgångare och smaragdgruvor, barn med Downs syndrom och fejkad död. När säsong 10 börjar, så tar de vid där 8:an slutade. Faktiskt. Förutom att ungarna har blivit äldre och damernas hår vuxit ut, så går det att inbilla sig att hela 9:an var en dröm mardröm. 

Mot slutet av 9:an kommer Ben Stivers in i handlingen, spelad av Steve Forrest, när han söker jobb på South Fork. Han är inte med så mycket, men man hinner få uppfattningen av att det är något skumt med honom. I andra avsnittet på säsong 10 dyker Wes Parmalee upp när han söker jobb på South Fork och det är Steve Forrest som spelar honom oxå! Precis samma klädstil med snusnäsduken runt halsen, men skumheten kommer på en gång för han har ett gammalt foto av Miss Ellie bland sina ägodelar. Varför bytte de namn på rollfiguren? Jag minns vad som kommer sedan, anledningen till skumheten, men det är ingen anledning till att han fick ett annat namn.

I säsong 7 blir Barbara bel Geddes (Miss Ellie) utbytt och jag har för mig att det berodde på att hon var sjuk. I stället kom Donna Reed. B del G och DR är helt olika som skådespelare och då menar jag inte bara till utseendet. Trots att de var jämnåriga var deras spelstilar helt olika. B del G var mycket mer naturlig och levande. DR var typisk 40-talare med ett stelt kroppsspråk och mimik och med en benägenhet att bli tom i blicken. När en skådespelare blir utbytt, oavsett anledning är det kanske lika bra att bytet blir maximalt och det måste vara anledningen till att DR:s Miss Ellie var en sminkad, parfymerad, högklackad, smyckad, hårsprejad amerikansk tant jämfört med den avslappnade, osminkade, lågklackade, ibland byxklädda, urgulliga Miss Ellie som B del G gjorde. De var så olika att jag tyckte att JR och Bobby borde ha utbrustit "Det där är inte vår mamma!" när de fick se henne.

                        Barbara bel Geddes                              

Donna Reed            

Ahlgrens bilar med chokladöverdrag är inte lika goda som Polly med smak av Ahlgrens bilar.

Lustigt.

Idag har jag kompromissat med mig själv och det är bland det svåraste jag vet. Det är antingen eller som gäller, men i verkligheten går det inte alltid att göra så. Jag lär mig och idag var det lektion förtifjorton.  Jag ville inte att det skulle bli som när jag försökte träna i tisdags, att jag måste avbryta för att jag inte orkar.

"Låt bli att träna då!" hördes mitt slöa jag hojta.

"Du måste ta dig över tunghets-tröskeln och förresten - kom ihåg de där fotona som Pär tog i förra veckan....." hördes min inre slavdrivare. Åh, fy fan - de där fotona! Sedan hördes en liten otränad röst som jag kände igen som min inre Medlare eller Kompromissläraren:

"Varför måste du köra ett helt pass? Du kan väl köra en lättare variant? Dra ned på tempot. Lite är bättre än inget.".

En lättare variant. Lite är bättre än inget. 

När jag väl hade bestämt mig för det kändes det lättare. Mitt samvete pallade inte tanken på att hoppa över träningen helt, men det protesterade inte mot att kompromissa. 

Det blev inget höjdarpass med endorfinkickar eller ens lustkänslor och tillfredsställelsen efteråt uteblev, men lite är bättre än inget. Suck.