Min version av en klassiker som handlar om en man som inte kan sörja sin mor och skjuter en hotfull främling ("Främlingen" av A Camus). Det är en kortfattad version som är tänkt som en lockande baksidestext på en bok. Snarare en synopsis eftersom jag avslöjar slutet. Jag försökte att använda mig av 2 berättarknep: plantera & gillra samt att ladda en scen. Det var svårt!

Efter en barndom fylld av otrygghet och paranoia flyr Markus från hemmet och sin mamma. Han är bara 16 år, men gör inga större ansträngningar för att upprätthålla kontakten med sin mamma. Han koncentrerar sig på att överleva. 20 år senare har Markus hunnit bli en framgångsrik butikschef och skicklig skytt med flera segrar på nationell nivå när han får beskedet om mammans död. Han kan inte sörja för han vet inte vad han ska sörja. Hans mamma var aldrig någon riktig mamma utan berövade honom på en normal uppväxt. Blodsbanden ger han inte mycket för eftersom det enda han har fått är en sjukdom. Samma sjukdom som tog livet av mamman.

Som enda anhörig får Markus ta emot kartongen med askan. Han vet inte hur han ska göra och ställer undan den på en hylla. Kartongen verkar oansenlig till utseendet, men den påverkar Markus med sin tysta närvaro. Långsamt gör den intrång på hans privata sfär. Den stör och irriterar, pockar på uppmärksamhet och till slut tycker Markus att den talar till honom. Han blir okoncentrerad och nervös och han börjar missa de livsviktiga dagliga doserna av medicin. När han upptäckte de första tecknen på att han var sjuk sökte han omedelbart hjälp och har lyckats hålla sjukdomen i schack med hjälp av rigorösa rutiner, men nu rubbas de.

Sömnen och koncentrationen blir lidande och han får svårt att sköta arbetet som butikschef. Depression, ångest och paranoia följer på varandra. Markus isolerar sig och en stor del av hans tid går åt till att lyssna till rösten från kartongen som manar honom till att söka igenom sin bostad efter tecken på att han är bevakad och avlyssnad. När personalen från butiken försöker få kontakt med honom hotar han dem med den pistol han tävlar i skytte med. När telefonen ringer får telefonsvararen ta samtalen, men Markus tolkar in hotelser i meddelandena. Hans vänner från skytteklubben undrar om något har hänt, men för Markus verkar de vara ute efter hans vapen, hans enda trygghet.

Någon ringer upprepade gånger på dörren och ropar hans namn. I tittögat ser han en man, en fullständig främling, men han varken öppnar eller svarar. Han kryper ihop vid brevinkastet med vapnet skjutklart. Om främlingen inte går därifrån kommer han att skjuta. Plötsligt öppnas brevinkastet och ett kuvert landar i hans knä. Markus är övertygad om att det innehåller mjältbrand. Han reser sig, låser upp, slänger upp dörren och skjuter. Mannen träffas av ett välriktat skott i hjärtat.

Markus får sluten psykiatrisk vård. Vid gripandet höll han krampaktigt i det öppnade brevet och mumlade innehållet för sig själv. Den hotfulla främlingen som lämnat brevet hade varit hans pappa. 

Vädret har slagit om fullständigt och nu blåser nordliga vindar och idag blev det inte mer än 11 grader som mest. Jag är taxam för det märks direkt på pollenhalterna. De 2 senaste dagarna har jag klarat mig utan Oxascand och idag orkade jag köra ett pass med gummibanden. Det är fortsatt tungt även om det inte var äckeltungt och bendelen av passet krävde flera extra pauser.

Jag är inte mycket för citat eller motton utan tycker att de flesta är för krystade och klämkäcka, men det finns alltid undantag och jag hittade ett undantag hos Jenny. Det är på engelska från början, men jag håller på svenskan och tog mig friheten att översätta:

Vid dagens slut är hopp och styrka det enda du behöver.

Hopp om att det blir bättre och styrka att hålla ut tills det blir bättre.

Tillsammans med "Sinnesrobönen" säger det det mesta. 

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan

och förstånd att inse skillnaden."

Lypo-C smakar inte allmänt död & pina. Lypo-C smakar specifikt galla. Den måste vara släkt med Blutsaften vars smak är så skrämmande lik spya. Idag tog jag det i samband med min frukostyoughurt som jag strödde lite socker över (det är den vanliga youghurten och inte den där fantastiska grekiska som inte behöver någon som helst hjälp med smaken) och när jag påminde mig om gall-smaken strödde jag på lite extra socker och DÅ trängde sig följande refräng in i medvetandet: "Lite socker i botten, så går medicinen ned, går medicinen ned, går medicinen ned. Med lite socker i botten, så går medicinen ner och den smakar mycket mer!".

Julie Andrews som Mary Poppins.