......tycka om att shoppa? Jag vet inte. Det har smugit sig på mig. Visst har det ett samband med att jag har gått upp i vikt för kläder i min storlek är inte roliga. Så är det bara! Men jag har tappat lusten att shoppa annat oxå. Varför ska jag ta mig ned till pendeltåget, försöka förstå mig på SL:s helidiotiska reskassesystem, åka en halv timme och sedan utsättas för pöbel och oljud, fula miljöer och tiggare för att sedan släpa runt på kassar tills det är dax att göra samma resa hem och dessutom behöva släpa inköpen i uppförsbackar och trappor, bli äckeltrött och få ont? Varför utsätta mig för allt detta när det mesta finns på nätet? Det finns 2 hållbara anledningar och de är att jag 1) får tillbringa några timmar med min urtrevliga dotter och 2) det är enklare att prova skor direkt i stället för att chansa på nätet och sedan behöva besväret med att returnera.

Varför gnäller jag plötsligt om shoppandets vedermödor? För att jag har utsatt mig för allt detta idag. Det var dax helt enkelt. Minst en gång om året behöver jag utsätta mig för allt detta och om det blir en lyckad tur, som det blev idag, så är det inte lika jobbigt att komma hem med ont i foten, ryggen och armbågarna. Jag fick små vinkar om att det nog var meningen att jag skulle gå i affärer just idag för på KappAhl var det 25% på hela XLNT-sortimentet och de byxor jag köpte var dessutom nedsatta med en hundring. Jag använde 2 presentkort som jag fick när jag fyllde år och tack vare dem blev slutsumman knappt 500 kr trots att det var 2 byxor, 2 toppar, 5-pack strumpor och en tröja till Elin. Jag provar aldrig överdelar, men byxor kräver provning. Provrummet var rymligt och det underlättade ju, men jag gick inte magiskt ned i vikt och jag blev inte vältranad av att kliva in där vilket ledde till att jag helt sonika täckte för de bägge speglarna. Jag behöver inte se i spegeln hur illa allt sitter på mig, jag behöver bara känna att jag får ihop byxorna utan att behöva hålla andan. Elin däremot klär i allt, precis allt. Hon är......nätt. Petite på franska. Om hon inte hade varit min dotter, så hade jag varit konstant avudnsjuk och aldrig shoppat kläder tillsammans med henne. Hon såg så sval och fräsch ut i sina tajta jeans med uppvikta ben, svarta ballerinaskor, ett blommit linne och en ljusrosa kofta. Jag kände mig som en svettig valross i min jeans och gympaskor, top och jenasskjorta. Som sagt: det är tur att hon är min dotter...... Om jag ska vara lite allvarlig, så är jag oerhört taxam för att hon verkar ha ärvt sin pappas kroppskonstitution och att hon slipper min släkts hopplösa övervikt. 

Skor. Efter måndagens otrevliga fotbad inpsekterade jag gympaskorna ordentligt. De är slitna och jag vet inte hur länge jag har haft dem. Kanske 5 år? Jag köpte dem för inomhusbruk på SATS. Nu har sulan förlorat en hel del av sin elasticitet och det är en flera sprickor både ovanpå tådelen och i skarven mellan sko och sula. Ergo: fotbad vid kraftigt regn. Jag drog med mig Elin till Stadium för personelan är alltid så hjälpsam där och idag var inget undantag. Det var en tjej som hjälpte oss båda och hon var väldigt pratglad och vi täckte ämnen från skor till monsterfilmer. Monsterfilmerna kom på tal när jag sa att inget kan få mig att springa. Inget. "Kanske Godzilla?" sa hon då för hon hade sett en nyinspelning om nämnda monster. Gud i himlens höga höjder vilka fula skor det finns!! Dagens mode vad gäller sportskor är den ena självlysande färgen efter den andra. Neonrosa, neongrönt, neongult, lila, vitt och sedan en obehaglig kombination av alla färger. Den trevliga tjejen blev lite förvånad när jag sa att jag föredrog mindre knalliga färger på mina fötter. "Du som alltid gillar färg annars?" blev Elins bidrag till det meningsutbytet. Ja, jag gillar färg, men inte på skor. Jag hittade ett par svarta Solomon med diskret ljusblå detaljer. "Det står 999 på kartongen" sa tjejen "men det är fel, de kostar 799." När jag kom fram till kassan hade priset gått ned till 500 kr. Häpp! 

Jag köpte nagellack, badsvampar och te oxå och vi avslutade hela prövningen på Sandys. Rostbiffsmackan var inte lika god som förra gången, men fullt tillfredsställande och den varma chokladen funkade överraskande bra till. Det var första gången som Elin inte åkte hem med mig efter en shoppingrunda. Hon åkte hem till Robin och Selma och jag fick vingla vidare med mina påsar. Ensam, övergiven, trött, svettig och pank. 

Gestaltning/språklek och förvandling. Med hjälp av en "förvandlingskortlek" som har väldigt speciella och oerhört läckra motiv, så kan man trigga sin fantasi. Tänka utanför sina vanliga ramar.

Ett kort med motiv av en spindel och en fjäril.

Spindeln ser väldigt belåten ut. Den närmar sig bytet medan den nynnar för sig själv. ”Imse vimse spindel, klättrar uppför trån”. Benen rör sig hemtamt över nätet. Bytet är en fjäril, vackert midnattsblå. Den känner spindelns närvaro. Den fladdrar med vingarna och försöker slita sig loss från de klibbiga trådarna. Galen av skräck. Nynnandet kommer närmare. Fjärilen fladdrar, rycker och drar. Plötsligt tar nynnandet slut. Spindeln är över fjärilen som nu inte hoppas på annat än att det ska gå fort. 

Ett kort med motiv av en hund som hoppar över en tändsticksask.

Ludde tog sats och hoppade, landade på andra sidan, vände tog sats och hoppade en gång till. Han och hans husse hade övat på det här hur länge som helst. Det började bli tjatigt för dem båda två. Vad skulle det tjäna till? Han hade hoppat över hindret sju miljoner gånger. Han var trött. De korta benen trummade på medan han satsade för den sjumiljonteförsta gången, han svävade över och landade. Nu fick det räcka! Ludde vände sig mot sin husse för att försöka skicka ett mentalt meddelande om att de väl hade jobbat klart. Det fungerade! Husse lockade honom till sig, berömde honom och gav honom godis. När Ludde hade tuggat och svalt och druckit en slurk vatten tittade han upp på husse igen. Han höll en kamera i händerna och mumlade för sig själv något som lät som: ”Den här bilden blev kanonbra. Den kan vi nog använda.”

Ett kort med motiv av en grå trädörr.

Hedvig närmade sig dörren. Den bara stod där. Mitt i skogen. Huslös. Hon lade handen mot den för att försäkra sig om att hon inte hallucinerade. Solitt trä. Hon gick till höger och kikade runt kanten. Vad hade hon väntat sig? En helt annan värld? Hon såg bara andra sidan av dörren. Hedvig fortsatte runt ett helt varv. Hur tusan kunde dörren bara stå där? Hon tryckte sig mot den, men den stod hur stadigt som helst. Sedan tog hon tag i handtaget, tryckte ned det och dörren gick upp. Förvånat släppte hon taget. Skulle hon våga gå in? Hon andades djupt, knuffade upp dörren och klev över tröskeln. Det var svart som i en kolsäck. Bakom sig kunde hon se skogen. Framför sig såg hon inget. När hon stängde dörren tändes en fackla. Den satt på en vägg. Hon trevade sig framåt och allt eftersom hon rörde sig tändes den ena facklan efter den andra. Mörkret gav vika lite i taget och avslöjade väggar av sten. Stora stenblock som fogats samman med stor precision. Även golvet var av sten. Kallt och så slätt att det verkade polerat. En annan dörr skymtade och blev allt tydligare ju närmare hon kom. Den var precis likadan som den hon lämnat bakom sig. Den gick att öppna och Hedvig klev över tröskeln och ut i skogen. Det skarpa solljuset fick henne att blunda. Dörren slog igen efter henne med en smäll som fick henne att snubbla några steg framåt. Hon vände sig om och där stod dörren som hon hade stött på allra först. Visst var det den! Hon kände igen eken som stod i närheten. Hon gick runt till andra sidan, provade handtaget, men nu gick den inte att öppna.

Ett kort med motiv av ett ägg med utstickande fågelben. 

Albert vinglade omkring. Han kunde inte se något och dessutom var han ovan vid sina ben. Det var inte så här det skulle vara. Han var säker på att mamma hade förklarat det annorlunda. Mamma hade sagt att han skulle använda näbben till att göra ett hål och sedan skulle han göra hålet större och större tills han kunde köra upp hela huvudet. Efter det skulle skalet helt enkelt gå sönder och han skulle kunna sträcka på vingarna och sedan benen. I stället hade Albert lyckats göra hål för sina långa, pinnsmala ben och när han nu försökte trycka ifrån för att få huvudet igenom, så resulterade det bara i att han sträckte på benen och nästan tappade balansen i rena förskräckelsen.

”Albert?” hörde han hur mamma ropade och hon lät orolig.

Han vände sig mot ljudet, men var för snabb och förlorade balansen. Utan någon möjlighet att kunna dämpa fallet föll han raklång framåt och skalet sprack.

”Albert hur gick det?”

Han satte sig upp och ruskade bort den sista biten skal.

”Det gick bra, mamma” svarade han. ”Jag gjorde det. Jag tog mig ut alldeles själv som du sa att jag skulle göra!”

Ett kort med motiv av en väckarklocka. 

En klassisk väckarklocka med en liten hammare mellan två kupor av metall. Den åstadkommer ett ljud som kan väcka döda. När man har väckts innebär det en start på dagen. Man har ställt klockan på en viss tid därför att man vill hinna i tid till vadå? Skolan eller arbetet. Träningspasset eller tandläkaren. Just den här klockan står med det ena benet i en röd barnsko och med det andra benet på ett mynt. Tiden börjar gå från det ögonblick man föds och under en livstid förbrukar man många sorters skor i många olika storlekar. Det finns de som lever blott en endaste dag och som inte behöver några skor alls medan andra lever i 100 år och hinner nöta lika många par skor. ”Tid är pengar” antyder stress. Slöa inte för då går du miste om pengar! Ju fortare du arbetar desto mer pengar tjänar du! Sätt fart! Komigenkomigen!! Det kan också betyda att tiden är värdefull, att det gäller att använda förnuftet och ta vara på den.  Mindfulness. Kom ihåg att andas!